torsdag 31 januari 2008

Vem kollar?

Vem kollar egentligen?

Vem kollar på ett 7 timmar långt revyfilmsmarathon?
Vem kollar i dagens tidning om man klarade sudukon igår?
Vem kollar hela avtalet när man tecknar nåt på Internet?
Vem kollar på tv-gudstjänsten på söndagarna?
Vem kollar innehållet i lösgodiset?
Vem kollar upp IP-addressen på dem som har läst bloggen?
Vem kollar vad som är billigast, Överskottsbolaget eller Gekås?
Vem kollar elmätaren varje dag?
Vem kollar hela kvittot när man har varit och storhandlat?
Vem kollar vem som vunnit på Bingolotto dagen efter?
Vem kollar på reklamen i Metro?
Vem kollar upp Metros alla faktafel?

Vem kollar min blogg?

onsdag 30 januari 2008

Jag bläddrar i kalendern och funderar på hur det skall gå till

Jag behöver ett jobb. Jag har ett lämpligt på gång. Spårvagnschaufför, jävligt proletärt minst sagt. Men samtidigt måste jag plugga. Det kommer bli en spårvagnskrock, bildligt talat.

Dessutom fick jag årsbeskedet från CSN idag. Det gäller att man har nåt vettigt för sig efter studierna för det var mycket jag är skyldig farbror staten. På något sätt skall jag baxa iland en kurs som handlar om konflikthantering och bistånd i Afrika och jobba på ordentligt så att jag har råd att betala hyran i fortsättningen också.

Och jag undrar hur det skall gå ihop. Förhoppningsvis kan jag få en hel del kvälls- och helgpass på spårvägen. Det skulle vara en lösning. Frågan är hur jag skall ha tid att läsa litteraturen. Jag bläddrar i kalendern och drar mig nervöst i skägget. Men det skall nog gå. Det måste gå, oavsett.

söndag 27 januari 2008

”Det kvalitativa språnget”

Hur säger man ”REVOLUTION!” på 2000 talet? Man säger: ”Vi skall ta det kvalitativa språnget mot en hållbar utveckling!” Det kvalitativa språnget var en floskel jag nästan hade glömt av. Men för ett par år sen pratade vi om det hela tiden. Vi kände att tiden var mogen för en ny politik. Vi trodde att vi hade vind i seglen.

Jag får numera Svenska Dagbladet hem till brevfacket. Varje morgon vaknar jag av smällen som säger att en borgerlig blaska ligger vid min dörr. Jag får den för att den nästan gratis. Det var nåt erbjudande om 450 spänn för tre månader och jag ville gärna ha en morgontidning. Så jag tänkte va fan. Alternativet är ju GP och den är lika borgerlig den.
Sen får man ju sig ett skratt ibland. I dagens ledare anklagades socialförsäkringsministern för att vara ”jämlikhetsfundamentalist”. Och sånna fjantiga saker ska ju faktiskt inte en borgerlig regering syssla med. Deras uppdrag är faktiskt att öka skillnaderna mellan dem som har råd att köpa sina egna försäkringar och de som inte har det.
Fast skrattet sätter sig i halsen. Det värsta med kråksången är att SvD inte är nöjda förrän välfärden är uppstyckad och utlagd på "initiativrika egna företagare med nya och fräscha idéer". Ja, som reklam på storbildskärm som dök upp på gamla folktandvården i mina gamla hembygder...

Jag sitter hemma på min kammare och funderar. Det gör jag ganska ofta nu för tiden. Inte minst för att jag studerar märkliga grejer som hände för omkring 80 år sedan. Till exempel förekomsten av studiecirklar i Socialism från ABF 1912-1962 och dess relation till Sveriges utveckling. Eller varför inte Nazister i val inom Fjäre Härad 1931-1939…
Jag har kommit på, som den aspirerande historiker jag är, att det var inte bättre förr, det var bara annorlunda. På samma sätt som det inte har blivit bättre, vi har inte tagit några ”kvalitativa språng” sedan industriella revolutionen. Förlåt, jag menade, industriella kvalitetssprånget.

Vi genomgår ett kvalitativt språng just nu i Sverige, inte bara Sverige utan hela Europa. Tyvärr inte en revolution som innebär att människor får det kvalitativt bättre. Nej, Europa rustar sig för att stärka kapitalet. Vi förstår inte att de tar vår frihet ifrån oss. En socialförsäkring, ett presstöd, en övervakningskamera och ett datorchip i passet i taget. Vi förstår inte att vi inte har något val mellan vänster och höger. Vi ligger stabilt i den nyliberala filen rakt in i ett samhälle där vår frihet består i att välja vilket företag vi skall tjäna. Och betala för det naturligtvis.
Varför snackar de om att rädda miljön? För att det är politiskt korrekt. De har intressen att rädda. Om miljön skulle räddas på riktigt så ligger stora och mäktiga företag illa till. Så då gäller det att ta initiativet och säga till konsumenterna att komma ihåg att släcka på toaletten. Och att kossorna är de största miljöbovarna, faktiskt mycket värre än hela biltrafiken, faktiskt så kan vi lika gärna fortsätta köra bil och slakta lite kossor.

Jodå, det kvalitativa språnget är här. Känner du inte hur det spritter och hoppar i benen. Har du valt vem som skall förvalta dina pensionspengar? Har du valt om du skall ha ICA-kort eller COOP-kortet? Har du valt vem skall leverera elen? Har du valt den borgerliga regeringen?

lördag 26 januari 2008

Mona Sahlin spelar ut korten

Politik verkar inte längre handla om visioner, det handlar bara om skickliga politiker med ambitioner att göra karriär. Det är ungefär likadant i hela västvärlden och Mona Sahlin är inget undantag. Hon är skicklig, mycket skicklig och viktigast av allt, hon har en stab utan skrupler.

