Innan Tystnaden

Eftersom Facebook inte räcker till…

2009-06-24T22:01:00.002+02:00

Det känns som semester… Tänkte jag när jag tände grillen och knäckte en öl. Detta en onsdagskväll. Fast det bara är arbetslöshet så känns det bra att kunna göra alla de roliga sakerna som man inte har tid eller råd med annars.

Egentligen har man ju inte råd med det. Så det blir väl först nudlar och sen svält i juli. Men just nu känns det så avlägset att jag inte orkar bry mig. Jag har lite cash och jag har tid.

Det hela började i fredags, midsommar när vi reste upp till Tanum för att fira midsommar. Att kvällen inte blev så lång spelar inte så stor roll längre. Jag hade visserligen velat se vem som sprang runt naken och brottningsmatchen. Nästa dag spelade vi spel och drack lite mer öl i Norra Bohusläns idyll. Och vi sov i tält.

På hemvägen kollade vi in hällristningarna och kände oss förträffliga.

Måndag, alla andra hade arbeten att gå till men jag med min bättre hälft har inget. Vi åkte till Borås och kollade på djuren. Vi hade sån tur att vi kom precis när vi matade dem. Det var roligt när det blev fight mellan elefanten och vattenbuffeln. Jag trodde det skulle smälla rejält men vattenbuffeln fegade när de andra elefanterna dök upp. Lejonen var inte mycket att hänga i granen men vargarna däremot. Jag förstår inte att folk är rädda för dem. De var ju mindre än morsans hund. Varje gång jag ser en varg förvånas jag över hur små de är. Eftersom man föreställer sig dem som ett monster som äter barn. Jag antar att det är varghetsen som sätter fart på fantasin.

Nästa dag bar det hem till Hammarkullen. Vi hade lägenhetsbesiktning och sen sov jag nästan hela dan. Jag vet inte varför. På kvällen var det avslutningsmöte på Folkets hus. Styrelsemötet var mest rapporter men efteråt hade vi middag med personalen. Där avhandlades en hel den intressant och jag tror att det faktiskt blir en poesifestival i Hammarkullen till hösten/vintern. Men var vet inte vad det kommer att innebära. Dessutom försökte jag lansera ett nytt koncept för lokaluthyrning. Men vi får väl se hur det slutar.

Idag hade frugan lyckats tröttna på lägenhetens fyra väggar och drog med mig till Valhallabadet. Det var roligare än jag hade föreställt mig. Och det var nog bra för kroppen att få röra lite på sig efter all midsommarfylla. Fast det hindrade ju inte att jag slängde upp fem fläskkotletter på grillen senare på eftermiddagen. Kände att det var lika bra eftersom de ändå höll på att bli för gamla. Ingen idé att spara. Några öl senare och tre nersmaskade fläskkotletter senare blev det Rammstein på Spotify och här sitter jag nu…

Varför är folk så rädda i Sverige?

2009-06-03T08:27:00.000+02:00

”Öhh… Ja alltså jag vet inte… Men jag tror det kan vara bra…”
”Öhh… Nä, jag vill inte lägga mig i… Jag har ju inte med det att göra…”
Varför är folk så jävla rädda i Sverige? Folk verkar vara rädda för att säga ett enda skit som bryter mot konventionerna? Folk är ta mig fan rädda för att säga att de röstar! Har jag missat något? Är det här fascistdiktatur jag lever i? Riskerar folk att bli skjutna i huvudet för att man säger ett knyst om vad man tycker? För att man säger ifrån?

Jag tycker det är märkligt att 1000 personer utan att tveka går förbi en person som ligger på marken. Men att stanna upp och hjälpa, det är så skrämmande att folk faktiskt skyndar sig lite extra och inte låtsas se. Jag tycker det är märkligt att tio personer kan stå i en bankomatkö och se på när fem småkillar trakasserar en gammal tant med rullator. Att säga ifrån är mer skrämmande än att förlora sin plats i kön. Att säga ifrån när någon på jobbet sprider unken rasism omkring sig är mer skrämmande än vad som kan bli resultatet.

Jag fattar inte varför folk är så rädda! Vi lever i ett land och en tid där människor har åsiktsregistrerat för att de vågar säga ifrån, tvångsintagits för sin sexualitet och trakasserats för sin hudfärg. Vi lever i en tid där du registreras och bötfälls av företag för att du inte köpt din skiva för 179 kr utan laddat ner den gratis istället. Vi lever i en tid där du snart inte har några fler rättigheter än att välja vem du ska låta ta dina sista slantar, ICA Maxi eller Kronofogden.

Men du din jävel vågar inte säga ett skit. Du står där och låter allt omkring dig falla samman men du har åtminstone gått igenom livet utan att göra någon upprörd. Du har minsann skött ditt lilla liv, du har betalat dina räkningar. Du är på jobbet i tid varje dag. Om du får ett råd så följer du det. Du är din egen lyckas smed. Det är alla människor i Sverige och du är lycklig och trygg för det finns någon där som tar hand om dig. Någon som ser till att du kan köpa DVD-filmer, och en ny soffa och kanske tre veckors semester i Thailand. För gud förbjude att du skulle åka till ett land där man inte kan träffa andra svenskar. Det skulle ju vara helt galet!

Du din fåne som inte ens vågar ta ställing för något annat än den gyllene medelvägen. Du som inte ens vågar läsa en dagstidning för at du eventuellt skulle råka få information om något annat än Daniel Westlings njurar eller det senaste offentliga lustmordet och den groteska härlighet vi kollektiv grottar ner oss i när vi får höra om en Caroline Stenwall här och en flygplanskatastrof där. Nej… Sitt du där och läs Sportbladet och förfasa dig över Zlatans osvenska uttalanden. Det räcker för dig din sate. Men kom för fan inte och be mig om någonting sen när du satt den där skiten i halsen. För vi får fan inget annat än vad vi förtjänar!

Jag hatar dig! Vad är du så jävla rädd för?

Havregrynsgröt

2009-05-14T10:26:00.000+02:00

Vad är en individ och vad gör den individuell? Vi sägs leva i det individuella samhället där varje individ spelar roll och idividualitet höljs i något som mest liknar medeltid helighet. Trots att friheten i den moderna tiden gör det möjligt för varje individ att utforska varje del av sin egen personlighet hävdar jag att vi lever i den minst individualistiska tiden i hela historien.

Vad är en individ? En individ är ett subjekt. Till exempel talas det om den svenska vargstammen kring vilken svenska regeringen har som mål att ha 200 individer. En individ i det här fallet är en varg i ett större kollektiv, en grupp vargar. Individuella enheter är enheter som har jämförbara ”stödpunkter”. Det vill säga att i en population kan antalet individer avgöras av kriterier. I Sverige bor det till exempel fyra individer födda Östtimor i Sverige (scb.se). Det är hela populationen. Om man begränsar populationen till endast kvinnor blir antalet individer två.
Individualism uppfattas som en livsstil. Det vill säga att vi som individer endast har oss själva att ta hänsyn till. Man kan väl se det som att vi är de enda individerna i vår population. I den här andan/livsstilen är man fri att utforska sin egen personlighet och ideologin innefattar att alla människor ska behandlas lika och att alla människor har rätt till åsikt och livsstil. Men det är frågan om det är helt sant. Är det verkligen individualism?

I en människas liv finns oundvikligen andra människor, levande, döda och rent av ofödda, egentligen varje människa man känner till. I min närhet finns min fästmö, vänner och föräldrar. De påverkar på flera möjliga sätt. Samtidigt påverkar jag dem. Tillsammans bildar vi en grupp människor, ett kollektiv. Utöver det påverkas vi av kändisar, politiker, journalister, författare, konstnärer och musiker. Trots att Karl Marx och Leonardo DaVinci har varit döda i hundratals år så påverkar de fortfarande människor som lever idag. När min farfarsfar rymde till sjöss 90 år sedan, undan sin sinnessjuka styvmor och sin far, Gustav Gustavsson, länsman i Kiruna. I den handlingen påverkades historien i hur familjen Poulsen kom till Västsverige. Olof Palme tog de svaga och fattiga i försvar. Plötsligt blev namnet känt på statsminstern från det lilla kalla, blåsiga landet. Det gjorde att det svenska biståndet spreds och höjde (i fler fall än borgerliga debattörer vill erkänna) levnadsstandarden och rent av räddade livet på tusentals, miljontals människor i världen.

Individualister är personer som beskrivs tänka för sig själva, som Darwin. Emellertid påverkade han en hel värld för all framtid. Hade inte en individualist bestämt sig för att strunta i alla andra? Skulle inte prestigelösheten i individualismen gjort att Darwin aldrig plockat fram manuskriptet ur byrålådan? De som kallas individualister är oftast i själva verket personer som frossar i kollektivt medvetande.

Eftersom vi har Internet, kan läsa och skriva, till och med fotografera och avbilda kan vi utöka vårt kollektiva medvetande till att omfatta betydligt fler människor än man kunde för bara 100 år sedan. För några hundra år sedan bodde medelsvensson i byar. De flesta lämnade inte byarna för några längre resor. Kollektivet var inte alls stort. Samtidigt såg man sig sannolikt inte alls som individer. Om man presenterade sig för en främling använde man sig oftare av bynamnet än efternamnet.
Genom Facebook, bloggar, Twitter och allt annat som finns på Internet och i våra telefoner utökar vi vårt kollektiv. Vi påverkas, påverkar och deltar i kollektivet mer än någonsin i historien. Vi som människor utgör kollektivet som vi förändrar tillsammans. Det blir som ”en havregrynsgröt”.

The Ghost of Tom Joad

2009-05-07T13:54:00.002+02:00

Har ni hört om Tom Joad? Joad har dödat en deputy, slog hjäl honom med knytnävarna. Det var mitt i natten utanför plantagen. Tom Joad var ute i skogen med de där männen som strejkade. Vad han gjorde där vet jag inte. Men bylingarna hittade dem. Fast det var Casey de var ute efter. Ja, Casey, det var han som ledde strejken. De klubbade ihjäl honom när de fick tag på honom. Han var en agitator den där. Men så var han ju predikant en gång. Han kunde ju snacka den där.

Tom Joad har gömt sig. De hänger honom ju honom om de får tag honom, det är inte första gången Joad slår ihjäl nån. Han är ju en oakie… Och jag har hört att han slog ihjäl en karl där, med en spade. De bråkade på fyllan har jag hört. Sånna som han borde inte få gå lösa. Oakies kommer hit och lever som djur i tältläger, jobbar för småpengar, super och slåss. Jag har sett hur de lever där ute i de där lägren, inget annat än snusk! Ungarna springer runt i leran och tigger mat. Tänk att de inte kan se till att ge ungarna ordentligt med mat så de måste tigga. Lata är vad de är.

Arbetslöshet, banken tar allt, hemlöshet, fattigdom, utanförskap och främlingsfientlighet. Känns det igen? Familjen Joad försökte hanka sig fram hederligt. De ville inget annat än att bli behandlade som hederliga människor. Men i depressionens spår var de på botten av hela den ekonomiska strukturen. Den nya marknaden krävde storbruk och billig arbetskraft. Det fanns inte plats för de som arbetade för familjens överlevnad. Nu var det var man för sig själv. Mamma Joad kämpade med att hålla ihop sin familj när de, som flyktingar i sitt eget land först reste till Kalifornien och sedan drev mellan plantagerna i jakt på små påhugg för att kunna överleva dagen och i bästa fall kunna tanka bilen så den kunde ta dem till nästa plantage. Men en efter en gav de sig av för att försöka på egen hand. Och det var när kollektivet bröts som familjens hopp försvann.
Familjen Joad kom från en mentalitet där man hjälps åt för att klara kriser. De kom till en värld där kriser utnyttjas för att få fram billig arbetskraft och tjäna stora pengar.

Predikanten Casey brottades med sina egna dilemman. Vad var kärlek och lust om gud förbjöd synd? Kunde verkligen varje enskild människa ansvara för varje liten del av sina handlingar? Caseys viktigaste budskap var en. Vi har inte var sin själ som vi måste vårda. Vi är alla del av en enda stor själ. Det är det som gör själen odödlig. Varje människas kärlek, hat och handlingar nedärvs i den gemensamma själen och gör oss människor till vad vi är. Det är själen, som är knuten till varje människa och det land som bebos av människor, som för oss samman.

Familjen Joad kastas och tumlas runt i fattigdomen och misären. De behandlas värre än djur och har inget annat än sin självrespekt och solidaritet med varandra. Men fattigdomens påfrestningar slår sönder familjen och en efter en faller de ifrån. De som ger sig av klarar inte längre ansvaret de har, drömmarna som krossats och de sorgsna blickarna i barnens hungriga ögon. Predikanten var en av dem som gav sig av. När Tom Joad möter honom igen är det i de strejkande lantarbetarnas läger. De strejkar för att plantageägaren sänker lönen för var dag tills en hel familjs dagslön inte längre räcker till en limpa torrt bröd. Samtidigt som de stora skördarna av vindruvor omvandlas till stora vinster. Men de rika plantageägarna har tagit lagen i egna händer. Inhyrda muskler anfaller strejkarna.

De klubbade ihjäl praktikanten. Vi borde alla gjort som Tom Joad. När de jagar oss som djur har vi inte längre skyldighet att betrakta dem som nåt annat än fienden. För jagar de oss med räntorna, sen jagar de bort oss från hus och hem, så jagar de oss med hopp om arbete, efter det jagar e oss med fattigdom och svält, så jagar de oss med konkurrens och det sista de gör är att jaga oss med klubbor och gevär. Vi var inte sämre än dem en gång. Vi arbetade med våra händer och vi älskade vår jord. Nu har de dödat vår själ, genom sin girighet och vår desperation.

De é så de é

2008-11-02T14:36:00.000+01:00

Världens Viktigaste Man har glidit ner på listan över Sveriges populäraste bloggar. Bloggen läses endast av de närmast sörjande och uppdateras aldrig. Men kanske det finns en framtid. Det är ju trots allt november.

Jag har återknutit kontakten med mitt arbetaralibi. Man var ju tvungen att ha ett sånt, då, på tiden det begav sig, då man satt i styrelser för vad som då var Sveriges största politiska ungdomsförbund. På den tiden så var man liksom tvungen att motivera sitt engagemang i rörelsen med någon slags anknytning till arbetarklassen. Allt för många saknade den anknytningen. I synnerhet eftersom de kom från en jävligt mobbad barndom där de inte hade vanligt jävla folk som kompisar, bara andra mobboffer.
Visst, taskigt att säga. Jag motiverade min arbetarklassanknytning med att farsan minsann jobbat på bandet på Volvo och var långtidsarbetslös på 90-talet. Visst fan minns jag hur det var att äta knäckebröd till frukost, lunch och middag. Men det var ju det där tveksamma släktskapet med min far som också utgjorde min dubiösa släktanknytning. Han är ju trots allt chef.

