De é så de é

Världens Viktigaste Man har glidit ner på listan över Sveriges populäraste bloggar. Bloggen läses endast av de närmast sörjande och uppdateras aldrig. Men kanske det finns en framtid. Det är ju trots allt november.

Jag har återknutit kontakten med mitt arbetaralibi. Man var ju tvungen att ha ett sånt, då, på tiden det begav sig, då man satt i styrelser för vad som då var Sveriges största politiska ungdomsförbund. På den tiden så var man liksom tvungen att motivera sitt engagemang i rörelsen med någon slags anknytning till arbetarklassen. Allt för många saknade den anknytningen. I synnerhet eftersom de kom från en jävligt mobbad barndom där de inte hade vanligt jävla folk som kompisar, bara andra mobboffer.
Visst, taskigt att säga. Jag motiverade min arbetarklassanknytning med att farsan minsann jobbat på bandet på Volvo och var långtidsarbetslös på 90-talet. Visst fan minns jag hur det var att äta knäckebröd till frukost, lunch och middag. Men det var ju det där tveksamma släktskapet med min far som också utgjorde min dubiösa släktanknytning. Han är ju trots allt chef.

Efter snart 9 år i vänstern har jag lyckats få min far att kalla sig arbetarklass igen (ibland). Han är chef. En hög chef. Men han är anställd och tvingad till att göra det han måste göra. Han är på intet sätt fri. Han får sin inkomst genom att arbeta. Även om han inte producerar andra mervärden än pappershögar och avtal. Vi har enats om övre-, inte så synd om, arbetarklass. (Övre medelklass som han säger när vanligt jävla folk lyssnar).

Men jag tror att den viktigaste delen av min arbetaralibi handlar om var och hur jag växte upp. Vi var inget annat än vanlig jävla arbetarklass. Och i vår grupp odlades arbetarmentaliteten. Mobboffren som gick med i Ung Vänster och fick en bekräftelsechock hade allt som oftast en inställning om sig själva som gick ut på att de inte dög till nåt, att de var skit värda. Vi visste redan det. Fast vi var inte mobbade, vi var bara arbetarklass.

Lärarna lärde ut att vi kunde bli precis vad vi ville. Om vi bara ville. Fast och andra sidan fick vi så låga betyg att vi inte kunde bli någonting. Och när vi började gymnasiet. Och träffade barn från andra sidan av kommunen. Som åkte till Frankrike på med franskan i åttan eller nian. Då började vi nog förstå att vi aldrig skulle bli någonting. För vi hade sparat pengar i ett och ett halvt år för vår stora klassresa. Den tog oss till Stockholm och räckte ändå bara till en chartrad buss och två nätter i en sovsal på ett vandrarhem.

Det är skillnad på folk och folk. Det sa farmor till mig redan när jag var liten. ”Vi är alla lika, men vissa är lite mer lika än alla andra…”

Jag går till jobbet nu. Jag jobbar med händerna. Händer med fingerspetsar som hårdnat lite av skruvandet. Jag tänker verkligen börja plugga till våren. Jag har sökt och är nästan 100% säker att jag kommer in. Jag är faktiskt lite stolt över att jag kan dra åt skruvar och rör, hårdast av alla på jobbet. Om jag har dragit åt ett lock eller ett rör så är det i princip bara jag som kan öppna det igen. De andra beklagar sig och säger att det är helt onödigt. Det sitter bra i alla fall. Jag ber om ursäkt men i hemlighet tar jag det som en komplimang och när ingen tittar så känner jag lite på röret för att känna hur hårt det sitter fast.

Vi snackar om hur skit det är att pendla. Det är skit att det alltid regnar på helgerna och att man inte kan snacka med chefen när han har bestämt sig. Vi pratar om lönerna och om att vi önskar att vi hade ett bättre jobb. Vi pratar om kräftor och fylla, ibland pratar vi om barn. Och alla samtal avslutas med: ”Jaja, de é så de é.” och när man har sagt det så finns det ingen som kan överklaga samtalets slutsats. (det är skit men inget att göra åt)

Det har blivit ett nytt signum för min föreställning av arbetarklassen. Det är folk som klagar men vet att de måste gå till jobbet. Och känner sig nästan lite stolta över det. Fast de ägnar timmar varje dag åt att klaga över skiten. Och inget förändras av sig självt. Men de é så de é…