Mona Sahlin har lyckats med konststycket att lyfta SAP till nya höjder. Om det var val idag kunde SAP i princip kunna styra landet själva eller med endast ett stödparti. (Vilket sannolikt inte skulle bli Vänsterpartiet). Hon har inte ens presenterat en egen politik hon är fortfarande upptagen med att stöpa om den. Nu började kritiken bubbla. Reinfeldt fjantande i riksdagen, ”vad vill du göra? Och med vem vill du göra det?” hjälpte snarare Sahlin än Reinfeldt. Jag menar, är det inte Reinfeldt som skall styra Sverige? Behöver han verkligen Sahlins hjälp? Men det började knotas i leden. Folk ville veta vad de skulle säga till nya medlemmar.

Så för att manifestera styrka och förändring så spelar Sahlin och hennes hov ut knekten. Att Pär Nuder inte skulle få följa med på hela resan var uppenbart redan när Sahlin blev partiledare. Han var trots allt hennes rival.
Politiskt skiljer de sig inte särskilt mycket åt. De är båda högersossar. Mona Sahlin menar att de inte har samma syn på organisationen. Vad det egentligen betyder vet nog vara SAP:s innersta krets. Men det är nog lika sant att Pär Nuder för länge sen manövrerades ut av yngre förmågor i Sahlins hov.

Genom att äntligen spela knekten så kan Sahlin vänta ytterligare med att presentera en egen politik. När Mona Sahlin säger att hon vill bygga ett eget lag, betyder det att hon vill ha en inre krets fri från internkritik. Hon bygger upp ett lag för att snart kunna dundra ut med den nya politiken, troligen löpande under två år innan valet. Med ett eget lag riskerar hon inte någon i den inre cirkeln som kritiserar henne på partikongresser.

Världens Viktigaste Man skrev för ett år sedan att han inte trodde att Mona Sahlin kunde vinna valet 2010 genom att köra på i gamla hjulspår. Vid det här laget har hon sannerligen bevisat att hon vänder ut och in på den gamla retoriken. Men utan ett färdigt program är det svårt att säga om det är bra eller dåligt. Om jag skall vara ärlig så vill jag inte ha Mona Sahlin som statsminister, helt enkelt eftersom hon är politiker och inte visionär. Men samtidigt skall man aldrig säga aldrig förrän man sett politiken.

onsdag 23 januari 2008

Vuxenpoäng

Jag satt på den blå filten och byggde legohus med olikfärgade klossar. Det var 1993 och jag var ett barn. Sen gick det några år och jag började tänka på mitt pensionssparande.
Har du nåt bevis på att du är vuxen? I vissa kulturer markerar man övergången mellan barndom och vuxenåldern, i vår kultur får vi räkna plastkort i plånboken. Eftersom vi är ett upplyst och sekulariserat land så tror jag att vi måste ha ett vetenskapligt formulär för att markera vem som är vuxen eller inte.

Snabbfrågor:
Har du…
Flyttat hemifrån? 300p
Körkort? 100p
Haft sex? 20p
Njutit av sex? 200p
Gjort ett aktivt premie- pensionsval? 200p
Rökt cigaretter? 50p
Rökt cigaretter inför en förälder? 200p
Haft ett riktigt jobb? 30p
Varit fastanställd? 100p
Har du haft ett jobb du fixat själv? 100p
Köpt porslin? 50p
Köpt en bostadsrätt? 300p
En respektive? (man/fru/pojk-/flickvän) 100p
Barn? 300p

Betalar du…
Din egen telefonräkning? 50p
Din egen hyra? 150p
Din egen mat? 50p
Din egen försäkring? 150p

Tycker du…
Att whiskey är gott? 150p
Att man måste äta bönor och grönsaker? 50p
Att byxor skall passa? 100p
Att en bostadsrätt är en investering? 150p

Brukar du…
Titta/lyssna på nyheterna? 100p
Dricka kaffe varje morgon? 80p
Gå på parmiddagar? 150p

Är du orolig för?
Den skakiga amerikanska ekonomin? 100p
Att dina föräldrar inte skall trivas på hemmet? 150p

Extrapoäng
Du får tio poäng för varje platskort i din plånbok (id-kort och lånekort räknas).
Du får tio poäng för varje svensk statsminister du kan räkna upp på rak arm.
Du får tio poäng för varje anställningsintervju du har varit på.
För varje kombibil du har får du 150p, för varje sportbil/raggarbil/Volvo 240 få du 50p.
Du får 10 poäng för varje myndighet du kan.

Jag var och träffade en kille på Folksam idag och snackade om mitt pensionssparande. Och jag kände vuxenpoängen cashas in… Jag har inget emot att bli vuxen. Man känner sig lite tuff. Nu kan man plötsligt göra grejer som bara farsan kunde göra. Men någonstans långt inne sitter den där lille grabben på en blå filt och bygger legohus. Jag är bara rädd att för varje poäng jag kammar in, tynar han bort och krymper lite ytterligare.

SÄLJ, SÄLJ, SÄLJ!!!