Efter snart 9 år i vänstern har jag lyckats få min far att kalla sig arbetarklass igen (ibland). Han är chef. En hög chef. Men han är anställd och tvingad till att göra det han måste göra. Han är på intet sätt fri. Han får sin inkomst genom att arbeta. Även om han inte producerar andra mervärden än pappershögar och avtal. Vi har enats om övre-, inte så synd om, arbetarklass. (Övre medelklass som han säger när vanligt jävla folk lyssnar).

Men jag tror att den viktigaste delen av min arbetaralibi handlar om var och hur jag växte upp. Vi var inget annat än vanlig jävla arbetarklass. Och i vår grupp odlades arbetarmentaliteten. Mobboffren som gick med i Ung Vänster och fick en bekräftelsechock hade allt som oftast en inställning om sig själva som gick ut på att de inte dög till nåt, att de var skit värda. Vi visste redan det. Fast vi var inte mobbade, vi var bara arbetarklass.

Lärarna lärde ut att vi kunde bli precis vad vi ville. Om vi bara ville. Fast och andra sidan fick vi så låga betyg att vi inte kunde bli någonting. Och när vi började gymnasiet. Och träffade barn från andra sidan av kommunen. Som åkte till Frankrike på med franskan i åttan eller nian. Då började vi nog förstå att vi aldrig skulle bli någonting. För vi hade sparat pengar i ett och ett halvt år för vår stora klassresa. Den tog oss till Stockholm och räckte ändå bara till en chartrad buss och två nätter i en sovsal på ett vandrarhem.

Det är skillnad på folk och folk. Det sa farmor till mig redan när jag var liten. ”Vi är alla lika, men vissa är lite mer lika än alla andra…”

Jag går till jobbet nu. Jag jobbar med händerna. Händer med fingerspetsar som hårdnat lite av skruvandet. Jag tänker verkligen börja plugga till våren. Jag har sökt och är nästan 100% säker att jag kommer in. Jag är faktiskt lite stolt över att jag kan dra åt skruvar och rör, hårdast av alla på jobbet. Om jag har dragit åt ett lock eller ett rör så är det i princip bara jag som kan öppna det igen. De andra beklagar sig och säger att det är helt onödigt. Det sitter bra i alla fall. Jag ber om ursäkt men i hemlighet tar jag det som en komplimang och när ingen tittar så känner jag lite på röret för att känna hur hårt det sitter fast.

Vi snackar om hur skit det är att pendla. Det är skit att det alltid regnar på helgerna och att man inte kan snacka med chefen när han har bestämt sig. Vi pratar om lönerna och om att vi önskar att vi hade ett bättre jobb. Vi pratar om kräftor och fylla, ibland pratar vi om barn. Och alla samtal avslutas med: ”Jaja, de é så de é.” och när man har sagt det så finns det ingen som kan överklaga samtalets slutsats. (det är skit men inget att göra åt)

Det har blivit ett nytt signum för min föreställning av arbetarklassen. Det är folk som klagar men vet att de måste gå till jobbet. Och känner sig nästan lite stolta över det. Fast de ägnar timmar varje dag åt att klaga över skiten. Och inget förändras av sig självt. Men de é så de é…

Arbetargrabben och äventyraren

2008-08-26T20:02:00.001+02:00

Jag ska börja blogga igen. Jag SKA, jag lovar. Jag ska bara laga middag först. Jag har upptäckt Vert Haricots. Jag tror det blir någon slags pasta med fräst bacon, ost och champinjoner.

Men vem fan boggar jag för egentligen? För min nio trogna fans som kollar bloggen ett par gånger i veckan fast jag aldrig uppdaterar? Er skiter jag faktiskt i.

Idag köpte jag en Jay Z-skiva, till tjejen med fundamentalt annorlunda musiksmak. Och jag konstaterar: ”All I have to say, it’s me and my girlfriend.”

Jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med så mycket annat än jobbet och tjejen. Alla polare jag inte hinner träffa, alla öl jag inte hinner dricka och alla blogginlägg jag inte hinner skriva. Men och andra sidan skiter jag i er.

Jag skämtar med den gravida tjejen på jobbet. Hon som letar hus med pojkvännen, ett renoveringsobjekt, de bor i en etta, hyresrätt. ”Det är som att ni rott runt i en gummibåt i en liten skogstjärn och sen hoppar ner i en segelbåt som ni ska segla jorden runt.” Hon skrattar. ”Ni är faktiskt inte kloka, någon av er.” Vi skrattar. Det är en utskällning. Jag tänker att jag resonerar som min far skulle gjort om mina ogenomtänkta grejer.

Jag köpte även en Springsteen-skiva. Och jag konstaterar: ”This is Radio nowhere, is there anybody alive out there.”

Jag kände mig hotad med det där livsvalet. Ett hus, mammapappabarn. Ja, arbetargrabben i mig måste erkänna att han blir lite lockad. Det är på något sätt det enda rätta. Men äventyraren skrek av skräck. Äventyraren som tvingas dela kropp med den halvfattiga arbetargrabben är barnslig och fri. Han vill inte sitta med amorteringar när det finns saker att se, äventyr att upplevas. Han saknar det där livet där han, fången i arbetargrabbens kropp, skruvar ihop maskiner. Huden på fingrarna hårdnar av de handdragna förskruvningarna.

Jag hånar killen på jobbet som säger att jag ska gå med i facket. ”Jag är bara här till januari, då är de la fan ingen idé. Men fixa en sån metall-jacka till mig så ska jag fan gå med i facket för det lär va det enda jag får ut av min fackavgift. Pengarna går ju ändå bara till styrelsens wienerbröd och till ett parti jag inte ens röstar på.” Och jag konstaterar att jag är en tvättäkta 80-talist. Nu är det åt helvete med solidariteten. ”Men löneökningen då?” Jag tänker tyst att om facket hade stått på sig på den här arbetsplatsen hade de haft både högre lön och 6 timmars arbetsdag. Men jag sa inget om det.

Jag kommer hem och ger tjejen skivan. Hon blir jätteglad. Jag var orolig att det var fel artist. Men det var till och med rätt låt på skivan. Den bästa. Köksfläkten brakade ihop när jag lagade mat och jag konstaterade att äventyraren måste ringa Bostadsbolaget i morgon och rapportera det. För jag tror att det är äventyraren som är den som klarar allt. Arbetargrabben är han som gör som han blir tillsagd.

Fast

2008-08-11T17:31:00.000+02:00

Ordet fast har minst fyra olika innebörder. 1: Fast, som i någonting fast/hårt/stadigt/åtsittande. 2: Fast, som i ”fast och andra sidan”. 3: Fast som i fast anställning. 4: Fast som i ”åka fast”.

Jag satt och skruvade på maskinen när Kent-chefen kom. Han erbjöd mig fortsättning på sommarjobbet. Jag hade bett om att få fortsätta deltid så jag kunde plugga samtidigt men han ville ha någon fast anställd.
”Du kan få fast.” Det var när han sa ordet fast som jag kände gallerburen slå igen. Och jag insåg hur mycket som har ändrats på några år.

En gång i tiden hade jag hoppat högt om någon hade erbjudit mig en fast tjänst. På den tiden då mina ambitioner sträckte sig till att jobba röven av mig i ungdomsförbundet och förändra världen. En fast tjänst var drömmen tänkte jag.

Men fast lät plötsligt som fängslad och fjättrad vid min maskin. Att vara dömd till evigt skruvande på en maskin åtta timmar om dagen. När Kent-chefen yttrade ordet slog det ner som en hammare mot ett städ, det var hit men inte längre. Jag kunde tro att jag också kunde fixa en utbildning. Men det var inte mitt huvud som satte stopp, det var pengarna.

Jag kom inte in på mastern. Så egentligen kom jobberbjudandet som på beställning. Det var ett hyfsat bra erbjudande. Och jag började tänka på att lida ett tag så jag kunde få råd med en resa, en MP3-spelare och en ny soffa. Polarna, av vilka nästan ingen pluggade vidare på universitetet, kallar mig ett pucko som aldrig har pengar utan slösar bort tiden i böcker.

Och jag började tänka förbjudna tankar. ”Nåja, jag kanske inte kan bli något. Men om jag anstränger mig så kanske min barn kan komma någonvart i framtiden.” Vänta nu… Börjar jag redan pådyvla mina eventuella framtida barn de krav jag ställer på mig själv? Vore det inte att ge upp alla de år jag har kämpat mig igenom det akademiska fikonspråket, alla de tentor och alla de kunskaper som jag verkligen inte fått gratis.

Jag bestämde mig ändå för att jobba fram till jul för att reparera mitt sparkonto som vid det här laget helt står på noll och satsa på att komma in på mastern då istället. Är jag en idiot?

Pride

2008-07-31T16:58:00.001+02:00

Nej. Jag är relativt ointresserad av Pride. Så om du söker en recession av Pride är det ingen idé att du fortsätter att läsa. Detta är en fundering över identitet och egentligen en idiotförklaring av alla människor, fjolliga bögar som pimpinella kvinnfolk, ansvarstagande medelålders män och deprimerade offer.

Jag läser Johan Ehrenbergs bok ”Könsbytet” (2005, ETC förlag, org. 1983). Kortfattat är det en ångestorgie i en tonårings identitetskris som följde med upp i 20 årsåldern helt enkelt eftersom den identitet han fick då aldrig passade. Det är nog inget konstigt, någon form av identitetstransaktion gör nog alla. Men det är lättare att bli hårdrockare istället för Dansbandsnörd, eller ansvarsfull familjeförsörjare istället för en slarver som super varje helg. Så fort det har med könet att göra så blir det ett stigma.

Jag har gjort två konstateranden:

Könet är socialt. Det slår Ehrenberg fast flera gånger i boken. Det visste jag redan, det är väl lika självklart som att bra betyg och pengar är sociala påhitt för att skilja agnarna från vetet. Och det är jobbigt att utmana sociala mönster. Men ibland kan man fråga sig om det verkligen måste vara så ångestfyllt. Allright, jag har aldrig varit i närheten av något liknande eftersom jag alltid har varit så kallad ”normal”. Dessutom kan man fråga sig om det inte är nödvändigt att man faktiskt har sociala kön. Det är ju en del av den mänskliga sociala interaktionen. Så får man väl ha transor som byter kön och acceptera att folk måste få trivas med sig själva. Huvudsaken är väl att man behandlas som folk och inte som något märkligt fabeldjur.

Nu skrattar jag högt åt mig själv. Det här kommer att uppröra en hel del PK-folk på höga hästar och inte minst en del homoförkämpar och ännu fler homofober. Men ibland får jag bara lust att skrika åt självömkande offer: ”Skärpning för fan och sluta gnäll!” Bara för att man gör revolt behöver man fan inte vara ett ynkligt jävla offer.

Det andra konstaterandet är att transvestiter är en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter. En stor del av vad som utgör identiteten hos en människa är av någon anledning kläderna. I fallet med transor så är det själva manifestationen av det avvikande. Det är lustigt. Jag vill inte att någon skall se om jag är smart eller dum, glad eller olycklig, nykär eller bitter, rik eller fattig (fast det syns eftersom jag bara har kläder med företagslogga eller skjortor från Dressman). För mig är det normalt. Kläder hos en ”normal” person skall uttrycka god smak. Hos en transa skall det förklara att det är en man i kvinnokläder och egentligen en kvinna född i en mans kropp.

Skulle jag ta på mig en kjol för män (kilt) skulle det vara ett uttryck för dålig smak. Om jag tar på mig en kjol avsedd för en kvinna är det ett uttryck för min sexualitet. Det är fortfarande ett simpelt höftskynke men tinget har fått en identitet. Och genom att tinget har en identitet så får jag samma identitet som plagget jag har på mig.

När jag var ung tonåring fick jag tag på en mockarock. Stor och ful som stryk. Men det var varm och jag hade snöat in på cowboys som bar fotsida rockar oavsett om det var vinter eller sommar. Jag hade den på mig hela vintern och kände mig jävligt tuff i min gigantiska och skittunga rock. Någon sa att det faktiskt var en kvinnokappa, inte en rock. Men den var ju så tung så det trodde jag inte på.

Jag jobbar häcken av mig för att köpa små grejer till mig själv, till tjejen och till lägenheten. Jag fyller den med massa mer eller mindre praktiska grejer. Sånt om jag vill ha. Jag vet inte om min identitet finns i de där grejerna, eller om jag får min identitet av alla de här grejerna. Men frågan är om jag inte var minst lika nöjd med tillvaron, om inte nöjdare, när jag gled runt i Östafrika i ett par månader med en ryggsäck. I den hade jag allt jag behövde. Ombyte, några böcker och mina kameror.

Ett kapitel ur loggboken

2008-07-23T11:12:00.003+02:00

20080722 06:00
Alarmet på telefonen går.
20080722 06:09
Alarmet på telefonen går igen.
20080722 06:18
Alarmet går en tredje gång. Jag häver mig upp ur sängen. Klär på mig. Resonerar med mig själv om huruvida jag faktiskt behöver ryggsäck idag. Kysser den sovade (eller medvetslösa?) kvinnan i sängen adjö och går ut ur stugan.

20080722 06:31
Äter frukost, en skål med Rågfras och mjölk. Det smakar inte så bra. Brer två dubbelmackor för att ha med till jobbet. Tar ut lunchlådan ur kylen, tar en banan och sätter mig i morsans bil. Jag hatar den bilen.
20080722 07:16
Anländer till jobbet. En kvart för tidigt. Byter om till arbetskläder. Fyller en mugg med kaffe och en mugg med choklad. Sätter mig i soffan ute på däcket. Läser måndagens tidning.
20080722 07:48
Anmäler mig till chefen. Inga arbetsuppgifter idag heller så jag får sitta i godsmottagningen och vänta.
20080722 08:30
Frukostfika. Äter mackorna. De var inte så goda.
20080722 09:10
Mår lite dåligt av mackorna. Jag hatar vitt bröd, skall aldrig mer äta det.
20080722 09:27
Ett paket kommer in. Det måste packas om och vi tömmer kartongen med hjälp av en truck i en pall med fyra kragar.
20080722 09:45
Börjar surfa på jobbdatorn. Mår lite illa av kaffet.
20080722 10:50
Går och hämtar en kaffe.
20080722 11:30
Lunch. Resterna efter mina föräldrars lördagsmiddag var inte så gott. Till maten dricker jag vatten och kaffe.
20080722 12:03
Ringer hem och pratar med tjejen.
20080722 12:26
Sätter mig med arbetskamraterna ute i solen och dricker kaffe. Tittar lite på pallarna som skal lastas om.
20080722 12:40
Går in till kontoret igen. Börjar surfa. Mår lite illa av lunchen.
20080722 13:10
Skriver in ett 4500-nummer i SAP på något som levererats direkt. Fortsätter att surfa.
20080722 13:30
Eftermiddagsfika, men jag orkar inte gå och hämta mer kaffe. Tar en kopp te istället. Till teet har jag socker och mjölk. Det är ganska ok.
20080722 14:04
Går till packen och tittar på när de kör in pallarna.
20080722 14:24
Får order att hjälpa Martin med att packa om. Martin är upptagen så jag väntar på att han skall bli kvar.
20080722 14:41
Martin provar att lyfta ett av motorblocken. Jag håller i kedjan på traversen. Vi sätter den på pallen. Sen går Martin.
20080722 15:01
Jag äter min banan. Ovanligt sent. Bananen var god och ganska lång.
20080722 15:13
Martin kommer tillbaka och säger att vi gör det i morgon istället.
20080722 15:23
Jag går och byter om och kör hem till Hammarkullen för att vattna blommorna. Några av dem var nästan döda. Jag tar med mig ett par rena byxor, mina träningskläder och tandborsten. Det hade bara kommit ett reklambrev från Western Union. Jag har tjänat 100 kronor i telefontid på ett telefonkort som kan användas utomlands (alltså två och en halv minuts samtalstid). Jag får ut dem om jag skickar in svarsremsan och gör en ny transaktion på minst 500 kr inom två veckor.
20080722 16:39
Jag kommer hem till mina föräldrar igen.

