torsdag 31 juli 2008

Pride

Nej. Jag är relativt ointresserad av Pride. Så om du söker en recession av Pride är det ingen idé att du fortsätter att läsa. Detta är en fundering över identitet och egentligen en idiotförklaring av alla människor, fjolliga bögar som pimpinella kvinnfolk, ansvarstagande medelålders män och deprimerade offer.

Jag läser Johan Ehrenbergs bok ”Könsbytet” (2005, ETC förlag, org. 1983). Kortfattat är det en ångestorgie i en tonårings identitetskris som följde med upp i 20 årsåldern helt enkelt eftersom den identitet han fick då aldrig passade. Det är nog inget konstigt, någon form av identitetstransaktion gör nog alla. Men det är lättare att bli hårdrockare istället för Dansbandsnörd, eller ansvarsfull familjeförsörjare istället för en slarver som super varje helg. Så fort det har med könet att göra så blir det ett stigma.

Jag har gjort två konstateranden:

Könet är socialt. Det slår Ehrenberg fast flera gånger i boken. Det visste jag redan, det är väl lika självklart som att bra betyg och pengar är sociala påhitt för att skilja agnarna från vetet. Och det är jobbigt att utmana sociala mönster. Men ibland kan man fråga sig om det verkligen måste vara så ångestfyllt. Allright, jag har aldrig varit i närheten av något liknande eftersom jag alltid har varit så kallad ”normal”. Dessutom kan man fråga sig om det inte är nödvändigt att man faktiskt har sociala kön. Det är ju en del av den mänskliga sociala interaktionen. Så får man väl ha transor som byter kön och acceptera att folk måste få trivas med sig själva. Huvudsaken är väl att man behandlas som folk och inte som något märkligt fabeldjur.

Nu skrattar jag högt åt mig själv. Det här kommer att uppröra en hel del PK-folk på höga hästar och inte minst en del homoförkämpar och ännu fler homofober. Men ibland får jag bara lust att skrika åt självömkande offer: ”Skärpning för fan och sluta gnäll!” Bara för att man gör revolt behöver man fan inte vara ett ynkligt jävla offer.

Det andra konstaterandet är att transvestiter är en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter. En stor del av vad som utgör identiteten hos en människa är av någon anledning kläderna. I fallet med transor så är det själva manifestationen av det avvikande. Det är lustigt. Jag vill inte att någon skall se om jag är smart eller dum, glad eller olycklig, nykär eller bitter, rik eller fattig (fast det syns eftersom jag bara har kläder med företagslogga eller skjortor från Dressman). För mig är det normalt. Kläder hos en ”normal” person skall uttrycka god smak. Hos en transa skall det förklara att det är en man i kvinnokläder och egentligen en kvinna född i en mans kropp.

Skulle jag ta på mig en kjol för män (kilt) skulle det vara ett uttryck för dålig smak. Om jag tar på mig en kjol avsedd för en kvinna är det ett uttryck för min sexualitet. Det är fortfarande ett simpelt höftskynke men tinget har fått en identitet. Och genom att tinget har en identitet så får jag samma identitet som plagget jag har på mig.

När jag var ung tonåring fick jag tag på en mockarock. Stor och ful som stryk. Men det var varm och jag hade snöat in på cowboys som bar fotsida rockar oavsett om det var vinter eller sommar. Jag hade den på mig hela vintern och kände mig jävligt tuff i min gigantiska och skittunga rock. Någon sa att det faktiskt var en kvinnokappa, inte en rock. Men den var ju så tung så det trodde jag inte på.

Jag jobbar häcken av mig för att köpa små grejer till mig själv, till tjejen och till lägenheten. Jag fyller den med massa mer eller mindre praktiska grejer. Sånt om jag vill ha. Jag vet inte om min identitet finns i de där grejerna, eller om jag får min identitet av alla de här grejerna. Men frågan är om jag inte var minst lika nöjd med tillvaron, om inte nöjdare, när jag gled runt i Östafrika i ett par månader med en ryggsäck. I den hade jag allt jag behövde. Ombyte, några böcker och mina kameror.