Börsen går ner men vi riskerar inte någon börskrasch, varför? Svaret är småspararna. Det är nämligen så att ”spel” på börsen bygger på att någon måste förlora. Men investerarna vill, precis som alla andra som satsar mycket pengar, ha lite trygghet. Det är visserligen bara en spekulation men är det månne därför pensionsspararna tvingats in på börsen och alla skall ha en egen liten kapitalhög i värdepapper?

Ett är i alla fall säkert, börsanalytikerna som sitter i morgonsoffan i TV ljuger de svenska småspararna rakt i ansiktet. De visste redan för fem månader sedan, när börsen ryckte till för första gången, att detta var början till slutet. Då sa de: ”Sitt lugnt i båten…” Vad som hände då var att småspararna förlorade allt de hade tjänat de senaste två åren. Nu kommer det betydligt mer kraftiga efterskalvet. Då säger de återigen: ”Sitt lugnt i båten, du får tillbaka pengarna inom ett par år…”
I själva verket har investerarna redan hämtat hem sina vinster, det enda de är rädda för nu är en våldsam inflation så att deras pengar förlorar sitt fysiska värde.

Vad har de gjort? De har använt småspararna som en buffert. Till skillnad från den stora börskraschen 1929 finns det mellan 25-30% kapital på aktiemarknaden som rör sig betydligt långsammare. Pensionsfonderna och småspararna. Det innebär att vi fortfarande kan få en lågkonjunktur, vilket är livsviktigt för det kapitalistiska maskineriet, men de som får ta smällen är småspararna.

Börsanalytikerna på Swedbank och alla de andra bankerna är fullkomligt medvetna om detta, annars skulle de göra ett dåligt jobb. Men de har större intressen att skydda, de stora investerarna som äger över hälften av aktiemarknaden. Hade de sagt sanningen till småspararna: ”Ni skulle ha sålt för länge sen och hämtat hem vinsterna!” hade kraschen varit ett faktum.
En erfaren aktiespekulant säljer aktier som visar minsta tecken på nedgång och sparar alla aktier som stiger. En småsparare gör tvärtom. När en aktie sjunker, behåller småspararen den i hopp om att det skall vända en dag och de skall få tillbaka sina pengar.
Eftersom man kan räkna med att småspararna förtvivlat hänger kvar vid skitaktier som Telia och liknande kan investerarna fortsätta att tjäna pengar även i lågkonjunkturer.

Vi kommer otvetydigt att få gå in i en lågkonjunktur. Frågan är nu helt enkelt, hur skall vi mildra effekterna på bästa sätt och hur skall vi återhämta oss?
En sorglig effekt av lågkonjunkturen är att den förväntade minskningen i arbetslösheten kommer först att stanna av och sedan vända och öka. De första ut är bemanningspersonal, visstidsanställda och invandrare.

Vad hade vi kunnat göra? Tja, tillexempel behålla alla de statliga företagen som den borgerliga regeringen har bestämt sig för att sälja ut. Varför vill regeringen sälja ut två guldkalvar, apoteket och Vin & Sprit i början av en lågkonjunktur? Vem som helst fattar väl att värdet sjunker. Men analytikerna och marknadsekonomerna är märkligt tysta. De vet att det finns pengar att tjäna.
Vi hade haft nytta av all den allmännytta som rök all världens väg när regeringen kom dit. Om inte regeringen sänkt A-kassan vid toppen av en högkonjunktur kunde vi gjort det för att stoppa upp lågkonjunkturen istället för att maximera vinsterna för företagen. Vad regeringen har gjort är att sakta men säkert är att ge bort alla sina instrument för att justera ekonomin. Så om en verklig kris kommer kan regeringen inte längre stoppa den.

Det värsta är, och detta är bara ytterligare en spekulation men inte ogrundad, att de inte vill ha de instrumenten. Dels sitter många av ministrarna där i tron att marknaden sköter sig bäst själv. Men dels finns det större utrymmen att tjäna pengar för de verkligt rika. På bekostnad av småspararna och de fattiga.
Vid årsskiftet 2007/2008 kunde vi konstatera att den rikaste 1% av svenska befolkningen ägde över 30% av kapitalet. Utöver det har skillnaderna mellan den rikaste en procenten och resten av svenska folket inte varit så stora sedan 1800 talet. Jämför det med 2000 då klyftorna var 1/60, alltså ungefär som det var på 1930 talet. Hur har vi kunnat backa motsvarande 30 år på mindre än åtta år?

tisdag 22 januari 2008

Klockan klämtar och Jehovas står vid min dörr

Jag sitter på min kammare försjunken i mina studier av någon historisk kuriositet. Jag tror det var en uppsats om byråkratidebatten i liberala tidningar vid mitten av 1800 talet. En klingande ton genljuder lägenheten. Det var dörrklockan.