Working class hero is something to be

2008-07-07T19:58:00.003+02:00

Ett mjukt sommarregn faller när vi kommer ut ur trapphuset, jag och tjejen. Jag drar ner kepsen i pannan för att slippa få det i ansiktet. Det är kallt och tråkigt. Vi är på väg till affären för att köpa en liter mjölk, en avokado och kex. Jag har precis kommit hem från arbetet.

Jag slås av tanken att det var så här det var tänkt. Då, för länge sen när de byggde miljonprogrammen. 60 talet skulle liksom frysas in. Mannen kommer sent från verkstaden eller fabriken, hem till kvinnan som slutat sitt arbete på dagiset eller äldreboendet. Då skulle de kanske gå ner till centrum, som ligger två minuters promenad bort för att köpa lite mjölk och kanske några grönsaker. Sen skulle de gå hem och äta middag. Kanske rester från lasagnen som de hade i söndags. Efter det så tittar de lite på TV, sen går de och lägger sig. Nästa dag går han upp tidigt för att ta spårvagnen till jobbet. Men kvinnan kan ligga och dra sig för hon har bara fem minuter till jobbet med cykel. De nöjer sig med sitt för de har vad de behöver, precis som alla andra människor. Sen skall de skaffa barn och flytta till en större lägenhet i samma område. Ungarna som leker på gården passar varandra när föräldrarna är på arbete och de vet vad som väntar dem. Trygghet.

”Jaså…” säger jag på eftermiddagsrasten. ”Du är inte med i facket…” Tjejen rodnar och flinar.

”Nej, jag inte så insatt…” Jag och den andra tjejen börjar prata oss varma för facket och vad de betyder för landet, för oss arbetare.

”Fattar du inte att det är tack vare dem som du har semester, den lönen du har och 40 timmars arbetsvecka?” Jaja, det är nog allt fint men jag tror knappt de slita gamla fraserna själv. Det låter väldigt romantiskt och viktigt när jag yttrar dem. Men i verkligheten tänker jag på hur lokala förhandlare lägger sig flata för arbetsgivaren och hur avtalsförhandlingar och strejker är rena skämten nu för tiden.

Av 60- talet kvarstår endast några betonghus och en falnande dröm om en frigjord arbetare. Regnet avtar när vi kommer ut från den lilla butiken mitt på torget. På kakorna står det någon slags utländska men mjölken är för ovanlighetens skull helt färsk.

Bloggabstinens

2008-05-30T13:24:00.002+02:00

Jag har faktiskt fått lite bloggabstinens. Det här med att blogga fungerar ju så att jag kan kabla ut mina dummaste idéer för allmänheten. Då behöver jag inte fundera mer på dem och jag kan gå vidare till att hitta på nya dumheter.

Bland annat har jag tänkt mycket på demokrati. Det kan verka vara en ganska märklig sak för en ung man att tänka på. Jag borde väl tänka på en fräsig bil och en schysst lägenhet. Men jag tänker på demokrati. Men jag vill utveckla det lite mer så jag återkommer troligen till det.

Däremot hörde jag något roligt i morse. Golfare lever längre än andra, icke-golfare. Det var någon forskare som hade kommit fram till detta. En typisk undersökning som kommer då och då med triviala fakta och antaganden som en kattunge kan lura ut med röven. Det spekulerades lite i om det var för att de promenerar och motionerar så lång upp i åldrarna eller om det är en hälsosammare sport (om man nu kan kalla moderatbandy för sport) än exempelvis fotboll. Det är mindre skador och doping. Om man skulle jämföra denna undersökning med en annan undersökning som jag faktiskt bydde mig om att läsa. Men som av någon anledning inte framhålls i några allmänna sammanhang.

Denna undersökning slog fast att personer med arbetarklassbakgrund (även de som inte längre är låginkomsttagare) generellt lever fem år kortare än de med övre medelklass, eller överklassbakgrund.

I ljuset av detta så känns det rätt självklart att tennisspelare och de som bara dricker det finaste av systemets utbud och fifflar med skatten och hälsat på kungen också lever längre är de flesta andra...

Den klene lille Enar han hade en mani.
För Enar samla stenar som det var hål uti.
Ha ej som mål att samla hål,
sa mamma på sitt modersmål.
Till lille klena Enar, som samlade på hål.

Idag träffade jag Hagir

2008-05-29T16:55:00.002+02:00

Jag var påväg till tvättstugan med en IKEA-påse tvätt. Det är några meter bara. På en liten cykel kom hon vinglandes.

"Ursäkta. Ursäkta. Ursäkta kan du laga den?"
"Laga vadå?"
"Den är sönder." hon stiger av cykeln, hon har antagligen ramlat och styret har blivit skevt.
"Jaha." säger jag och vrider styret rätt igen.

"Vad heter du?"
"Mattias!"
"Mattias, jaha. Tack Mattias!"
"Vad heter du?"
"Hagir."
"Varsågod Hagir."
"Och min bror heter Achmed. Och min pappa heter Achmed. Känner du honom?"
"Nej, det tror jag inte, var bor han?"
"Känner du ingen som heter Achmed." Jag ler och får erkänna för mig själv att jag inte känner någon som heter Achmed.
"Nej, jag känner ingen Achmed."
"Häpp." Hon sitter upp och cyklar iväg för allt hon är värd. Efter henne i full fart kommer en lite pojke i samma ålder. Achmed förmodar jag.

Nonsens

2008-05-27T19:57:00.003+02:00

Nu är det bara en vecka kvar till jag blir sambo. Det är minst sagt spännande. Jag har tagit ledigt från jobbet för att hinna städa och fixa. (Det var inte sant, jag bara struntade i att anmäla mig på schemat på torsdag, den sista arbetsdagen jag har denna veckan.)

I övriga nyheter tycker jag det var roligt att läsa en artikel på Aftonbladet.se om den nya Iphone. Egentligen skiter jag fullständigt i telefonen, jag kommer inte ha råd att skaffa den i alla fall. Men jag tyckte det var roligt att artikeln hade så många stavfel och syftningsfel att den verkar ha skrivits med T9-funktionen.

Jag fick nästan full pott på min senaste tenta. Det var roligt men trots det fick jag bakläxa och måste komplettera. Det eftersom idioten till tantlärare fått dille på värdelösa och störttråkiga källor. Källor som jag inte hade tillgång till under hela kursen. Källor som fanns i ett inte så genialiskt system.

Jag har nu jobbat i ett par veckor på ett bemanningsföretag som inte skall nämnas vid namn, uthyrd på ett företag som inte heller skall nämnas vid namn. Det är stressigt och tungt som satan. Emellertid har det renderat mig fantastisk kondition. Jag önskar bara att jag inte haft ett trasigt knä för nu känns det som om jag kan springa en mil utan att blinka.

Det skvallras på byggden... Folk är på väg till västkusten... Journalisten och webbdesignern och aspirerande LO-juristen skall komma hit. ICA-handlaren skall flytta in till stan. Och jag skall bli sambo med hon som skall ta ut min svenska siffra i Hammarkullens statistik...

Blogga blogga blogga!

2008-05-15T13:55:00.002+02:00

Det låter lite som ett påhittat afrikanskt språk i en Betty Boop-film...

Fördelen med att blogga blogga blogga är att man inte behöver ha dåligt samvete för att man aldrig uppdaterar skiten. För även om det händer massa intressant i mitt liv just nu... Massa riktigt bra saker, så har ni inte ett skit med det att göra.

Dessutom så är det ju fan ingen annan seriös människa som orkar uppdatera skiten hela tiden. Men utvecklingen har kommit till Frillesås: http://freddieboatengine.blogspot.com/

Magnus Uggla verkar vara en mycket jobbig person, om man går efter hans fantastiska program: "Va fan e mitt band!" Jag tror inte jag har skrattat så åt ett TV program sedan Knut Knutsson fick utlösning på en ljusstake i Antikrundan. Jag är glad att Magnus Uggla är artist och en bra sådan, och inte min arbetskamrat eller liknande...

Hej hå, blogga blogga blogga... Nu skall jag till mitt skitjobb för att kröka rygg för kapitalet och bryta benen i kroppen till på köpet... Men snart får jag ett nytt! Pris ske gud-jäveln!

En klassvandring genom stan

2008-05-07T19:55:00.000+02:00

Jag hade en och en halv timme över idag. Och som vanligt, studentarsle som man är, så hade jag nästan inga pengar och magen skrek. Min stolthet (och mage för den delen) förbjuder mig att äta på McDonalds, så det blev en korv och en Blåbärs-Ramlösa på Seven Eleven och en parkbänk framför Avenyns enda ”Latino-bar”.

Var är en latino-bar? Jag vet inte, men den kan inte ha något med latinos att göra. Tjejerna som jobbade där var alla blonda och de som åt såg inte ut som om de hade sett solen på fem månader (med andra ord har de varit i Sverige). Så jag började räkna. En svensk, två svenskar, tre svenskar, fyra svenskar, fem svenskar… Ja, ni fattar. Jag kom fram till att det gick ungefär en utlänning på var tjugonde, trettionde svensk på Avenyn.

På centralstationen, vid spårvagnsstoppet ser man många utlänningar. Ungefär var fjärde är utomeuropé. Det är nog inte heller representativt för Göteborg, jag vet inte hur många svenskar det går på en utlänning och jag skall nog inte spekulera heller, men jag har en känsla av att centralen är närmare sanningen än Avenyn. Man kan också konstatera att det är väldigt få med kavaj, skjorta och slips. Om det är en, så är det en förskrämd turist från Stockholm som inte hittar en taxi.

Nåväl, fascinerad av min nya statistiskt fastställda empiri, begav jag mig mot skolan. Den ligger vid Linnéplatsen. På vägen passerade jag Järntorget. En snabb överblick gav mig för handen att ungefär var tionde var utlänning, kanske mer. Några hundra meter söderut, vid Linnéplatsen, där Slottsskogen börjar, köpte jag en glass och slog mig ner på en parkbänk och började räkna igen. Fast det var hopplöst. Jag satt där i en halvtimme. I parken, denna soliga och varma dag, satt hundratals ungdomar. På gångvägarna gick morsor med barnvagnar, tjockisar som motionerade, gamla gubbar och tanter och en förskoleklass (som jag inte räknade eftersom de inte är där av fri vilja). Men utlänningarna kunde jag räkna på en hand. Jag skulle tro att det var en på cirka hundrafemtio! Varför? Jag fattar inte! Även om jag skulle ha fel i att Göteborg har en femtedels utlänningar om de så bara utgjorde en tiondel av Göteborgs befolkning borde de vara betydligt fler i statsparken. Det är ingen som är förbjuden där.

Jag frågade Julio. Han menade på att det hänger ihop med att utlänningarna inte trivs där för att de inte fattar grejen med att bara sitta i solen i flera timmar. Och om man ser en snygg tjej så vill man gå fram och börja snacka. Men i Sverige så tycker brudarna bara att man stör. Allright, tänkte jag, Julio är ju utlänning, fast jag tror att han bara kan tala för Kubaner i över trettioårsåldern, som han själv.

En tanke som jag hade är att det kanske är som när jag var i Kenya. Vart man än gick så insåg man hur vit man var. Folk är ju allt som oftast snälla och trevliga, men man känner sig nästan lite utstirrad. Det var då det var skönt att komma till Nairobi där folk var så vana vid utlänningar (alltså vitingar), att ingen brydde sig. Så jag tänkte, att om en mörk person kommer till Slottsskogen så kanske det är så många som stirrar på en så att det blir obehagligt…

Fast det vore väldigt osvenskt, vi skulle inte låtsas titta på naken clown om den så sprang fram och tillbaka genom Konsum. Vi är för väluppfostrade för att stirra. Dessutom så är väl vi så luttrade av utlänningar vid det här laget så att vi inte ens skulle bry oss om att titta.

Nu är det ju så att Slottsskogen ligger väldigt långt bort från förorterna. De som bor omkring Linnéplatsen och bortåt är generellt svenskar. Det var dessutom mitt på dan så det var väl bara slöa studenter som hade tid och möjlighet att ligga där och slöa. Allt vettigt folk måste ju vara på jobbet. Och utlänningar är inte väl representerade på landets högskolor heller. Om jag hade gått runt och frågat om folks klassbakgrund så hade jag nog fått ganska tydliga signaler på den med.

Efter skolan tog jag en buss som kom från Tynnered, jag skulle in mot stan. Den enda utlänningen på bussen var han som körde. Jag tog nians spårvagn från Järntorget, den kommer från Frölunda, fortfarande mest svenskar. Vid Brunnsparken tömdes den nästan helt, stationen efter, Drottningtorget/Centralstationen fylldes den på igen, nu av allehanda utlänningar. Vi var på väg mot Angered.

Jag kan inte säga vad det beror på. För det är öppna, allmänna platser. De är tillgängliga för alla. Så frågan är varför det är så? Och den andra frågan som kanske är mer intressant, vad skulle hända om det plötsligt var femte person i Slottsskogen var utlänning?

Ett nytt avtal!

2008-05-05T20:34:00.001+02:00

Nu skall man skaffa fram ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det är arbetsmarknadens parter som tar initiativet som svar på politikernas kladdiga fingrar i arbetsmarknadens syltburk. Anledningen som lyfts fram är förvirringen som rått på arbetsmarknaden mer eller mindre sedan 70 talet.

Vad var Saltsjöbadsavtalet? Tja, de som bara läst skolhistoria lär väl inte veta det eftersom det nästan inte står någonting om arbetarrörelsen i våra ”opolitiska” skolböcker. Avtalet innehöll spelreglerna på arbetsmarknaden. Bland annat förbjöd det strejkbrytare och privata arbetsförmedlingar (det som idag kallas bemanningsföretag). Det var grunden till ”svenska modellen”, en modell som byggde på att konflikter och avtal som rörde arbetsmarknaden också avgjordes av dess parter utan inblandning av politiska beslut. Avtalet genomlevde en lång period av socialdemokratiskt styre i Sverige, fram till 60- 70 talen då allt mer av avtalet urholkades genom den socialdemokratiska lagstiftningspolitiken.

Vid den här perioden hade Socialdemokraterna kommit fram till slutsatsen att de var mer eller mindre oövervinnerliga. De hade kapitalet på knä. Saltsjöbadsavtalet sades upp. Men efter en rad impopulära lagförslag vaknade Tage Elander och Olof Palme upp en oktobermorgon och upptäckte att de inte längre satt vid makten.

