Jag ska börja blogga igen. Jag SKA, jag lovar. Jag ska bara laga middag först. Jag har upptäckt Vert Haricots. Jag tror det blir någon slags pasta med fräst bacon, ost och champinjoner.
Men vem fan boggar jag för egentligen? För min nio trogna fans som kollar bloggen ett par gånger i veckan fast jag aldrig uppdaterar? Er skiter jag faktiskt i.
Idag köpte jag en Jay Z-skiva, till tjejen med fundamentalt annorlunda musiksmak. Och jag konstaterar: ”All I have to say, it’s me and my girlfriend.”
Jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med så mycket annat än jobbet och tjejen. Alla polare jag inte hinner träffa, alla öl jag inte hinner dricka och alla blogginlägg jag inte hinner skriva. Men och andra sidan skiter jag i er.
Jag skämtar med den gravida tjejen på jobbet. Hon som letar hus med pojkvännen, ett renoveringsobjekt, de bor i en etta, hyresrätt. ”Det är som att ni rott runt i en gummibåt i en liten skogstjärn och sen hoppar ner i en segelbåt som ni ska segla jorden runt.” Hon skrattar. ”Ni är faktiskt inte kloka, någon av er.” Vi skrattar. Det är en utskällning. Jag tänker att jag resonerar som min far skulle gjort om mina ogenomtänkta grejer.
Jag köpte även en Springsteen-skiva. Och jag konstaterar: ”This is Radio nowhere, is there anybody alive out there.”
Jag kände mig hotad med det där livsvalet. Ett hus, mammapappabarn. Ja, arbetargrabben i mig måste erkänna att han blir lite lockad. Det är på något sätt det enda rätta. Men äventyraren skrek av skräck. Äventyraren som tvingas dela kropp med den halvfattiga arbetargrabben är barnslig och fri. Han vill inte sitta med amorteringar när det finns saker att se, äventyr att upplevas. Han saknar det där livet där han, fången i arbetargrabbens kropp, skruvar ihop maskiner. Huden på fingrarna hårdnar av de handdragna förskruvningarna.
Jag hånar killen på jobbet som säger att jag ska gå med i facket. ”Jag är bara här till januari, då är de la fan ingen idé. Men fixa en sån metall-jacka till mig så ska jag fan gå med i facket för det lär va det enda jag får ut av min fackavgift. Pengarna går ju ändå bara till styrelsens wienerbröd och till ett parti jag inte ens röstar på.” Och jag konstaterar att jag är en tvättäkta 80-talist. Nu är det åt helvete med solidariteten. ”Men löneökningen då?” Jag tänker tyst att om facket hade stått på sig på den här arbetsplatsen hade de haft både högre lön och 6 timmars arbetsdag. Men jag sa inget om det.
Jag kommer hem och ger tjejen skivan. Hon blir jätteglad. Jag var orolig att det var fel artist. Men det var till och med rätt låt på skivan. Den bästa. Köksfläkten brakade ihop när jag lagade mat och jag konstaterade att äventyraren måste ringa Bostadsbolaget i morgon och rapportera det. För jag tror att det är äventyraren som är den som klarar allt. Arbetargrabben är han som gör som han blir tillsagd.