Jag öppnar dörren i min sunkiga t-shirt och ännu mer sunkiga mjukisbyxor. Håret står troligen åt alla håll. Utanför dörren står två små tanter med ett flin som mest påminner om någon som är rejält borttrippad på marijuana.
”Hej, vi skulle vilja komma in och prata lite om gud…” säger den ena kvinnan och lutar sig mot min halvöppna dörr. Jag skyndar mig att stänga den lite ytterligare så att bara mitt huvud sticker fram genom springan.
”Öh… Jag har inte tid, jag pluggar.” säger jag med ett tonfall som indikerade att diskussionen redan var slut.
”Är du inte nyfiken på gud?” försöker hon. Jag tittar misstänksamt på de där heliga flinen. Jag funderar kort på om de verkligen har funnit frid och harmoni med världsalltet och den heliga anden. Eller om deras hjärnor när som helst kommer att rinna ut ur deras öron som någon sönderknarkad gröt.
”Nej, inte direkt…” svarar jag henne med en suck. Jävla folk tänker jag för mig själv. Gå runt och försöka frälsa folk så här på förmiddan. De vet ju att de bara är arbetslösa och alkoholister hemma så här dags.
”Tror du på gud?” frågar hon innan jag hinner stänga dörren helt. Jag skakar på huvudet.
”Jag pluggar…” svarar jag. Som om det var synonymt med att vara en upplyst människa som inte tror på myter och hokus pokus med någon gök som gick på vatten och trollade fram vin till sina suparpolare. Jag menade nämligen nej.
”Det finns många idag som tvivlar på Hans existens. Har du läst bibeln?” jag skakar på huvudet. ”Det finns många myter om vad som står i bibeln, vi har en liten bok här som du kan få som förklarar lite om vad bibeln är.” Förbannade missionärer tänker jag och viftar med näven mot boken.
”Javisst, ge mig boken, men nu har jag inte tid mer. Hej!” Jag tar boken och stänger dörren. I min hand har jag en liten röd bok: Bibeln – Guds ord eller människors?

Jag har inte läst den och kommer nog inte att göra det heller. Jag tror inte på gud, inte på någon kristen gud i alla fall. Om det finns en gud som skapade allt för flera miljarder år sedan, så tror jag inte att en religion som är skapad av människor kan komma ens i närheten av att förstå vidden av hur stort det egentligen är. Så jag skiter i vad de säger om Jesus och Mohammed hit och dit. Låt folk få tro vad de vill.

Skillnaden är att jag aldrig skulle få för mig att gå ut och missionera min ogudaktighet. Men här är folk som går hem till dig för att de verkligen tror att om de ägnar hela sitt liv åt att tillbe och frukta en mystisk ande någonstans ute i världsrymden, så blir allt bra i nästa liv. Istället för att göra ett ryck och förbättra världen i lever i nu. Jag antar att det är en tröst när man ligger där och räknar sina sista andetag. Visst, jag gjorde inte så mycket med mitt liv, men det blir bättre i nästa. Det blir alltid bättre nästa gång.

måndag 21 januari 2008

Multikulti och andra fördomar

Jag ska läsa Internationella Relationer i vår. Jag har bestämt mig! Eller snarare har jag inga andra alternativ just nu. ”Men vad ska du bli då?” frågar farmor. ”Ja, nåt med historia och Internationella relationer… Eller nåt…” Jag är bara ännu en slashas på en av Sveriges många högre utbildningar.

Men jag sitter på introduktionen av Internationella relationer bland en massa omvärldskramare som fortfarande tror på världsfred. Jag noterar att det bara är en enda svartskalle av de omkring 50 personerna där. Lite typiskt, tänker jag. Men vem är jag att snacka? Jag är väl lika mycket svensson som alla andra där inne i den helt nya och fräscha lokalen. Precis som alla andra omvärldskramare som pluggat liknande grejer tidigare så tycker jag att det är jättekonstigt. Internationella frågor skall man läsa i sunkiga och dåligt upplysta lokaler där stolarna inte är likadana. Men här är det stora öppna lokaler med lås på dörrarna och datoriserade informationstavlor. Sen kom jag på att det nästan är självklart för det är så den moderna rättviserörelsen fungerar idag. Biståndsorganisationer och missionskyrkor bränner mer pengar på sina jeepar än de faktiskt investerar i direkt bistånd.

Det visade sig att det var några bosnier i klassen också, dem kan ju vara lite svåra att skilja från svenskarna. Jag har inte bytt mer än några korta ord med mina klasskamrater ännu men jag vet att de är multikulti och vänster. Antagligen funderar de på att gå med i Amnesty eller skänka pengar till Plan International och drömmer att få jobba i något varmt land där massa människor dör för det är så spännande och intressant. Jag är väl likadan, fast jag har gått ett steg längre och faktiskt gått med i Röda Korset (medlem sedan 2006).
Man får en lite sned världsbild när man pluggar mulitkulti-ämnen. Inte bara att man riskerar att bli etnoromantiker eller exotist eller vad man vill kalla alla de där människorna som inte kallar sig själva för svenskar, men tycker det är fruktansvärt fint av andra folk att vara stolta över sin kultur. Egentligen tycker jag det är lite sjukt, andras kulturer reduceras ner till pittoreska inslag i vardagen. Samma människor kan förfasa sig över hedersvåld i andras kulturer utan att dra några likhetstecken mellan kvinnovåldet i de svenska radhusen.

Fast det var egentligen inte det jag menar med sned världsbild. För alla de där etnoromantikerna menar egentligen väl. Till exempel finns där ibland en underliggande vilja att motverka rasismen. Vad jag menar är att man passar in så väl. Jag är vänster, precis som de flesta andra som pluggar saker som globala rättvisefrågor. Efter ett tag undrar man hur det kommer sig att vi har en borgerlig regering, ett neoliberalt näringsliv och en stockborgerlig journalistkår som styr landet. För under mina studieår har jag träffat flera hundratals radikala ungdomar med mängder av visioner för hur världen skulle kunna bli en bättre plats att leva i.
Fast sen kommer jag på att jag har träffat dem för att jag, precis som dem har sökt mig hit. Någon annanstans inom Göteborgs Universitet finns det andra som läser internationella relationer och globalisering på en annan institution, fast deras huvudsakliga frågeställning är hur de skall tjäna mest möjliga.