De centrala punkter som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938 försvann en efter en till nästan bara strejkrätten och principen av återhållsamhet i användning av strejkvapnet fanns kvar.

Nu skall ett nytt avtal tas fram. Vad det kommer att innehålla är svårt att sia om. Men några aktuella arbetsmarknadsfrågor kan man kanske förvänta sig. Bland annat ytterligare återhållsamhet i användningen av strejkvapnet. Men också stopp mot vissa former av blockader. Till exempel den omtalade salladsbaren med ägaren som trodde att kollektivavtal var valfritt. Dessutom vill näringslivet att lagen om anställningsskydd skall luckras upp.

Facket lär trycka på att kollektivavtalen skall gälla alla som arbetar i Sverige, oavsett hemland. De lär också fortsatt trycka på att kollektivavtal faktiskt inte är valfritt.

Men situationen är en helt annat idag än för 70 år sedan. Saltsjöbadsavtalet var ett resultat av en lång period av hårda och vilda strejker. Facket vann hela arbetarrörelsen genom att gå med på att fördöma alla vilda strejker och samlade då arbetarna i sin fålla. Idag har facket en låg aktivitetsgrad och förlorar allt fler medlemmar. De ekonomipolitiska frågorna är inte på tapeten idag. Bonusar till chefer och aktieägare och varsel till anställda är något helt naturligt och sånt som möts med en axelryckning.

Näringslivet är de som har allt att vinna på ett nytt avtal. Det är dem som är starkast just nu och kan diktera villkoren. Vi kan nog inte räkna med att de problem som vi är timanställda, vikarier, projektanställda, svartjobbare, deltidsanställda, sjukskrivna eller arbetslösa blir visade någon hänsyn. Avtalet är till för de fast anställda.

Men ett nytt avtal av den här magnituden är något historiskt. Vi kommer faktiskt kunna tala om en ny svensk modell. Avtalet skall vara träffat i slutet av året. Det är ganska typiskt för hur vi skriver politik i Sverige på 2000 talet. Mötena i Saltsjöbaden inför träffandet av det gamla avtalet började 1932, det tog alltså sex år att förhandla fram och skriva avtalet. Det kom ur hårda konflikter på arbetsmarknaden och ett läge där parterna var jämställda. Det var genomtänkt politik och det var ett avtal som skulle fungera i 30 år. Vad blir det den här gången?

Vad krävs?

2008-04-27T18:12:00.003+02:00

Vad krävs när man ligger hemma i sin 130cm långa soffa med bakfylleångest och önskar att man bara hade en god människa som kunde skämma bort en genom att hämta tårta och kaffe och sätta på extramaterialet till Konungens Återkomst, men man inte har det?

Vad krävs om man sitter och lyssnar på överpretentiösa personer som har läst för många böcker av Linda Skugge och för få av Lisa Marklund och babblar på om kvinnors frigörelse men föraktar tanterna nere på vårdcentralen som strejkar?

Vad krävs när arbetet som man skiter i, växer i låtsashögar på skrivbordet men man är för bakfull och har fortfarande inte sett extramaterialet till Konungens Återkomst ännu och i köket står hur mycket disk som helst och snart har ölen som någon spillde klibbat in ordentligt så det kommer bli ett helvete att få bort?

Svaret på det kan du inte få här men det är skönt att känna personer som den här mannen...
http://freddieboatengine.blogspot.com/

Med vilken rätt?

2008-04-14T21:07:00.001+02:00

Jag klev in på biblioteket idag för att kopiera lite uppgifter till en ansökan. Men det kostade 2 kr per kopia. Är inte det inflationstecken så vet jag inte vad. För övrigt så stängde biblioteket 16:30 idag, så jag hann inte göra mina kopior, för jag hade inte ett korvöre på fickan.

Jag kom att tänka på att förr, då kunde man kopiera ett par sidor helt gratis, det var en del at bibliotekets service. Men det är tydligen inte värt nåt längre. Sen kom jag att tänka på att förr, då kunde man kopiera på posten. Det var ju behändigt efter som det är oftast i samband med att man skickar något brev, som man kopierar. Det var service. Men så är det inte längre, service är visst inte värt någonting längre.

När jag satt idag och tittade i kalendern så insåg jag att jag inte har sökt högskola. Ajaj, jag har snackat och kollat olika utbildningar. Men jag har glömt att söka. Synd att VHS stängde ner sidan idag där man kan söka på Internet, som vanligt. Tydligen så lär sig verken dem eller jag.
Förra året så fick jag också problem med VHS eftersom de vägrade skicka en pin-kod till mitt konto. Jag var tvungen att verifiera min identitet med en pin-kod, just den pin-kod som jag ville att de skulle skicka.

Vad är nu detta? Jag är emot uttrycket: ”Det var bättre förr”. För det var det inte, det var bara annorlunda. Men arbetarrörelsen, med sossarna i spetsen byggde upp en stark välfärd i Sverige. En välfärd som byggde på service som vi betalade med skatten.
Men bara för att sossarna byggde upp välfärden, ger det dem rätt att avveckla den? För det var inte den borgerliga regeringen som stängde postkontoren. Och det är inte bara dem som hellre sänker skatten än ökar stödet till biblioteken. Inte här i Göteborg i alla fall.

Jag undrar vem det var som lyfte kravet på att avveckla välfärden. Är det så att svenskarna är okej med det som ideologisk vision och politiskt projekt? För det känns som att alla säger att det är enda alternativet.

Världens Viktigaste Hotell

2008-04-11T17:17:00.001+02:00

Jag har kommit på en affärsidé! Jag skall starta ett hotell här ute i förorten. I Hammarkullen eller i Angered. Hotellet skall vara ett typiskt hotell som man finner på många håll i Afrika.

I de flesta stora städer i Afrika kan man hitta ”journalisthotellen”. Det är ställen som riktar sig specifikt mot journalister och biståndsarbetare. Rummen är relativt billiga så att det lockar personer vars företag betalar notan. Men spriten och maten är svindyr så att ”pöbeln” hålls borta, det vill säga att de som bor i området kommer inte dit spontant och äter.

Det märks att det behövs ett sånt hotell här ute. När journalister är så helt ur kontext, när de beter sig som om de är ute i Afrikas djungler när de nyfiket spanar på ungarna som kanske har en bomb i väskan eller ett par automatvapen under sängen. Och på gubbarna som garanterat har ett helt tjog med fruar som bor i en etta. Eller på tanterna i slöjor som säkert är jätteförtryckta och gråter sig till sömns för att de råkats födas kvinnor i en förort.
Men för det mesta rapporterar de om förorten utan att ens åka hit. De förutsätter att det bor 39 personer i varje lägenhet

Då behövs det ett hotell för utrikeskorrarna som är här för att se de exotiska förorterna. Länderna utan stat och utan tillräckligt med taggtråd.

OS på Kuba varför inte!

2008-04-08T22:15:00.001+02:00

Moderaterna vill inte bojkotta OS i Kina. De tycker inte att man skall blanda ihop idrott och politik. Bra! Kan vi inte ha OS på Kuba eller i Venezuela nästa gång. Så får vi se om de kommer på invigningen. Den här historien visar bara att regeringen skiter i de mänskliga rättigheterna.

Och vem gör inte det föresten? Varför går sossarna ut på bred front nu föresten? Sossarna har också näven djupt i den kinesiska syltburken. Men de är som hyenor. De vädrar blod och hugger. Om inte folk protesterat och blottat Kinas sårbarhet, så hade väl knappt någon brytt sig om att komma dragandes med bojkotter. Detta är inte kamp för mänskliga rättigheter lika mycket som en finurlig inrikespolitik.

De sista dagarna

2008-04-03T16:21:00.000+02:00

Hej och hå! Frälsningen är nära! Allt kommer att bli bra! För vi lever i de sista dagarna. Snart kommer guds rättfärdiga krig och alla som inte ställt sig på guds sida kommer att huggas ner!

Guds rättfärdiga krig kommer att utrota alla orättvisor och allt det onda. Sånt som fattigdom och miljöförstöring kommer att besegras. Och vi behöver inte göra annat än att ställa oss på guds sida i kampen!

Åh Halleluja! Det finns flera religioner i världen, men bara en enda sann! Precis som Guds ängel skred fram på Egyptens gator och sparade Israeliterna och dödade de som hängav sig till den falska religionen, så kommer Guds änglar, återigen till jorden för att besegra ondskan!

Jehovas vittnen var hemma hos mig igår. Galna jäklar…

27

2008-03-21T21:35:00.001+01:00

Heath Ledger, Skådespelare, 1979-2008
Jesse Marunde, tyngdlyftare, 1979-2007
Jeremy Williams, kickboxare, 1979-2007
Travis Claridge, fotbollsspelare (amerikansk) – Atlanta Falcons, 1978-2006
Bryan Ottoson, hårdrocksmusiker – American Head Charge, 1978-2005
Johan Sandström, TV-producent, 1977-2003
Jonathan Brandis, skådespelare – bl.a seaQuest DSV och Alladin, 1976-2003
Keiko, Späckhuggare/Skådespelare – Rädda Willy, 1976-2003
Fadime Sahindal, aktivist - människorätt, 1975-2002
Lasse Lindroth, stå-uppare, 1972-1999
Ulrike Maier, skidåkare - Tyskland, 1967-1994
Kurt Cobain, grungemusiker - Nirvana, 1967-1994
Kristen Pfaff, punkbasist - Hole, 1967-1994
Andrés Escobar, fotbollsspelare - Colombia, 1967-1994
Mia Zapata, punk-sångerska – The Gits, 1965-1993
Pete de Freitas, trummis - Echo & the Bunnymen, 1961-1989
Dennes Dale Boon (D. Boon), musiker - The Reactionaries, 1958-1985
Chris Bell, musiker - Big Star, 1951-1978
Peter Ham, musiker - Badfinger, 1947-1975
Tim Buckley, experimentell musiker, 1947-1975
Dave Alexander, rockmusiker - The Stooges, 1947-1975
Gary Thain, rockbassist - Uriah Heep, 1948-1975
Nick Drake, musiker, 1948-1974
Gram Parsons, country-rockmusiker/låtskrivare, 1946-1973
Ron "Pigpen" McKernan, musiker - Grateful Dead, 1946-1973
Jim Morrison, muskier/låtskrivare - The Doors, 1943-1971
Jimi Hendrix, rockmusiker, 1942-1970
Janis Joplin, rockmusiker, 1943-1970
Alan "Blind Owl" Wilson, bluesmusiker - Canned Heat, 1943-1970
Brian Jones, rockmusiker - The Rolling Stones, 1942-1969
Robert Johnson, bluesmusiker, 1911-1938
Einar Hanson, skådespelare, 1899-1927
Robert Harron, skådespelare, 1893-1920
Manfred Albrecht von Richthofen, Tyskt flygaress - "Röde baronen", 1892-1918
Joseph Carey Merrick, underhållare - ”elefantmannen”, 1862-1890
John Wilkes Booth, mördare – Abraham Lincoln, 1838-1865
Jacob Guntlack, svensk mästertjuv, 1744-1771
Sten Sture d.y, Riksföreståndare – Sverige, 1493 – 1520
Alexander Severus, Kejsare (222-235) – Romerska Imperiet, 208-235
Judas Iskariot, Jesu lärjunge, 6-33ef.K

Studielön!

2008-03-07T16:41:00.002+01:00

Här sitter Världens Viktigaste Man vid sitt köksbord igen. Han knappar på sin dator och räknar på sin ekonomi. Han måste ha datorn på köksbordet eftersom han inte har råd att köpa ett riktigt skrivbord.

Miljöpajsarna, förlåt, Miljöparitet, lade ner sin käpphäst ”Medborgarlön” ganska nyligen när de fick kåtslag på tanken att få sitta i en eventuell regering 2010. Var det någon som ens kände till att de faktiskt ville ha det där? Är det någon som en förstår vad det är?
Jag har inte riktigt fattat ännu, men jag sitter och klurar på det men har i alla fall kommit fram till att det borde vara dags för studielön. Det kom jag visserligen fram till för länge sen, men det är liksom i ropet nu när Miljöpartiet försöker bli ”nya” Miljöpartiet.

Studielön i alla fall. Jag tänker mig att man får tillexempel motsvarande minimilön när man studerar på högre utbildning. Ett viktigt element är att framtida akademiker inte gör en ekonomisk förlust genom att välja att studera.
Inte för att det är ”sexigt att betala skatt”, som Mona Sahlin sa en gång i tiden när hon var ung och het (?!?)… Efter skatt skulle det förhoppningsvis peta upp studiestödet några hundralappar. Men skatt innebär att man kan:

Tillgodoräkna sig pension för studietiden
Sjukskriva sig eftersom lönen kan räknas som inkomst
Studiestödet anpassar sig till inflationen

Börjar man plugga så innebär det ett potentiellt inkomstbortfall eftersom man annars skulle jobba med något annat, kanske marginellt sämre betalt. (jämför lärar-/sköterskelöner med löner i exempelvis handeln) De fyra, fem åren som man inte arbetar är ganska många år då man inte tjänar in till pension. Yes, allright, blir man ingenjör så kan man få rätt mycket mer i premiepension så det är försumbart, men de flesta blir inte ingenjörer.
Studiestödet, som det fungerar, har inte höjts i takt med inflationsökningen. De flesta studenter kan se (om de med min nitiska och nördiga noggrannhet, bokfört alla utgifter) att matpriserna ökat ganska många procent, sedan 2007. Om man skulle höja studiestödet till en rimlig nivå med hänsyn till inflation och hyreshöjningar så måste man höja det med nästan 20%, omkring 1700kr.

Det är en jämlikhetsfråga på flera nivåer. Jag kan studera, mycket tack vare att jag har föräldrar som kan sticka åt mig en hundralapp då och då. De flesta ur arbetarklassen har inte den möjligheten. Det skulle inte bli ett lika stort steg att gå från en arbetsinkomst till ett studiebidrag.
Vid pappa-/mammaledighet baseras återigen ersättning på skattad inkomst. Säg att man har sommarjobbat och tjänat bra, cirka 50 000 spänn före skatt. Det ger ungefär 3 800 i månaden efter skatt om man tar ut föräldraledigheten under studieperioden.
Om man måste sjukskriva sig, tillexempel om man måste genomgå en plötslig operation eller blir allvarligt sjuk. Då blir det inte många kronor i månaden. Det värsta som kan hända att man blir sjukskriven under sommaren, då blir det förra årets beskattade inkomst som ligger till grund för ersättningen, då kan man, om man sommarjobbade året innan, få nöja sig med 900 spänn i månaden. Med andra ord, om studenter beskattades så har vi plötsligt tillgång till ett skyddsnät.

Det måste naturligtvis finnas kontrollmekanismer. Det funkar inte om man kan gå och slappa ett par år på högskolan innan man börjar ”det riktiga livet”. Universitetsutbildning måste höjas kvalitetsmässigt och prestationsmässigt. Studier borde motsvara normal arbetstid. Man måste kunna visa att man presterat något och då kan man införa ett liknande system som redan finns i Norge. Om man inte lyckas få lägst godkänt på 85-90% av poängen som man har föresatt sig att ta, då omvandlas 65-75% av det utbetalade studiestödet till ett lån.