onsdag 23 juli 2008

Ett kapitel ur loggboken

20080722 06:00
Alarmet på telefonen går.
20080722 06:09
Alarmet på telefonen går igen.
20080722 06:18
Alarmet går en tredje gång. Jag häver mig upp ur sängen. Klär på mig. Resonerar med mig själv om huruvida jag faktiskt behöver ryggsäck idag. Kysser den sovade (eller medvetslösa?) kvinnan i sängen adjö och går ut ur stugan.
20080722 06:31
Äter frukost, en skål med Rågfras och mjölk. Det smakar inte så bra. Brer två dubbelmackor för att ha med till jobbet. Tar ut lunchlådan ur kylen, tar en banan och sätter mig i morsans bil. Jag hatar den bilen.
20080722 07:16
Anländer till jobbet. En kvart för tidigt. Byter om till arbetskläder. Fyller en mugg med kaffe och en mugg med choklad. Sätter mig i soffan ute på däcket. Läser måndagens tidning.
20080722 07:48
Anmäler mig till chefen. Inga arbetsuppgifter idag heller så jag får sitta i godsmottagningen och vänta.
20080722 08:30
Frukostfika. Äter mackorna. De var inte så goda.
20080722 09:10
Mår lite dåligt av mackorna. Jag hatar vitt bröd, skall aldrig mer äta det.
20080722 09:27
Ett paket kommer in. Det måste packas om och vi tömmer kartongen med hjälp av en truck i en pall med fyra kragar.
20080722 09:45
Börjar surfa på jobbdatorn. Mår lite illa av kaffet.
20080722 10:50
Går och hämtar en kaffe.
20080722 11:30
Lunch. Resterna efter mina föräldrars lördagsmiddag var inte så gott. Till maten dricker jag vatten och kaffe.
20080722 12:03
Ringer hem och pratar med tjejen.
20080722 12:26
Sätter mig med arbetskamraterna ute i solen och dricker kaffe. Tittar lite på pallarna som skal lastas om.
20080722 12:40
Går in till kontoret igen. Börjar surfa. Mår lite illa av lunchen.
20080722 13:10
Skriver in ett 4500-nummer i SAP på något som levererats direkt. Fortsätter att surfa.
20080722 13:30
Eftermiddagsfika, men jag orkar inte gå och hämta mer kaffe. Tar en kopp te istället. Till teet har jag socker och mjölk. Det är ganska ok.
20080722 14:04
Går till packen och tittar på när de kör in pallarna.
20080722 14:24
Får order att hjälpa Martin med att packa om. Martin är upptagen så jag väntar på att han skall bli kvar.
20080722 14:41
Martin provar att lyfta ett av motorblocken. Jag håller i kedjan på traversen. Vi sätter den på pallen. Sen går Martin.
20080722 15:01
Jag äter min banan. Ovanligt sent. Bananen var god och ganska lång.
20080722 15:13
Martin kommer tillbaka och säger att vi gör det i morgon istället.
20080722 15:23
Jag går och byter om och kör hem till Hammarkullen för att vattna blommorna. Några av dem var nästan döda. Jag tar med mig ett par rena byxor, mina träningskläder och tandborsten. Det hade bara kommit ett reklambrev från Western Union. Jag har tjänat 100 kronor i telefontid på ett telefonkort som kan användas utomlands (alltså två och en halv minuts samtalstid). Jag får ut dem om jag skickar in svarsremsan och gör en ny transaktion på minst 500 kr inom två veckor.
20080722 16:39
Jag kommer hem till mina föräldrar igen.

måndag 7 juli 2008

Working class hero is something to be

Ett mjukt sommarregn faller när vi kommer ut ur trapphuset, jag och tjejen. Jag drar ner kepsen i pannan för att slippa få det i ansiktet. Det är kallt och tråkigt. Vi är på väg till affären för att köpa en liter mjölk, en avokado och kex. Jag har precis kommit hem från arbetet.

Jag slås av tanken att det var så här det var tänkt. Då, för länge sen när de byggde miljonprogrammen. 60 talet skulle liksom frysas in. Mannen kommer sent från verkstaden eller fabriken, hem till kvinnan som slutat sitt arbete på dagiset eller äldreboendet. Då skulle de kanske gå ner till centrum, som ligger två minuters promenad bort för att köpa lite mjölk och kanske några grönsaker. Sen skulle de gå hem och äta middag. Kanske rester från lasagnen som de hade i söndags. Efter det så tittar de lite på TV, sen går de och lägger sig. Nästa dag går han upp tidigt för att ta spårvagnen till jobbet. Men kvinnan kan ligga och dra sig för hon har bara fem minuter till jobbet med cykel. De nöjer sig med sitt för de har vad de behöver, precis som alla andra människor. Sen skall de skaffa barn och flytta till en större lägenhet i samma område. Ungarna som leker på gården passar varandra när föräldrarna är på arbete och de vet vad som väntar dem. Trygghet.

”Jaså…” säger jag på eftermiddagsrasten. ”Du är inte med i facket…” Tjejen rodnar och flinar.

”Nej, jag inte så insatt…” Jag och den andra tjejen börjar prata oss varma för facket och vad de betyder för landet, för oss arbetare.

”Fattar du inte att det är tack vare dem som du har semester, den lönen du har och 40 timmars arbetsvecka?” Jaja, det är nog allt fint men jag tror knappt de slita gamla fraserna själv. Det låter väldigt romantiskt och viktigt när jag yttrar dem. Men i verkligheten tänker jag på hur lokala förhandlare lägger sig flata för arbetsgivaren och hur avtalsförhandlingar och strejker är rena skämten nu för tiden.

Av 60- talet kvarstår endast några betonghus och en falnande dröm om en frigjord arbetare. Regnet avtar när vi kommer ut från den lilla butiken mitt på torget. På kakorna står det någon slags utländska men mjölken är för ovanlighetens skull helt färsk.