Internationella Institutionen för Global Studies, som det heter där jag pluggar nu ligger vid Linnéplatsen. Jag tar ”Ettan” (i Göteborg åker vi spårvagn) tillbaka in mot stan. Jag passerar breda gator med höga stenhus fina dyra bostadsrätter, ner mot Haga, det gamla arbetarkvarteret Haga som nu mer är ett fint område med ombyggda bostadsrätter för de hippa, rika människorna. Och jag tänker att det är här jag skall läsa om fattiga människor i fattiga länder.

Kaffe med dopp II

Nu säger forskarna att det är farligt att dricka kaffe när man är gravid. Det kommer inte direkt som en överaskning. Men jag har sagt det förr och säger det igen, tur att man inte är kvinna…

söndag 20 januari 2008

Främling

Jag står och stryker skjortor. Jag har inte räknat dem men det är väl runt tio stycken, ungefär mina samtliga användbara skjortor. Jag har blivit ganska bra på det egentligen. Jag kan sätta snygga pressveck och stryka kragen och sånt.

Tänk om min den tonåriga anarkisten i mig visste om att jag föredrar skjortor. Då, när jag var 14 år var jag anarkist. Visserligen inte en vidare duktig anarkist. Min revolution gick ut på att rita anarkist:an överallt i skolan. Tills jag såg att det var städtanterna som var tvungna att torka bort dem. Då kunde jag inte med att fortsätta.
Min huvudsakliga uppfattning som anarkist var att allt som är strikt är dåligt. Det vill säga saker som Tommy fysikläraren och skjortor. Jag ville klä mig i svart och vara sådär tuff. Fast vi hade inte råd att köpa riktiga anarkistkläder så det fick bli t-shirtar och manchesterbyxor. Jeans kom ju från modevärlden så det var något dåligt. T-shirtarna hade i alla fall olika tryck, tyvärr var de köpta i Ullared så trycken var oftast saker som ”Baskeball!” (trycket var felstavat).

Jag var andra ord kanske den sämsta anarkisten i hela världen. Eller ja, jag hade en anarkistpolare, nu är han Miljöpartist…
Men skjortan var i alla fall det värsta tänkbara otyget och symbolen för hela etablissemanget och allt det där auktoritära och strikta. Jag hade bestämt mig, jag skulle aldrig någonsin ta på mig en skjorta. Eller ja, sen fick jag någon slags grungestil, t-shirt med en trasig oknäppt flanellskjorta. Men jag tänkte att det var en ännu bättre käftsmäll mot etablissemanget. Jag använde deras kläder emot dem!

Jag minns inte när jag för första gången klädde upp mig. Jag tror det var mormors begravning sommaren 1998. Men jag kommer ihåg att jag motvilligt tyckte att det var rätt snyggt. Sen gick jag ju ut högstadiet 1999. Då klädde jag faktiskt upp mig och jag fick väl lite för många komplimanger för anarkistens bästa.
Så till slut upptäckte jag hur skönt det är med skjortor. Tyvärr hade jag fortfarande en förkärlek för riktigt fula ostrukna skjortor. Jag vägrade fortfarande mode.

Jag funderar ofta kring identitet. Jag tror att en bidragande orsak till att så många människor vantrivs så beror på att de har så många identiteter att förverkliga. Tillexempel har vi en identitet för familjen. Sen har vi en annan för karriären och en för samhället. Går vi in i en affär är vi plötsligt konsumenter, går vi på fotboll är vi GAIS:are (innerst inne). Går vi på stan har vi identiteten i våra kläder eller i caféet vi går till. Jag tror att människor mår dåligt när de inte kan balansera alla dessa identiteter. Därför tror jag att det är ett sätt att hitta en utväg att anta en färgrik identitet som alla kan registrera så fort man ser den. Man känner igen anarkister, brats eller skinnskallar så fort man ser dem. Skinnskallar är alltid skinnskallar vart de än går, de har bara en identitet. Sen kan man sympatisera med nassarna till exempel, gå runt i skjorta, jobba på kontor, betala skatt, pussa frugan på munnen och bara rösta på SD.

Men när jag tar på mig en skjorta och går ut. Då blir jag ingen alls. Jag blir bara ännu en person på spårvagnen eller i kassakön. Jag är helt identitetslös för alla andra än mig själv. Jag är som dem andra, jag är ännu en främling.

onsdag 16 januari 2008

Jag har alltid en plan B

Vi som är unga idag är alla produkter av 90talet. Det var egentligen ett fruktansvärt decennium. Jag tror det var då Sverige blev kallt. Den ekonomiska krisen lämnade spår i oss som drabbades av den som vi förhoppningsvis alltid kommer att komma ihåg. Det är nog det enda som kan rädda min generation.

På 90talet uppfanns en massa nya begrepp. Bildtregeringens pinsamma gästspel i början av decenniet var försmaken på vad som komma skulle. Tillexempel blev ordet konkurrens ett positivt ord. Jag kommer ihåg när det var något negativt och något man inte ville ha! Det började med att någon sa att det vore bra om de där statliga institutionerna fick tävla lite mer. Och sen var det någon som sa att de ville ha lite mer ”valfrihet”. Sen uppfanns begreppet ”positiv konkurrens”. Det innebar att lite konkurrens höjde kvaliteten. Och kunde man ha friheten att välja mellan ett företag som erbjöd dyr, bra vård, istället för ett landsting som ger billig, bra vård. Om nån ville, varför inte? Efter det rullade det helt enkelt på. Devisen blev att fungerar det inte, sälj ut!