Jag talade med en fattigdomsforskare som förklarade varför studenter inte räknas som fattiga. Vi studenter förväntas gå igenom arbetslivet med en genomsnittligt högre lön än om våra kompisar som började på Citymail direkt. Vi är med andra ord bara tillfälligt fattiga. Men inte desto mindre innebär fattigdomen i studielivet att många tvingas ut i arbete för att klara ekonomin. Enligt min erfarenhet så har det gått ut över studierna i slutändan och man klarar inte av att både studierna och arbetet. Klarar man inte studierna, förlorar man studiestödet och man får stora svårigheter att komma tillbaka.

Jag är tvungen att hitta mig ett jobb nu, efter alla trygga år i föräldrahemmet har verkligheten vid köksbordet i den lilla lägenheten kommit ikapp. Det hade varit skönt att kunna koncentrera mig på att plugga och slippa ångest över att jag inte kommer att kunna betala hyran i maj. Men det är väl rätt uppenbart att de som styr inte är intresserade av arbetarklassungar i deras domäner.

Jag älskar Försäkringskassan!

2008-03-04T22:39:00.003+01:00

När tiderna är hårda, då vet man att det ändå alltid finns någon där för dig. De bryr sig, de vill hjälpa! De tar ställning för de svaga och de ser till att vi fattiga stackare inte behöver lida mera! De är försäkringskassan!

Ja, försäkringskassan är en fantastisk institution! Tänk att varje gång man ringer eller försöker prata med dem, så får man prata med en ny person! Tänk att så många människor bryr sig och lyssnar och till och med ställer sig i kö!
Och servicen skall vi bara inte tala om! De tar sig verkligen tid att förstå och sätta sig in i situationen. Det är alltid lika trevligt att förklara samma sak, om och om igen, så att man verkligen får tala ut.

Bäst av allt, de tar sig verkligen tid att kolla upp sina klienter! Det är verkligen höjden av shyssthet! Tänk att de verkligen vänder och vrider på varje liten möjlig sten innan de slänger fram slantarna på bordet till de tacksamma klienternas lyckliga suckanden. De kan till och med ta sig tid att kolla upp småsaker som, vad som skrivs på bloggar till exempel. Visst är de shyssta som verkligen vill veta vad man innerst inne känner!

Världens Viktigaste Man och andra sidan. Han är lite knepig, han önskar att han blev rik snart så han kunde vara öppen med sitt fundamentala hat mot Förnedningskassan!

Världens Viktigaste Man tar sitt ansvar!

2008-03-01T22:56:00.004+01:00

Världens Viktigaste Man älskar ju demokratin. Han är så förtjust i att rösta så han tar varje chans han får, kommunalval, landstingsval, riksdagsval, eu-val, ja hade han haft rösträtt i kyrkovalet så hade han fan röstat där med. Men nu har han tagit det största och mest folkliga ansvaret av de alla, han har röstat i melodifestivalen, TVÅ GÅNGER!

Världens Viktigaste Man söp med några polare, det skall erkännas. Med tanke på att domslutet i melodifestivalen föll få enbart två timmar sedan kan ni föreställa er Världens Viktigaste Mans sinnesstadium just nu. Han bestämde sig för att rösta på Calaisa. Ärligt talat, de var den enda som en normal, sunt tänkande människa kunde rösta på. I tillägg är de faktiskt bra på riktigt. Så Världens Viktigaste Man kände att han gav något tillbaka till samhället.

Jag har fått en särskild request om att betygsätta "Fagges" prestationer ikväll. Fagge är en legend i mina kretsar. Jag tror att cirka 50% av mina läsare vet vem Fagge är. I alla fall, Fagge har varit lite däven, lite anonym ikväll. Men det förklaras med att han har spenderat kvällen med att sms:a med en viss skön donna som bor i Masthugget. Mer säger vi inte här på Världens Viktigaste Man för vi vill skydda våra källor.

Nåväl, Världen Viktigaste Man är nöjd med att antalet stavfel är begränsade i det här helt meninglösa inlägget som ändå kommer att läsas av 14 personer. Om ni, kära läsare har läst så här långt, så kan ni ta del av en liten utlyst tävling här på bloggen:

Frågan lyder: Fanns det möjlighet att ta "timeout" i fotbollsvm -94?

Priset är ett begagnat avgösrör till en Datsun, levererat komplett med en rulle silvertejp för montering.

Ha det gött alla loosers, nu skall vi tydligen till stan och göra den osäker, iförda kläder inhandlade på Dressman på rea, känns lite medelsvensson men visst!

Skilj staten från näringslivet!

2008-03-01T12:08:00.001+01:00

Jag trodde att Sverige skiljde sig från alla religiösa inrättningar när vi bad kyrkan att gå. Men det var kanske för att staten hade en ny älskare, nyliberalismen…

Vad jag verkligen inte kan förstå är varför staten och näringslivet skall göra samma saker. Vi har en stat med samhällsfunktioner för att göra vissa saker som vi tyckte var viktiga, då, någon gång för 60-70 år sen. Staten skall se till att alla invånarna i landet har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter (om man gör en liberal-tolkning).

Men nu har en ny älskare krupit ner under täcket. Kanske är staten och nyliberalismen fortfarande nykära. Så staten ger nyliberalismen små presenter som skolor, sjukhus och naturligtvis, Vin&Sprit.

Varför kan vi inte längre skilja på staten och näringslivets roller? Jag går hos en privat sjukgymnast och tills nyligen hos en privat tandläkare. Alla mina tre syskon gick/går på privata gymnasieskolor. Jag går till en privatläkare för mitt knä. Allt beror helt enkelt på att det inte är någon större skillnad och det finns inga offentliga alternativ.

Vad är målet? Att näringslivet skall ta över all offentlig verksamhet, utom typ brandkår och polis. Eller skall de fortsätta att existera sida vid sida, likt ett gemensamt familjeföretag?

Det behöver inte vara sämre för att det är offentligt ägt. Man kan ha alla de nya, bra grejerna som har kommit genom att det offentliga har privatiserat. Allt det där bra, som tillexempel bättre samarbeten mellan olika organisationer. Eller mer personalinflytande som i personalkooperativet (som tog över folktandvården i min gamla kommun), fast utan reklam för tandkräm och mediciner på storbildskärm i väntrummet.
Det är riktigt bra att man har kunnat specialinrikta vissa utbildningar och datorisera på ett helt annat sätt än tidigare. Det är bra att man kan minska ner klasserna och grunda mindre skolor. Men det hade vi kunnat göra om vi hade haft driftiga politiker som haft en vilja att göra något annat av staten än en menlös toffelhjälteälskare till näringslivet.

Näringslivet har väl andra saker att syssla med än att agera samhällsfunktionär. Deras uppgift är att tjäna pengar. Men det finns någon slags, nästan religiös föreställning om företagsamhet som livsstil. Ungefär som en grej man kan göra ett par år av sitt liv, precis som att resa eller gå på folkhögskola. Men småföretagsamhet är en lögn! Det är en idé som är påhittad för att få utschasade (lite Göteborgsdialekt där) arbetslösa och medelklassungar att fasas in i en föreställning om näringslivet som statsbärande funktion.

Det kan kännas politiskt inkorrekt, till och med gammeldags, men jag vill lansera ett nytt slagord: Skilj staten från näringslivet!

2008-02-29T10:56:00.000+01:00

Världens Viktigaste Man sitter hemma i köket, inbyltad i diverse varma kläder, drickandes kaffe och drömmandes om huvudvärkstabletter. Han är förkyld.

Det gick upp för mig att jag inte har varit förkyld på flera år. Men det kan ha att göra med att jag tenderar att spendera de värsta vinterveckorna i Kenya. Vilket har varit bra. Där har jag visserligen dragit på mig magsjuka av olika slag vilket vid ett tillfälle var ganska nära att göra slut på Världens Viktigaste Man.

Nu följer hemmagjorda dekokter av vitlök och olika former av tea. Jag drömde om Jeltsin i natt så jag kan ha haft feber. Vi får väl se om han vaknar till liv igen om börjar med direkt humanitärt bistånd i Afrika.

Det snör!

2008-02-24T11:57:00.001+01:00

… och jag tror att jag vill bli kompis med Tommy Körberg…

Vilka dog 1994?

2008-02-23T17:33:00.000+01:00

När jag inte har något bättre för mig så brukar jag tänka på döden. Inte på ett sådär ”tänk vad jobbigt det med döden”-vis. Snarare att allt faktiskt handlar om döden, i alla fall i frågesporter och då är ju döden ganska rolig.

Vilka dog 1994? Det var ganska länge sen så man blandar rätt lätt ihop det och tänker att Ted Gärdestad, som dog för ganska länge sen, kan ha dött 1994. Det gjorde han inte, han dog 1997.
Men däremot så dog både Richard Nixon och Kim Il Sung 1994. Beppe Wolgers dog i augusti 1986, Lee Falk dog 1999 precis som Julius Nyerere och Björn Afzelius.

Kurt Cobain tog en kula för pannan 1994, Harry Brandelius stämplade in samma år. Man skulle kunna tro att Yitzak Rabin mördades 1994, men det var faktiskt 1995, det kommer jag ihåg. Man skulle också kunna tro att Fellini och Zappa dog 1994, men det var, otippat nog, 1993.

1992 var inget stort år, vad dödsfall anbelangar i alla fall. Den mest kända var kanske Gunnar Sträng som dog i mars det året. Internationellt kan väl nämnas Willy Brandt och Pierre ”Peyo” Culliford, skaparen av smurfarna.

Två andra kända profiler som dog 1994 var John Candy och Charles Bukowski som dog med några dagars mellanrum. En svensk profil var circuskungen, François Bronett. Den svenska nazirörelsens chefsideolog Per Engdahl gjorde sin sista hitlerhälsningar 1994. Den colombiska backen Andres Escobar, mördades efter att han gjort självmål i fotbolls-VM 1994.

Ja, det var många som dog 1994. Jag hade faktiskt en moster som dog 1994, men hon finns inte med på Wikipedia.

The Final Countdown

2008-02-21T11:59:00.001+01:00

Jag försöker att inte vara för personlig på den här bloggen. Jag tror väl att läsarna av bloggen är rimligt ointresserade av mitt privatliv. Men idag är en riktigt spännande dag. Jag sitter hemma på min kammare med magont. Min blivande sambo står i skrivandets stund utanför svenska ambassaden i Nairobi.

Hon skall gå på en intervju där som skall avgöra om hon har en legitim anledning att flytta till Sverige. Vi har jobbat med det här ganska länge nu och det har varit en lång process med id-kort, pass och mutor till höger och vänster. Vi träffades i slutet av april 2006, i augusti bestämde vi att hon skulle flytta hit på ett eller annat sätt. I december 2007 kunde vi äntligen lämna in ansökan om uppehållstillstånd för anknytning till Sverige.

Nu måste hon genomgå en intervju på ambassaden som förhoppningsvis skall bevisa utom allt tvivel att det här är på allvar. Så nu är det spännande, jag har ingen aning om vad de kommer fråga men jag hoppas verkligen att de är snälla mot henne.
Om sex eller åtta veckor lär jag få göra samma sak, fast i på migrationsverket i Sverige. Sen lär det väl ta dem lite ytterligare tid att fatta beslutet. Sen är det förhoppningsvis färdigt och jag blir tvungen att ringa ner till bostadsbolaget och be dem lägga till ett namn på vårt brevinkast.

Världens Viktigaste Man tittar på porr

2008-02-20T11:54:00.000+01:00

Världens Viktigaste Man sitter och sappar medan det är reklam mitt i MASH. Så hamnar han mitt i en bögporrulle!

Det trodde han först i alla fall. Det var bara reprisen av Agenda från i söndags och Adaktusson var mitt uppe i en myspysintervju med Carl Bildt. Calle svarar med nåt knorrande läte och Lasse slickar sig om läpparna. När jag kallar det bögporrfilm så menar jag att Adaktusson ställer mesfrågor som bara syftar till att smeka Carl Bildts ego.

Calle tycker om piskan föresten. Det har jag förstått. Han vill ju bara krypa för EU, göra dem till lags som en liten personlig slav. Han älskar att få styras av någon annan, det är då han får upp den. Han dras till dem med makt, man kan ju tro att han har pyttesmå granater under skjortan när han pratar om NATO, så styva är hans nipplar.

Nä, det här var ett orättvist angrepp. Bögporrfilmer är så mycket ärligare och mengingsfullare än Agenda. Adaktussons ”samhällsprogram” är mer som en bögporrfilm där alla sexscener klippts bort. Och betydligt mindre uttömmande. Så jag sappar vidare och kollar på Kick-boxningen på TV4-sport, de kramas så kärleksfullt där.

Världens Viktigaste Man blir en superbloggare

2008-02-19T16:09:00.000+01:00

Vad är en superbloggare frågar du? Det vet inte Världens Viktigaste Man heller, men han antar att det är bloggare med superkrafter, vilket naturligtvis är något som kännetecknar Världens Viktigaste Man.

Världens Viktigaste Man har alltså skaffat sig superkrafter. Vilka det är håller han gärna hemligt eftersom han måste ha dem för att försvara sig mot imperialisterna som vill ta över makten när Världens Viktigaste Man har blivit envåldshärskare över någon lämplig plats.
Men källor nära honom kan avslöja att en av Världens Viktigaste Mans många superkrafter är ett väl utvecklat storhetsvansinne.

Törst 1976

2008-02-15T11:31:00.000+01:00

Jag städade min lägenhet och lyssnade på Ulf Lundell, en av de tidigare skivorna, Törst (1976). Jag går fram och tillbaka med dammsugaren. Torkar damm från hyllorna och slänger skräp.

En liten flicka står i kö för att bli visiterad av en soldat. Soldaterna står beredda med gevären, riktade mot fienderna, de är rädda för att något av barnen skall ha en bomb i väskan. Flickan är på väg till skolan.
På vägen hem tappar soldaterna besinningen och skjuter en salva över huvudet på barnen. De är vana vid det här laget, de bor i Palestina.

I Afghanistan vaknar en pojke på ett armésjukhus. Han har inga ben längre. Det kom soldater till hans land. Men inte för att ta bort minorna som ligger kvar från förra kriget. Pojken undrar om det inte hade varit bättre om han dött den där dagen.

En kvinna föder ett barn som överlever i nästan en minut. Barnets armar och ben är missformade och det döda lilla flickebarnet saknar ögon. Det är ett arv från ett krig som slutade för över 30 år sen. Men det är alla gifterna som fortfarande rinner i vattnet och ligger i jorden. 30 år senare dödar deras vapen fortfarande barnen.

Jag lyssnar på Ulf Lundell och ler lite när han tar ifrån tårna i en kärlekssång, ”USA”: ”USA, du tog den jag älskade och jag varnar dig!”, jag funderar på CIA har hört det här ännu, jag undrar om Ulf Lundell är terrormisstänkt ännu.