Det påverkade oss som växte upp då mer än man tror. Vi fick lära oss nya grejer, datorer blev en del av vardagen. Allt gick fortare och alla skulle uppfylla sina drömmar. Vi skulle bli doktorer, advokater, mäklare och journalister hela bunten. För nu var konkurrens någonting bra så om vi bara tävlade så skulle alla vinna.

Det blev inte riktigt så. Vi slutade som alla andra generationer. Några blev läkare, advokater, mäklare och journalister. Andra blev vaktmästare, elektriker och lastbilschaufförer. Flera blev farsor och morsor innan de fyllt 25. Andra reste runt i världen, andra blev idrottsstjärnor, andra blev sjukskrivna.
Det är egentligen ingenting konstigt, för så funkar världen. Men någonting var fel. För vi trodde att alla skulle vinna. Men det var visst bara de rika ungarna som vann. Vi förlorade och har inte förstått det.
Konkurrens betyder att någon vinner och någon förlorar. Vi som inte hade pengarna och föräldrarna med kontakterna kan inte konkurrera på samma villkor. För det visade sig att betygen inte spelade minsta roll när mellanchefen har valfrihet mellan VD:ns dotter och sin egen son.

Vi är många i min generation som fortsätter att plugga och plugga för vi ska bli något. Fast det inte går. Därför måste man alltid ha en plan B. För om man inte lyckas bli det man vill så kan man alltid bli det man vill bli näst mest. Och sen näst, näst mest antar jag. Tills man inte längre har valfriheten och inte längre kan konkurrera.

Ropen skalla, MVG till alla!

”Hej Vilma, vilka fina elefanter du målar, synd att de är blå och inte blågrå som elefanter är på riktigt, det får vi skriva i ditt skriftliga omdöme så att dina föräldrar vet hur du utvecklas.”

Jag tycker det är fräckt med betyg. Ju förr desto bättre. Vad sägs om att betygsätta spädbarn? ”33 cm, 4 567 gram, ja det är ett MVG! 32 cm, 5 423 gram, det var en liten tjockis… Du får G för att du försökte i alla fall.”

Jag ser fram emot att få tillbaka ordningsbetyget i skolan. ”Bra Sara, du bär rosa som flickor bör göra, men tyvärr kastade du boll på rasten. Det gör bara missanpassade flickor, det blir en notering i ditt skriftliga omdöme.”

Jag hoppas att vi en dag får sätta betyg på folk till och med efter att de har slutat skolan. ”Rasmus! Du har packat 327 paket på en timme, MVG! Rickard, 210, inte riktigt lika bra eller hur? Jaså? Du gick på toa? Men du måste ju faktiskt fråga om lov först, det vet du ju!”

Det är väl ett allmänt känt faktum att betyg och studiehuvud spelar mindre roll än storleken på farsans plånbok. Det är en myt att fattiga ungar kan lyckas att uppfylla sina drömmar genom att studera hårt i skolan. Enstaka gånger lyckas en unge till en undersköterska och en verkstadsarbetare komma upp sig och få jobba med turism eller något annan andrahandskarriär. Men fina jobb växer inte på träd, alla kan inte lyckas, det är den krassa verkligheten. Majoriteten av svenskarna kan inte leva ut sina drömmar, de måste bara överleva. De fräcka jobben är redan reserverade för de redan rika.

Första gången jag fick betyg var i åttan. Det var ingen rolig läsning kan man väl säga. Man visste ju att tjejerna längst fram i klassrummet var duktigare och smartare. Vi grabbar som satt längst bak i hörnet var inte lika bra. Nu fick man det skrivet på näsan. Med en imponerande kraftansträngning (om jag får säga det själv) lyckades jag lyfta mina betyg tills jag hade godkänt i nästan alla ämnen. Jag var duktig i träslöjd, engelska, historia och matte, där fick jag VG. Jag var stolt. Samma dag jag med stolthet tog emot mitt enda underkända betyg (i biologi) grät klassens smartaste tjej, hon fick bara VG i gympa. En poäng från alla rätt kan man väl säga.

tisdag 15 januari 2008

Slut på meddelandet...

När jag var tonåring skrev jag budskap på väggarna i skolan. "Det är viktigt för kampen..." tänkte jag. Inte för att jag verkligen förändrade världen ett klotterkludd i taget...


Sen började jag affischera upp budskap om att förändra världen.

























Men vad hjälpte det?























Nån annan kom ju dit och rev ner dem igen.
Eller så var det någon som affischerade över dem...


Alla klistermärken, affischer och klotter är något annat än reklam. Det handlar inte om att synas eller att övertyga. Det är för att vara något annat.
























Den som affischerar upp ett politiskt budskap för att få "fler till kampen" är dömd att misslyckas.
Slut på meddelandet...

måndag 14 januari 2008

Simma lugnt

Jag var hemma hos mina föräldrar och hämtade mitt akvarium. Jag vet inte varför jag kände för att ge mig in på det där med akvariefiskar igen. Kanske för att det känns ensamt alla de där dagarna som bara går hemma i lägenheten då man inte har nåt annat att göra än att gå och vänta på att nästa tillfälle skall glida en ur händerna.

Jag hade alltid akvariefiskar när jag var liten. De var som mina egna små barn, mina egna små försummade barn. Det var inte alltid jag orkade göra rent det där akvariet. Men nu var det bara en kvar sedan syrran fick hand om dem. Det är väl ganska typiskt henne egentligen. Hon skaffar sig massor med djur, katter, hästar, kaniner och andra små stackare. De är roliga en vecka, sedan slutar hon att mata dem. Så jag fick köpa några kompisar till den. Några guppies, några rosenbarb och två algätare blev det. Det hade jag egentligen inte råd med, men jag tänkte vad fan.

Så i med massa vatten, en sten, en liten växt och så firrarna. Då började jag känna mig maktfullkomlig igen. Om du någon gång känner dig maktlös och sparkad på, skaffa akvariefiskar. För de där pluttiga små fiskarna lever bara av en enda anledning, att behaga dig. Du är den som råder över liv och död i din personligen skapade lilla biosfär. Du är den som matar dem, gör rent i deras miljö och du är den som lägger till nya arter. Du är deras gud.
Du är till och med liemannen, fast i fiskarnas religion är du väl snarare håvmannen. Eftersom det vanligen är den du använder för att fiska upp fallna små undersåtar.

Ja, det låter ju som en ganska sjuk tanke eller hur. Fast är det inte så att några av våra största världsreligioner resonerar på exakt samma sätt. Att det var en gång en gud som skapade allt. Och han skapade en människa som skulle se ut som honom. Och vi lever förutan synd för att behaga honom. När vi dör tas vi av gud till en annan plats. Är inte det en sjuk tanke så säg?

fredag 11 januari 2008

Kaffe med dopp

Jag sitter hemma i köket och suger på en kopp kaffe och en hemmabakad kanelbulle. Utanför fönstret är det global uppvärmningsjanuari. Det är grått och några plusgrader. På P4 spelar de dansband. Och jag funderar på meningen med livet.

Det är stora tankar som sjuder i mitt lilla kök. Flamingokvintetten, Lasse Stefans och alla de där andra sjunger om kärleken. Och visst är det viktigt. Men vad är liv egentligen? Nyligen plöjde jag en riktig tegelsten, Bill Brysons ”En kortfattad historik över nästan allting”, en bok om naturvetenskapens historia. Ni vet, kemi, fysik och biologi, de där ämnena jag ägnade åt att rita gubbar och störa läraren på högstadiet.
Den var väldigt intressant. Inte minst för alla de målande beskrivningarna av hur stor och omöjlig värden egentligen är.

Tänk att för flera miljarder år sedan (4,7 närmare bestämt) uppträdde livet på jorden. Sedan dess, genom jordbävningar, vulkanutbrott, meteornedslag, istider, översvämningar, svält, sjukdomar och krig har livet gått vidare. Tänk efter, på 4,7 miljoner år har dina förfäder och mina förfäder, (bakterier, råttor och apor och vad vi nu har varit innan) inte en enda gång kilat runt kröken innan de hunnit föra vidare sitt eviga värv, att föra vidare sina gener. 4,7 miljarder år senare och så sitter jag här och bloggar.

Och vad är det egentligen som gör att vi lever? Våra kroppar består av celler och cellerna består av atomer. Om man skulle plocka isär våra kroppar i sina minst beståndsdelar är inte en enda av dem mer levande än en sten. Men av någon anledning kan vi gå omkring, tänka och vi dör. Efter att vi slutat fungera ramlar vi omkull och vi bryts ner. På sätt och vis är vi mer levande än någonsin just då. Vår kropp invaderas av miljarder och åter miljarder nya bakterier som smaskar i sig resterna av kanske 70, 80 år av människa. Och livet går vidare.

Människor kan skapa liv, men inte i laboratorium. Eller ja, om det nu inte råkar vara att två laboratorieassistenter busar bland provrören…
Verken sädescellen eller äggcellen lever egentligen. Men när de möts bildas magi. Ett barn bildas, livet fortsätter.

Så vad är meningen med livet? Är det kaffe med dopp? Är det makt och rikedom? Är det karriär eller gudsfruktan? Vad som än händer så fortsätter livet…

måndag 7 januari 2008

... om Negerbollen

Jag står hemma i köket igen. Eftersom jag inte har något bättre för mig så bakar jag negerbollar. Jag bakar jättemånga bollar och experimenterar med dem på alla olika sätt, en slatt konjak och ett försök med varm oboj istället för kakao. Ibland blir det lyckat, ibland lite mindre…

Det roligaste jag någonsin har hört i hela mitt liv var ett inslag på radio för några år sedan. Sverige hade småbubblat av vardagsrasism ett tag. 2002 försökte Sverigedemokraterna för första gången på allvar ta sig in i riksdagen. Så en ung journalist på Sveriges Radio bestämde sig för att idka lite grävande journalistik. Hon tog sin mikrofon och sin lilla bil ut till den lilla skånska hålan Sjöbo.
För dem som inte känner till det så satte det avhoppade Centerpartistiska kommunalrådet där Sjöbo på kartan när han startade Sjöbopartiet och drev fram en folkomröstning om den lokala flyktingförläggningen.

Journalisten strövade runt i Sjöbo och efter ett tag sög det antagligen i kaffetarmen för hon gick in på konditoriet. På en liten skylt stod det:

”Negerbollar – 10kr.”

Journalisten frågade expediten varför de sålde negerbollar.
”Vadå, det är väl inte förbjudet…” Tänk er riktigt präktig Sjöboskånska.
”Men varför kallar ni dom för negerbollar? Varför inte chokladbollar?”
”Nä, men det får vi inte, det är inte tillräckligt mycket choklad i dem.” Där slutar inslaget.
Men vänta lite nu, är det tillräckligt mycket negrer i dem för att de skall få kallas negerbollar?