Världens Viktigaste Man romantiserar

2008-02-14T18:25:00.004+01:00

Det är Alla Hjärtans Dag idag. Min bättre hälft, eller vad man skall kalla det, befinner sig lite för långt bort för att den här dagen skall göra någon skillnad.
Jag tror egentligen inte på den här dagen. Man kan väl göra nåt vettigt med sin partner utan att alla skall göra det på samma dag. Men hon tror på det. Så jag måste hitta på något att säga i alla fall. Jag står och stryker mina skjortor.

Jag skall inte använda ordet romantik, det är lite för sentimentalt för att passa in på min image. Fast och andra sidan är det ett ganska bra ord, vi behöver mer romantik i det här landet. Det låter lite kristdemokratiskt och gammalmodigt men då säger jag; titta var jag väste upp!
Jag växte upp under 90 talet ute på vischan och gick i en skola som i princip var som att gå in i 50 talet. Där fick jag lära mig att man inte slår tjejer, man skall vara en gentleman och respektera dem. Det var då, då sånt var självklarheter.

Jag tycker det är lite konstigt att andra i min generation inte tänker så. Brats på kokaintrippar verkar tycka att det är världens vanligaste grej att gruppvåldta en tjej uppe i etagevåningen. Då kommer jag ihåg, att just det ja, jag växte upp i en riktigt bonnig arbetarklassmiljö där man inte skall tro att man är nåt.

Jag har en polare som är nästan överdrivet romantisk, vi växte för övrigt upp tillsammans. Men hans romantiska äventyr har på senare tid reducerats till sms-flörtar. Röda rosor är gammalmodigt, dansbanorna har monterats ner för att ge plats åt affärer, kärleksbrev slutade man skriva i femman och det är ingen idé att springa i buskarna längre för då får man bara klamydia. Vår generations stora flörtapparat är mobiltelefonen. Jag menar, ett sms med Comviq/Tele2 kostar faktiskt 69 öre.
Grejen med en mobiltelefon är att man kan skriva vad man egentligen känner och skicka iväg det, utan att faktiskt säga det. Ett sms kan egentligen vara mycket ärligare än att säga saker öga mot öga. I alla fall i början av en romans.

Min polare, han som smsflörtade, han flörtar vidare på sin mobil. Och plötsligt är vi på samma nivå. Min tjej är inte här och vi har bara telefonen. Och alla hjärtans dag bli som vilken annan dag där min bättre hälft sitter vid en dålig telefonförbindelse 800 mil bort. Så jag stryker mina skjortor och tänker på bättre tider.

Ett korrekt faktum

2008-02-11T16:08:00.000+01:00

Jag skall bli politiskt korrekt, det är liksom mode just nu. Vad menar Världens Viktigaste Man med det? Skall han bli feminist och miljökämpe?
”Nej ta mig tusan, gud förbjude! Jag skall bli nyliberal!”

Jag har läst i en förnämlig tidning att det är orättvist med jämlikhet, tänk alla de som anstränger sig mer än alla andra. Och så får de inte vara bättre än alla andra, fy tusan. Jag önskar att alla de där grabbarna som sitter där borta på skandia blev lämnade i fred, de anstränger sig faktiskt och är lite för mer än oss andra. PK!

Jag tror på det där med prestationer, den som gör mer förtjänar mer. Det är därför vi skall ha betyg. Och bättre upp! Vi ger lärarna prestationslöner! För varje MVG de slänger ut till de kraxande kråkungarna uti bänkarna får de pluspoäng! Dem kan de antingen byta in mot ICA-poäng eller använda för att dra av på skatten! Fantastiskt PK!

Jag hoppas Axfood köper Vin och Sprit! Då kan vi slå klackarna i taket och tacka vår lyckliga stjärna. Då kan vi köpa en pava rödvin till våra varmkorvar och tacka för oss! Vi behöver inte känna ånger, det kan vi anställa någon som gör, kalla det hushållsnära tjänst och dra av på skatten. Föresten har vi sålt vårt kollektiva samvete till lägstbjudande. PK!

Om nyliberalismen inte faller dig i smaken. Om valfrihet får vika sig för trycket och straffen inte fungerar. Om marknaden inte har räddat dig ännu. Då har jag medicinen. Jag och alla kloka människor som sitter i regering och på universitet. När nyliberalismen inte fungerar så betyder det bara en sak, du har inte försökt tillräckligt, mer! Mer! Mer! PK! PK! PK!

Om dödsannonser och historien

2008-02-10T12:02:00.000+01:00

Jag sitter och läser dödsannonserna och dricker frukostkaffet. Jag läser alltid dödsannonserna. Det kan verka lite märkligt, det är inte så att jag förväntar mig hitta någon jag känner. Även om det har hänt. Det handlar mer om en fascination för gamla människor och deras historia.

Världens äldsta, nu levande människa, föddes 1893. Tänk att det fortfarande finns människor som levde på 1800 talet. Jag såg på TV om en kvinna som blev 114 år och två veckor. Hon var dog i somras. Hennes föräldrar var slavar på amerikanska bommullsplantager.
Min gammelmormor, Ellen, blev 98 år gammal, hon dog 1996. Jag har fan känt någon som levde på 1800 talet, även om hon var så liten att hon inte kunde komma ihåg det.
Det är framför allt känslan av att vart och ett av alla dessa liv har innehållit så mycket historia. Som min gammelmormor, hon var medelålders när andra världskriget bröt ut. Hon var redan pensionär när de köpte sin första TV-apparat. Hon var född i en torparstuga med endast en klok gumma som hjälp. Hon är ett stycke svensk historia hela hon!
Och så är det med alla dessa gamla människor i dödsannonserna. Och dödsannonserna kopplar liksom ihop historien med nutiden. De människorna som levde då, dog nu!

Så har vi alla dessa unga människor. Varje dag kan man läsa om folk som dött som är ungefär lika gamla som mina föräldrar. De har visserligen mycket historia, precis som de gamla, men då är det en annan sorts känsla som infaller, en liten gnagande rädsla. Kan de här människorna dö, så kan väl mina föräldrar.
Ja, nu verkar det som, rent statistiskt utifrån dödsannonserna, att de flesta människor blir gamla, så det finns väl inte så mycket att oroa sig för.
Sen har vi kategorin jämnåriga. Folk i min ålder eller till och med yngre. Då känner jag bara hur trist det är. Det borde inte få hända helt enkelt. Men det gör det.

Och när jag läst dödsannonserna så går jag vidare till utrikessidorna. Där kan jag läsa hur många tusentals som dödats i Darfur. Tänk om man skulle ha en dödsannons för varje person som dödats i Darfur. Eller i Irak. Eller i Afghanistan. Eller i Palestina. Eller i…

Ett bra förslag blev rasistiskt skitsnack

2008-02-05T16:39:00.001+01:00

De borgerliga vill införa en Imamutbildning i Sverige. Det är ju fantastiskt bra och hade varit det yttersta beviset på att Sverige egentligen är ett öppet och tolerant samhälle. Om det inte hade varit för en bittra eftersmaken av Lars Leijonborgs utspel.

Att Sverigedemokraterna inte kommer att bli Sveriges första rasistiska parti i Riksdagen 2010 har stått klart sedan länge. Att Folkpartiet sedan många år tillbaka fyllt deras funktion borde vara uppenbart för alla. Leijonborgs motiv till att införa Imamutbildningen är att motverka Islamistisk extremism och ge framtida svenska imamer svenska värderingar. Varför inte ge dem lite kristna värderingar när vi ändå är igång?

Leijonborg oroar sig för att Saudiska fundamentalister skall komma till Sverige och utbilda imamer i extremistisk islam. Vad Leijonborg uppenbarligen inte förstått att det är politiker som han själv som lägger grunden till att någon söker sig till fundamentalism. Tror Leijonborg verkligen att unga muslimska killar i Sverige står med mössan i hand och tackar hjärtligast för att han kommer och skyddar dem från extremistiska åsikter? Betyder Leijonborgs utspel att de svenska imamerna som redan bor och verkar här i Sverige, sprider extremism och fundamentalism?

Det blodiga offret

2008-02-02T11:50:00.001+01:00

Egyptiska landslaget offrade en hel ko för att få tur mot Angola. Ericsson offrar 4000 anställda för att pressa upp vinsterna lite ytterligare. Är det någon skillnad? Vad är ett offer?

Man offrar något för att man tror att det hjälper. Ju högre offer, ju mer hoppas man att det hjälper. Egyptierna vill verkligen vinna mot Angola i Afrikanska mästerskapen. Därför offrar de en ko. Egentligen inte så ovanligt i en övervägande del av afrikanska kulturer. Det är inte sällan till synes irrationella offer, som att en bonde offrar en get för att få fler getter men det är en kulturell övertygelse att det hjälper. Men de äter trots allt upp den döda geten efteråt. Men en ko är ett stort offer, de vill verkligen, verkligen vinna.

Ericsson vill verkligen tjäna mer pengar. Även om de gjorde en ganska bra vinst så vill de tjäna ännu mer. Ericsson måste de offra något stort och viktigt. Därför offrar de 23% av personalen. Ett minst sagt irrationellt offer. Ericsson vill tävla med andra mobiltillverkare i kapacitet. Därför skär man ner på den. Men det handlar om en kulturell övertygelse där man tror att ett stort offer hjälper mot en krissituation. Synd att de inte ens kan äta upp personalen efteråt.

En av de vanligaste propagandagrejerna man sa om Vikingarna på 900 talet var att vi höll på med människooffer. Blodiga offer, i form av höns, grisar och till och med kor var inte ovanligt i Europa vid den här tiden. Men människooffer var redan då det värsta man kunde tänka sig.

Vem kollar?

2008-01-31T15:42:00.000+01:00

Vem kollar egentligen?

Vem kollar på ett 7 timmar långt revyfilmsmarathon?
Vem kollar i dagens tidning om man klarade sudukon igår?
Vem kollar hela avtalet när man tecknar nåt på Internet?
Vem kollar på tv-gudstjänsten på söndagarna?
Vem kollar innehållet i lösgodiset?
Vem kollar upp IP-addressen på dem som har läst bloggen?
Vem kollar vad som är billigast, Överskottsbolaget eller Gekås?
Vem kollar elmätaren varje dag?
Vem kollar hela kvittot när man har varit och storhandlat?
Vem kollar vem som vunnit på Bingolotto dagen efter?
Vem kollar på reklamen i Metro?
Vem kollar upp Metros alla faktafel?

Vem kollar min blogg?

Jag bläddrar i kalendern och funderar på hur det skall gå till

2008-01-30T14:02:00.000+01:00

Jag behöver ett jobb. Jag har ett lämpligt på gång. Spårvagnschaufför, jävligt proletärt minst sagt. Men samtidigt måste jag plugga. Det kommer bli en spårvagnskrock, bildligt talat.

Dessutom fick jag årsbeskedet från CSN idag. Det gäller att man har nåt vettigt för sig efter studierna för det var mycket jag är skyldig farbror staten. På något sätt skall jag baxa iland en kurs som handlar om konflikthantering och bistånd i Afrika och jobba på ordentligt så att jag har råd att betala hyran i fortsättningen också.

Och jag undrar hur det skall gå ihop. Förhoppningsvis kan jag få en hel del kvälls- och helgpass på spårvägen. Det skulle vara en lösning. Frågan är hur jag skall ha tid att läsa litteraturen. Jag bläddrar i kalendern och drar mig nervöst i skägget. Men det skall nog gå. Det måste gå, oavsett.

”Det kvalitativa språnget”

2008-01-27T23:25:00.001+01:00

Hur säger man ”REVOLUTION!” på 2000 talet? Man säger: ”Vi skall ta det kvalitativa språnget mot en hållbar utveckling!” Det kvalitativa språnget var en floskel jag nästan hade glömt av. Men för ett par år sen pratade vi om det hela tiden. Vi kände att tiden var mogen för en ny politik. Vi trodde att vi hade vind i seglen.

Jag får numera Svenska Dagbladet hem till brevfacket. Varje morgon vaknar jag av smällen som säger att en borgerlig blaska ligger vid min dörr. Jag får den för att den nästan gratis. Det var nåt erbjudande om 450 spänn för tre månader och jag ville gärna ha en morgontidning. Så jag tänkte va fan. Alternativet är ju GP och den är lika borgerlig den.
Sen får man ju sig ett skratt ibland. I dagens ledare anklagades socialförsäkringsministern för att vara ”jämlikhetsfundamentalist”. Och sånna fjantiga saker ska ju faktiskt inte en borgerlig regering syssla med. Deras uppdrag är faktiskt att öka skillnaderna mellan dem som har råd att köpa sina egna försäkringar och de som inte har det.
Fast skrattet sätter sig i halsen. Det värsta med kråksången är att SvD inte är nöjda förrän välfärden är uppstyckad och utlagd på "initiativrika egna företagare med nya och fräscha idéer". Ja, som reklam på storbildskärm som dök upp på gamla folktandvården i mina gamla hembygder...

Jag sitter hemma på min kammare och funderar. Det gör jag ganska ofta nu för tiden. Inte minst för att jag studerar märkliga grejer som hände för omkring 80 år sedan. Till exempel förekomsten av studiecirklar i Socialism från ABF 1912-1962 och dess relation till Sveriges utveckling. Eller varför inte Nazister i val inom Fjäre Härad 1931-1939…
Jag har kommit på, som den aspirerande historiker jag är, att det var inte bättre förr, det var bara annorlunda. På samma sätt som det inte har blivit bättre, vi har inte tagit några ”kvalitativa språng” sedan industriella revolutionen. Förlåt, jag menade, industriella kvalitetssprånget.

Vi genomgår ett kvalitativt språng just nu i Sverige, inte bara Sverige utan hela Europa. Tyvärr inte en revolution som innebär att människor får det kvalitativt bättre. Nej, Europa rustar sig för att stärka kapitalet. Vi förstår inte att de tar vår frihet ifrån oss. En socialförsäkring, ett presstöd, en övervakningskamera och ett datorchip i passet i taget. Vi förstår inte att vi inte har något val mellan vänster och höger. Vi ligger stabilt i den nyliberala filen rakt in i ett samhälle där vår frihet består i att välja vilket företag vi skall tjäna. Och betala för det naturligtvis.
Varför snackar de om att rädda miljön? För att det är politiskt korrekt. De har intressen att rädda. Om miljön skulle räddas på riktigt så ligger stora och mäktiga företag illa till. Så då gäller det att ta initiativet och säga till konsumenterna att komma ihåg att släcka på toaletten. Och att kossorna är de största miljöbovarna, faktiskt mycket värre än hela biltrafiken, faktiskt så kan vi lika gärna fortsätta köra bil och slakta lite kossor.

Jodå, det kvalitativa språnget är här. Känner du inte hur det spritter och hoppar i benen. Har du valt vem som skall förvalta dina pensionspengar? Har du valt om du skall ha ICA-kort eller COOP-kortet? Har du valt vem skall leverera elen? Har du valt den borgerliga regeringen?

Mona Sahlin spelar ut korten

2008-01-26T13:42:00.000+01:00

Politik verkar inte längre handla om visioner, det handlar bara om skickliga politiker med ambitioner att göra karriär. Det är ungefär likadant i hela västvärlden och Mona Sahlin är inget undantag. Hon är skicklig, mycket skicklig och viktigast av allt, hon har en stab utan skrupler.

Mona Sahlin har lyckats med konststycket att lyfta SAP till nya höjder. Om det var val idag kunde SAP i princip kunna styra landet själva eller med endast ett stödparti. (Vilket sannolikt inte skulle bli Vänsterpartiet). Hon har inte ens presenterat en egen politik hon är fortfarande upptagen med att stöpa om den. Nu började kritiken bubbla. Reinfeldt fjantande i riksdagen, ”vad vill du göra? Och med vem vill du göra det?” hjälpte snarare Sahlin än Reinfeldt. Jag menar, är det inte Reinfeldt som skall styra Sverige? Behöver han verkligen Sahlins hjälp? Men det började knotas i leden. Folk ville veta vad de skulle säga till nya medlemmar.

Så för att manifestera styrka och förändring så spelar Sahlin och hennes hov ut knekten. Att Pär Nuder inte skulle få följa med på hela resan var uppenbart redan när Sahlin blev partiledare. Han var trots allt hennes rival.
Politiskt skiljer de sig inte särskilt mycket åt. De är båda högersossar. Mona Sahlin menar att de inte har samma syn på organisationen. Vad det egentligen betyder vet nog vara SAP:s innersta krets. Men det är nog lika sant att Pär Nuder för länge sen manövrerades ut av yngre förmågor i Sahlins hov.

Genom att äntligen spela knekten så kan Sahlin vänta ytterligare med att presentera en egen politik. När Mona Sahlin säger att hon vill bygga ett eget lag, betyder det att hon vill ha en inre krets fri från internkritik. Hon bygger upp ett lag för att snart kunna dundra ut med den nya politiken, troligen löpande under två år innan valet. Med ett eget lag riskerar hon inte någon i den inre cirkeln som kritiserar henne på partikongresser.

Världens Viktigaste Man skrev för ett år sedan att han inte trodde att Mona Sahlin kunde vinna valet 2010 genom att köra på i gamla hjulspår. Vid det här laget har hon sannerligen bevisat att hon vänder ut och in på den gamla retoriken. Men utan ett färdigt program är det svårt att säga om det är bra eller dåligt. Om jag skall vara ärlig så vill jag inte ha Mona Sahlin som statsminister, helt enkelt eftersom hon är politiker och inte visionär. Men samtidigt skall man aldrig säga aldrig förrän man sett politiken.

Vuxenpoäng

2008-01-23T23:06:00.000+01:00

Jag satt på den blå filten och byggde legohus med olikfärgade klossar. Det var 1993 och jag var ett barn. Sen gick det några år och jag började tänka på mitt pensionssparande.
Har du nåt bevis på att du är vuxen? I vissa kulturer markerar man övergången mellan barndom och vuxenåldern, i vår kultur får vi räkna plastkort i plånboken. Eftersom vi är ett upplyst och sekulariserat land så tror jag att vi måste ha ett vetenskapligt formulär för att markera vem som är vuxen eller inte.

Snabbfrågor:
Har du…
Flyttat hemifrån? 300p
Körkort? 100p
Haft sex? 20p
Njutit av sex? 200p
Gjort ett aktivt premie- pensionsval? 200p
Rökt cigaretter? 50p
Rökt cigaretter inför en förälder? 200p
Haft ett riktigt jobb? 30p
Varit fastanställd? 100p
Har du haft ett jobb du fixat själv? 100p
Köpt porslin? 50p
Köpt en bostadsrätt? 300p
En respektive? (man/fru/pojk-/flickvän) 100p
Barn? 300p

Betalar du…
Din egen telefonräkning? 50p
Din egen hyra? 150p
Din egen mat? 50p
Din egen försäkring? 150p

Tycker du…
Att whiskey är gott? 150p
Att man måste äta bönor och grönsaker? 50p
Att byxor skall passa? 100p
Att en bostadsrätt är en investering? 150p

Brukar du…
Titta/lyssna på nyheterna? 100p
Dricka kaffe varje morgon? 80p
Gå på parmiddagar? 150p

Är du orolig för?
Den skakiga amerikanska ekonomin? 100p
Att dina föräldrar inte skall trivas på hemmet? 150p

Extrapoäng
Du får tio poäng för varje platskort i din plånbok (id-kort och lånekort räknas).
Du får tio poäng för varje svensk statsminister du kan räkna upp på rak arm.
Du får tio poäng för varje anställningsintervju du har varit på.
För varje kombibil du har får du 150p, för varje sportbil/raggarbil/Volvo 240 få du 50p.
Du får 10 poäng för varje myndighet du kan.

Jag var och träffade en kille på Folksam idag och snackade om mitt pensionssparande. Och jag kände vuxenpoängen cashas in… Jag har inget emot att bli vuxen. Man känner sig lite tuff. Nu kan man plötsligt göra grejer som bara farsan kunde göra. Men någonstans långt inne sitter den där lille grabben på en blå filt och bygger legohus. Jag är bara rädd att för varje poäng jag kammar in, tynar han bort och krymper lite ytterligare.

SÄLJ, SÄLJ, SÄLJ!!!

2008-01-23T11:29:00.001+01:00

Börsen går ner men vi riskerar inte någon börskrasch, varför? Svaret är småspararna. Det är nämligen så att ”spel” på börsen bygger på att någon måste förlora. Men investerarna vill, precis som alla andra som satsar mycket pengar, ha lite trygghet. Det är visserligen bara en spekulation men är det månne därför pensionsspararna tvingats in på börsen och alla skall ha en egen liten kapitalhög i värdepapper?

Ett är i alla fall säkert, börsanalytikerna som sitter i morgonsoffan i TV ljuger de svenska småspararna rakt i ansiktet. De visste redan för fem månader sedan, när börsen ryckte till för första gången, att detta var början till slutet. Då sa de: ”Sitt lugnt i båten…” Vad som hände då var att småspararna förlorade allt de hade tjänat de senaste två åren. Nu kommer det betydligt mer kraftiga efterskalvet. Då säger de återigen: ”Sitt lugnt i båten, du får tillbaka pengarna inom ett par år…”
I själva verket har investerarna redan hämtat hem sina vinster, det enda de är rädda för nu är en våldsam inflation så att deras pengar förlorar sitt fysiska värde.

Vad har de gjort? De har använt småspararna som en buffert. Till skillnad från den stora börskraschen 1929 finns det mellan 25-30% kapital på aktiemarknaden som rör sig betydligt långsammare. Pensionsfonderna och småspararna. Det innebär att vi fortfarande kan få en lågkonjunktur, vilket är livsviktigt för det kapitalistiska maskineriet, men de som får ta smällen är småspararna.

Börsanalytikerna på Swedbank och alla de andra bankerna är fullkomligt medvetna om detta, annars skulle de göra ett dåligt jobb. Men de har större intressen att skydda, de stora investerarna som äger över hälften av aktiemarknaden. Hade de sagt sanningen till småspararna: ”Ni skulle ha sålt för länge sen och hämtat hem vinsterna!” hade kraschen varit ett faktum.
En erfaren aktiespekulant säljer aktier som visar minsta tecken på nedgång och sparar alla aktier som stiger. En småsparare gör tvärtom. När en aktie sjunker, behåller småspararen den i hopp om att det skall vända en dag och de skall få tillbaka sina pengar.
Eftersom man kan räkna med att småspararna förtvivlat hänger kvar vid skitaktier som Telia och liknande kan investerarna fortsätta att tjäna pengar även i lågkonjunkturer.

Vi kommer otvetydigt att få gå in i en lågkonjunktur. Frågan är nu helt enkelt, hur skall vi mildra effekterna på bästa sätt och hur skall vi återhämta oss?
En sorglig effekt av lågkonjunkturen är att den förväntade minskningen i arbetslösheten kommer först att stanna av och sedan vända och öka. De första ut är bemanningspersonal, visstidsanställda och invandrare.

Vad hade vi kunnat göra? Tja, tillexempel behålla alla de statliga företagen som den borgerliga regeringen har bestämt sig för att sälja ut. Varför vill regeringen sälja ut två guldkalvar, apoteket och Vin & Sprit i början av en lågkonjunktur? Vem som helst fattar väl att värdet sjunker. Men analytikerna och marknadsekonomerna är märkligt tysta. De vet att det finns pengar att tjäna.
Vi hade haft nytta av all den allmännytta som rök all världens väg när regeringen kom dit. Om inte regeringen sänkt A-kassan vid toppen av en högkonjunktur kunde vi gjort det för att stoppa upp lågkonjunkturen istället för att maximera vinsterna för företagen. Vad regeringen har gjort är att sakta men säkert är att ge bort alla sina instrument för att justera ekonomin. Så om en verklig kris kommer kan regeringen inte längre stoppa den.

Det värsta är, och detta är bara ytterligare en spekulation men inte ogrundad, att de inte vill ha de instrumenten. Dels sitter många av ministrarna där i tron att marknaden sköter sig bäst själv. Men dels finns det större utrymmen att tjäna pengar för de verkligt rika. På bekostnad av småspararna och de fattiga.
Vid årsskiftet 2007/2008 kunde vi konstatera att den rikaste 1% av svenska befolkningen ägde över 30% av kapitalet. Utöver det har skillnaderna mellan den rikaste en procenten och resten av svenska folket inte varit så stora sedan 1800 talet. Jämför det med 2000 då klyftorna var 1/60, alltså ungefär som det var på 1930 talet. Hur har vi kunnat backa motsvarande 30 år på mindre än åtta år?

Klockan klämtar och Jehovas står vid min dörr

2008-01-22T12:02:00.000+01:00

Jag sitter på min kammare försjunken i mina studier av någon historisk kuriositet. Jag tror det var en uppsats om byråkratidebatten i liberala tidningar vid mitten av 1800 talet. En klingande ton genljuder lägenheten. Det var dörrklockan.

Jag öppnar dörren i min sunkiga t-shirt och ännu mer sunkiga mjukisbyxor. Håret står troligen åt alla håll. Utanför dörren står två små tanter med ett flin som mest påminner om någon som är rejält borttrippad på marijuana.
”Hej, vi skulle vilja komma in och prata lite om gud…” säger den ena kvinnan och lutar sig mot min halvöppna dörr. Jag skyndar mig att stänga den lite ytterligare så att bara mitt huvud sticker fram genom springan.
”Öh… Jag har inte tid, jag pluggar.” säger jag med ett tonfall som indikerade att diskussionen redan var slut.
”Är du inte nyfiken på gud?” försöker hon. Jag tittar misstänksamt på de där heliga flinen. Jag funderar kort på om de verkligen har funnit frid och harmoni med världsalltet och den heliga anden. Eller om deras hjärnor när som helst kommer att rinna ut ur deras öron som någon sönderknarkad gröt.
”Nej, inte direkt…” svarar jag henne med en suck. Jävla folk tänker jag för mig själv. Gå runt och försöka frälsa folk så här på förmiddan. De vet ju att de bara är arbetslösa och alkoholister hemma så här dags.
”Tror du på gud?” frågar hon innan jag hinner stänga dörren helt. Jag skakar på huvudet.
”Jag pluggar…” svarar jag. Som om det var synonymt med att vara en upplyst människa som inte tror på myter och hokus pokus med någon gök som gick på vatten och trollade fram vin till sina suparpolare. Jag menade nämligen nej.
”Det finns många idag som tvivlar på Hans existens. Har du läst bibeln?” jag skakar på huvudet. ”Det finns många myter om vad som står i bibeln, vi har en liten bok här som du kan få som förklarar lite om vad bibeln är.” Förbannade missionärer tänker jag och viftar med näven mot boken.
”Javisst, ge mig boken, men nu har jag inte tid mer. Hej!” Jag tar boken och stänger dörren. I min hand har jag en liten röd bok: Bibeln – Guds ord eller människors?

Jag har inte läst den och kommer nog inte att göra det heller. Jag tror inte på gud, inte på någon kristen gud i alla fall. Om det finns en gud som skapade allt för flera miljarder år sedan, så tror jag inte att en religion som är skapad av människor kan komma ens i närheten av att förstå vidden av hur stort det egentligen är. Så jag skiter i vad de säger om Jesus och Mohammed hit och dit. Låt folk få tro vad de vill.

Skillnaden är att jag aldrig skulle få för mig att gå ut och missionera min ogudaktighet. Men här är folk som går hem till dig för att de verkligen tror att om de ägnar hela sitt liv åt att tillbe och frukta en mystisk ande någonstans ute i världsrymden, så blir allt bra i nästa liv. Istället för att göra ett ryck och förbättra världen i lever i nu. Jag antar att det är en tröst när man ligger där och räknar sina sista andetag. Visst, jag gjorde inte så mycket med mitt liv, men det blir bättre i nästa. Det blir alltid bättre nästa gång.

Multikulti och andra fördomar

2008-01-21T14:13:00.000+01:00

Jag ska läsa Internationella Relationer i vår. Jag har bestämt mig! Eller snarare har jag inga andra alternativ just nu. ”Men vad ska du bli då?” frågar farmor. ”Ja, nåt med historia och Internationella relationer… Eller nåt…” Jag är bara ännu en slashas på en av Sveriges många högre utbildningar.

Men jag sitter på introduktionen av Internationella relationer bland en massa omvärldskramare som fortfarande tror på världsfred. Jag noterar att det bara är en enda svartskalle av de omkring 50 personerna där. Lite typiskt, tänker jag. Men vem är jag att snacka? Jag är väl lika mycket svensson som alla andra där inne i den helt nya och fräscha lokalen. Precis som alla andra omvärldskramare som pluggat liknande grejer tidigare så tycker jag att det är jättekonstigt. Internationella frågor skall man läsa i sunkiga och dåligt upplysta lokaler där stolarna inte är likadana. Men här är det stora öppna lokaler med lås på dörrarna och datoriserade informationstavlor. Sen kom jag på att det nästan är självklart för det är så den moderna rättviserörelsen fungerar idag. Biståndsorganisationer och missionskyrkor bränner mer pengar på sina jeepar än de faktiskt investerar i direkt bistånd.

Det visade sig att det var några bosnier i klassen också, dem kan ju vara lite svåra att skilja från svenskarna. Jag har inte bytt mer än några korta ord med mina klasskamrater ännu men jag vet att de är multikulti och vänster. Antagligen funderar de på att gå med i Amnesty eller skänka pengar till Plan International och drömmer att få jobba i något varmt land där massa människor dör för det är så spännande och intressant. Jag är väl likadan, fast jag har gått ett steg längre och faktiskt gått med i Röda Korset (medlem sedan 2006).
Man får en lite sned världsbild när man pluggar mulitkulti-ämnen. Inte bara att man riskerar att bli etnoromantiker eller exotist eller vad man vill kalla alla de där människorna som inte kallar sig själva för svenskar, men tycker det är fruktansvärt fint av andra folk att vara stolta över sin kultur. Egentligen tycker jag det är lite sjukt, andras kulturer reduceras ner till pittoreska inslag i vardagen. Samma människor kan förfasa sig över hedersvåld i andras kulturer utan att dra några likhetstecken mellan kvinnovåldet i de svenska radhusen.