Jag funderar på om det är för att det är kokos på bollarna som de kallas för negerbollar? Kokos kommer ju från de där negerländerna. Och så är det ju kakao i dem också, och var kommer kakao från? Och socker?
Fast och andra sidan så kan man ju baka dem med svenskt smör och svenska havregryn. Då kan man ju kalla dem för mulattbollar.

Man får inte säga negerboll längre. För då kan människor från främmande länder bli lessna. Är det föresten en kaka eller en bulle? Eller är det bara en liten boll?

… om tryggheten

Jag står med disken. Jag diskar naturligtvis för hand. Vore rätt ut sagt korkat att skaffa diskmaskin. Det skulle jag föresten aldrig ha råd med. Och det är trots allt rätt avslappnande. Allt är sköljt och staplat i prydliga högar så att jag enkelt skall kunna diska allt i rätt ordning så att det inte diskstället blir ett katastrofområde.

Jag funderar på trygghet. Jag kom hem från Kenya för några dagar sedan. Planet lyfte 28 december, dagen innan bråken började. När jag steg ut från hotellet i Nairobi den morgonen kunde man inte tro att redan nästa dag skulle hela stan vara i ett enda kaos.

Det är ju väldigt tryggt att vara svensk. Vi förväntar oss att allting fixas för oss. För så har det alltid varit. I alla fall så länge vi kan minnas. Vi tycker det är jättekonstigt att brandkåren inte kom och började rädda folk minuter efter den stora flodvågen i Phuket för några år sedan. Vi tycker det är jättekonstigt att polisen tar chansen och skjuter skarpt på fattiga människor som känner sig lurade efter ett gigantiskt valfusk. För oss är otrygghet så ovanligt att vi inte ens kan föreställa oss det.

Eller kan vi det? Utöver hyra, el och Internet som sammanlagt går på cirka 3 000 i månaden så äter jag mat för ungefär 65 kronor om dagen. Det blir nästan 2 000 kronor i månaden. Dessutom får man räkna med omkring 1 000 kronor i andra utgifter som resor och böcker. Som student får jag strax över 7 000 i studiestöd. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla fattig men jag klarar mig, för att jag måste. Inte för att jag lär få råd att köpa en soffa den närmaste tiden.
Men vad skulle hända om jag fick någon mer att ta hand om?

Så jag ringer min flickvän en stund. Nu är det så att min flickvän, hon är kenyan och bor i en liten stad i norra Kenya som heter Nanyuki. Där är situationen lite annorlunda. Där är nästan alla fattiga, det är bara en fråga om hur mycket. Det är i alla fall så de flesta känner sig. Just nu är situationen väldigt spänd. Många affärer är plundrade och utbrända och många har människor misshandlats. Även fast Nanyuki ligger långt ifrån de värst drabbade områdena.

Men på julafton gick jag på gatan i Nanyuki. Eller snarare på den jordiga stigen invid grusvägen som tjänar som Nanyukis ena huvudgata. Fattigdom är verkligen något relativt. För jag är fattig i Sverige, men på gatan i Nanyuki är jag en förmögen man. Vare sig jag vill det eller inte.
Så visserligen förstår jag alla de människorna som kommer emot mig med utsträckta händer. Kanske är det just därför jag aldrig ger dem några pengar. För det man känner är inte solidaritet, det är medömkan. Trots att alla fattiga i tredje världen bara står lite längre ner i samma hål där jag själv trampar och klättrar i en jävligt hal lervälling.

Så jag funderar på vart alla hjältarna tog vägen. En gång i tiden fanns det dem som sa att fattigdom skulle tillhöra historien en dag. Var är dem nu? Någonstans i ett land där det är mycket varmare spänner en desperat man på sig en bomb. Någonstans i ett land där det är mycket varmare hugger rasande folkhopar ner varandra med machetes bara för att de kallar sig Kikuyu eller Ja’Lou. Var är hjältarna? Någonstans där borta i historien antagligen.

söndag 6 januari 2008

.. om återkomsten

Hej!

Om du läser detta är det troligt att du faktiskt läst bloggen förut. Eller ja, detta är ju en helt ny blogg fast med ett gammalt koncept. Eller ja, konceptet är också nytt det är bara skribenten som är gammal. Eller ja, gammal i leken som det heter. Eller ja... Låt oss börja från början.

Världens Viktigaste Man startade motvilligt en blogg för drygt ett och ett halvt år sedan. Ganska snart låg Världens Viktigaste Man i fejd med större delen av sin läsarskara och han var rätt nöjd med det. Fast det är klart, den var ju inte så stor. Världens Viktigaste Man är ju inte född rik, hänger inte med Linda Rosing och bloggade inte för Aftonbladet. Så Världens Viktigaste Man var rätt nöjd med att i alla fall ha en liten men trogen läsarskara.

Men ganska precis för ett år sedan la han mysteriskt ner sin verksamhet. I själva verket hade han fått skrivkramp. Han kände inte för att skriva en rad till. Därför, på självaste årsdagen la han ner sin blogg för alltid...

Eller hur var det nu? Världens Viktigaste Man gör comeback! I en ny tappning och på en ny address kommer han nu återigen skriva om värdsliga angelägenheter. Men en del kommer att förändras. Bland annat är alla tidigare inlägg borta. I fortsättningen skall allt ha en lite mer filosofisk ton. Vi kommer fortfarande få omvärldsanalyser och väderrapporter...

Så han hoppas att du är lika glad som jag att Världens Viktigaste Man åter träder in på banan. Vi får se hur länge det håller. Detta kan verkligen barka vart fan som helst... Tjo!