Fast det var egentligen inte det jag menar med sned världsbild. För alla de där etnoromantikerna menar egentligen väl. Till exempel finns där ibland en underliggande vilja att motverka rasismen. Vad jag menar är att man passar in så väl. Jag är vänster, precis som de flesta andra som pluggar saker som globala rättvisefrågor. Efter ett tag undrar man hur det kommer sig att vi har en borgerlig regering, ett neoliberalt näringsliv och en stockborgerlig journalistkår som styr landet. För under mina studieår har jag träffat flera hundratals radikala ungdomar med mängder av visioner för hur världen skulle kunna bli en bättre plats att leva i.
Fast sen kommer jag på att jag har träffat dem för att jag, precis som dem har sökt mig hit. Någon annanstans inom Göteborgs Universitet finns det andra som läser internationella relationer och globalisering på en annan institution, fast deras huvudsakliga frågeställning är hur de skall tjäna mest möjliga.

Internationella Institutionen för Global Studies, som det heter där jag pluggar nu ligger vid Linnéplatsen. Jag tar ”Ettan” (i Göteborg åker vi spårvagn) tillbaka in mot stan. Jag passerar breda gator med höga stenhus fina dyra bostadsrätter, ner mot Haga, det gamla arbetarkvarteret Haga som nu mer är ett fint område med ombyggda bostadsrätter för de hippa, rika människorna. Och jag tänker att det är här jag skall läsa om fattiga människor i fattiga länder.

Kaffe med dopp II

2008-01-21T08:57:00.000+01:00

Nu säger forskarna att det är farligt att dricka kaffe när man är gravid. Det kommer inte direkt som en överaskning. Men jag har sagt det förr och säger det igen, tur att man inte är kvinna…

Främling

2008-01-20T11:44:00.000+01:00

Jag står och stryker skjortor. Jag har inte räknat dem men det är väl runt tio stycken, ungefär mina samtliga användbara skjortor. Jag har blivit ganska bra på det egentligen. Jag kan sätta snygga pressveck och stryka kragen och sånt.

Tänk om min den tonåriga anarkisten i mig visste om att jag föredrar skjortor. Då, när jag var 14 år var jag anarkist. Visserligen inte en vidare duktig anarkist. Min revolution gick ut på att rita anarkist:an överallt i skolan. Tills jag såg att det var städtanterna som var tvungna att torka bort dem. Då kunde jag inte med att fortsätta.
Min huvudsakliga uppfattning som anarkist var att allt som är strikt är dåligt. Det vill säga saker som Tommy fysikläraren och skjortor. Jag ville klä mig i svart och vara sådär tuff. Fast vi hade inte råd att köpa riktiga anarkistkläder så det fick bli t-shirtar och manchesterbyxor. Jeans kom ju från modevärlden så det var något dåligt. T-shirtarna hade i alla fall olika tryck, tyvärr var de köpta i Ullared så trycken var oftast saker som ”Baskeball!” (trycket var felstavat).

Jag var andra ord kanske den sämsta anarkisten i hela världen. Eller ja, jag hade en anarkistpolare, nu är han Miljöpartist…
Men skjortan var i alla fall det värsta tänkbara otyget och symbolen för hela etablissemanget och allt det där auktoritära och strikta. Jag hade bestämt mig, jag skulle aldrig någonsin ta på mig en skjorta. Eller ja, sen fick jag någon slags grungestil, t-shirt med en trasig oknäppt flanellskjorta. Men jag tänkte att det var en ännu bättre käftsmäll mot etablissemanget. Jag använde deras kläder emot dem!

Jag minns inte när jag för första gången klädde upp mig. Jag tror det var mormors begravning sommaren 1998. Men jag kommer ihåg att jag motvilligt tyckte att det var rätt snyggt. Sen gick jag ju ut högstadiet 1999. Då klädde jag faktiskt upp mig och jag fick väl lite för många komplimanger för anarkistens bästa.
Så till slut upptäckte jag hur skönt det är med skjortor. Tyvärr hade jag fortfarande en förkärlek för riktigt fula ostrukna skjortor. Jag vägrade fortfarande mode.

Jag funderar ofta kring identitet. Jag tror att en bidragande orsak till att så många människor vantrivs så beror på att de har så många identiteter att förverkliga. Tillexempel har vi en identitet för familjen. Sen har vi en annan för karriären och en för samhället. Går vi in i en affär är vi plötsligt konsumenter, går vi på fotboll är vi GAIS:are (innerst inne). Går vi på stan har vi identiteten i våra kläder eller i caféet vi går till. Jag tror att människor mår dåligt när de inte kan balansera alla dessa identiteter. Därför tror jag att det är ett sätt att hitta en utväg att anta en färgrik identitet som alla kan registrera så fort man ser den. Man känner igen anarkister, brats eller skinnskallar så fort man ser dem. Skinnskallar är alltid skinnskallar vart de än går, de har bara en identitet. Sen kan man sympatisera med nassarna till exempel, gå runt i skjorta, jobba på kontor, betala skatt, pussa frugan på munnen och bara rösta på SD.

Men när jag tar på mig en skjorta och går ut. Då blir jag ingen alls. Jag blir bara ännu en person på spårvagnen eller i kassakön. Jag är helt identitetslös för alla andra än mig själv. Jag är som dem andra, jag är ännu en främling.

Jag har alltid en plan B

2008-01-16T19:48:00.000+01:00

Vi som är unga idag är alla produkter av 90talet. Det var egentligen ett fruktansvärt decennium. Jag tror det var då Sverige blev kallt. Den ekonomiska krisen lämnade spår i oss som drabbades av den som vi förhoppningsvis alltid kommer att komma ihåg. Det är nog det enda som kan rädda min generation.

På 90talet uppfanns en massa nya begrepp. Bildtregeringens pinsamma gästspel i början av decenniet var försmaken på vad som komma skulle. Tillexempel blev ordet konkurrens ett positivt ord. Jag kommer ihåg när det var något negativt och något man inte ville ha! Det började med att någon sa att det vore bra om de där statliga institutionerna fick tävla lite mer. Och sen var det någon som sa att de ville ha lite mer ”valfrihet”. Sen uppfanns begreppet ”positiv konkurrens”. Det innebar att lite konkurrens höjde kvaliteten. Och kunde man ha friheten att välja mellan ett företag som erbjöd dyr, bra vård, istället för ett landsting som ger billig, bra vård. Om nån ville, varför inte? Efter det rullade det helt enkelt på. Devisen blev att fungerar det inte, sälj ut!

Det påverkade oss som växte upp då mer än man tror. Vi fick lära oss nya grejer, datorer blev en del av vardagen. Allt gick fortare och alla skulle uppfylla sina drömmar. Vi skulle bli doktorer, advokater, mäklare och journalister hela bunten. För nu var konkurrens någonting bra så om vi bara tävlade så skulle alla vinna.

Det blev inte riktigt så. Vi slutade som alla andra generationer. Några blev läkare, advokater, mäklare och journalister. Andra blev vaktmästare, elektriker och lastbilschaufförer. Flera blev farsor och morsor innan de fyllt 25. Andra reste runt i världen, andra blev idrottsstjärnor, andra blev sjukskrivna.
Det är egentligen ingenting konstigt, för så funkar världen. Men någonting var fel. För vi trodde att alla skulle vinna. Men det var visst bara de rika ungarna som vann. Vi förlorade och har inte förstått det.
Konkurrens betyder att någon vinner och någon förlorar. Vi som inte hade pengarna och föräldrarna med kontakterna kan inte konkurrera på samma villkor. För det visade sig att betygen inte spelade minsta roll när mellanchefen har valfrihet mellan VD:ns dotter och sin egen son.

Vi är många i min generation som fortsätter att plugga och plugga för vi ska bli något. Fast det inte går. Därför måste man alltid ha en plan B. För om man inte lyckas bli det man vill så kan man alltid bli det man vill bli näst mest. Och sen näst, näst mest antar jag. Tills man inte längre har valfriheten och inte längre kan konkurrera.

Ropen skalla, MVG till alla!

2008-01-16T11:48:00.000+01:00

”Hej Vilma, vilka fina elefanter du målar, synd att de är blå och inte blågrå som elefanter är på riktigt, det får vi skriva i ditt skriftliga omdöme så att dina föräldrar vet hur du utvecklas.”

Jag tycker det är fräckt med betyg. Ju förr desto bättre. Vad sägs om att betygsätta spädbarn? ”33 cm, 4 567 gram, ja det är ett MVG! 32 cm, 5 423 gram, det var en liten tjockis… Du får G för att du försökte i alla fall.”

Jag ser fram emot att få tillbaka ordningsbetyget i skolan. ”Bra Sara, du bär rosa som flickor bör göra, men tyvärr kastade du boll på rasten. Det gör bara missanpassade flickor, det blir en notering i ditt skriftliga omdöme.”

Jag hoppas att vi en dag får sätta betyg på folk till och med efter att de har slutat skolan. ”Rasmus! Du har packat 327 paket på en timme, MVG! Rickard, 210, inte riktigt lika bra eller hur? Jaså? Du gick på toa? Men du måste ju faktiskt fråga om lov först, det vet du ju!”

Det är väl ett allmänt känt faktum att betyg och studiehuvud spelar mindre roll än storleken på farsans plånbok. Det är en myt att fattiga ungar kan lyckas att uppfylla sina drömmar genom att studera hårt i skolan. Enstaka gånger lyckas en unge till en undersköterska och en verkstadsarbetare komma upp sig och få jobba med turism eller något annan andrahandskarriär. Men fina jobb växer inte på träd, alla kan inte lyckas, det är den krassa verkligheten. Majoriteten av svenskarna kan inte leva ut sina drömmar, de måste bara överleva. De fräcka jobben är redan reserverade för de redan rika.

Första gången jag fick betyg var i åttan. Det var ingen rolig läsning kan man väl säga. Man visste ju att tjejerna längst fram i klassrummet var duktigare och smartare. Vi grabbar som satt längst bak i hörnet var inte lika bra. Nu fick man det skrivet på näsan. Med en imponerande kraftansträngning (om jag får säga det själv) lyckades jag lyfta mina betyg tills jag hade godkänt i nästan alla ämnen. Jag var duktig i träslöjd, engelska, historia och matte, där fick jag VG. Jag var stolt. Samma dag jag med stolthet tog emot mitt enda underkända betyg (i biologi) grät klassens smartaste tjej, hon fick bara VG i gympa. En poäng från alla rätt kan man väl säga.

Slut på meddelandet...

2008-01-15T13:28:00.000+01:00

När jag var tonåring skrev jag budskap på väggarna i skolan. "Det är viktigt för kampen..." tänkte jag. Inte för att jag verkligen förändrade världen ett klotterkludd i taget...

Sen började jag affischera upp budskap om att förändra världen.

Men vad hjälpte det?

Nån annan kom ju dit och rev ner dem igen.
Eller så var det någon som affischerade över dem...

Alla klistermärken, affischer och klotter är något annat än reklam. Det handlar inte om att synas eller att övertyga. Det är för att vara något annat.

Den som affischerar upp ett politiskt budskap för att få "fler till kampen" är dömd att misslyckas.

Slut på meddelandet...

Simma lugnt

2008-01-14T19:48:00.000+01:00

Jag var hemma hos mina föräldrar och hämtade mitt akvarium. Jag vet inte varför jag kände för att ge mig in på det där med akvariefiskar igen. Kanske för att det känns ensamt alla de där dagarna som bara går hemma i lägenheten då man inte har nåt annat att göra än att gå och vänta på att nästa tillfälle skall glida en ur händerna.

Jag hade alltid akvariefiskar när jag var liten. De var som mina egna små barn, mina egna små försummade barn. Det var inte alltid jag orkade göra rent det där akvariet. Men nu var det bara en kvar sedan syrran fick hand om dem. Det är väl ganska typiskt henne egentligen. Hon skaffar sig massor med djur, katter, hästar, kaniner och andra små stackare. De är roliga en vecka, sedan slutar hon att mata dem. Så jag fick köpa några kompisar till den. Några guppies, några rosenbarb och två algätare blev det. Det hade jag egentligen inte råd med, men jag tänkte vad fan.

Så i med massa vatten, en sten, en liten växt och så firrarna. Då började jag känna mig maktfullkomlig igen. Om du någon gång känner dig maktlös och sparkad på, skaffa akvariefiskar. För de där pluttiga små fiskarna lever bara av en enda anledning, att behaga dig. Du är den som råder över liv och död i din personligen skapade lilla biosfär. Du är den som matar dem, gör rent i deras miljö och du är den som lägger till nya arter. Du är deras gud.
Du är till och med liemannen, fast i fiskarnas religion är du väl snarare håvmannen. Eftersom det vanligen är den du använder för att fiska upp fallna små undersåtar.

Ja, det låter ju som en ganska sjuk tanke eller hur. Fast är det inte så att några av våra största världsreligioner resonerar på exakt samma sätt. Att det var en gång en gud som skapade allt. Och han skapade en människa som skulle se ut som honom. Och vi lever förutan synd för att behaga honom. När vi dör tas vi av gud till en annan plats. Är inte det en sjuk tanke så säg?

Kaffe med dopp

2008-01-11T12:27:00.000+01:00

Jag sitter hemma i köket och suger på en kopp kaffe och en hemmabakad kanelbulle. Utanför fönstret är det global uppvärmningsjanuari. Det är grått och några plusgrader. På P4 spelar de dansband. Och jag funderar på meningen med livet.

Det är stora tankar som sjuder i mitt lilla kök. Flamingokvintetten, Lasse Stefans och alla de där andra sjunger om kärleken. Och visst är det viktigt. Men vad är liv egentligen? Nyligen plöjde jag en riktig tegelsten, Bill Brysons ”En kortfattad historik över nästan allting”, en bok om naturvetenskapens historia. Ni vet, kemi, fysik och biologi, de där ämnena jag ägnade åt att rita gubbar och störa läraren på högstadiet.
Den var väldigt intressant. Inte minst för alla de målande beskrivningarna av hur stor och omöjlig värden egentligen är.

Tänk att för flera miljarder år sedan (4,7 närmare bestämt) uppträdde livet på jorden. Sedan dess, genom jordbävningar, vulkanutbrott, meteornedslag, istider, översvämningar, svält, sjukdomar och krig har livet gått vidare. Tänk efter, på 4,7 miljoner år har dina förfäder och mina förfäder, (bakterier, råttor och apor och vad vi nu har varit innan) inte en enda gång kilat runt kröken innan de hunnit föra vidare sitt eviga värv, att föra vidare sina gener. 4,7 miljarder år senare och så sitter jag här och bloggar.

Och vad är det egentligen som gör att vi lever? Våra kroppar består av celler och cellerna består av atomer. Om man skulle plocka isär våra kroppar i sina minst beståndsdelar är inte en enda av dem mer levande än en sten. Men av någon anledning kan vi gå omkring, tänka och vi dör. Efter att vi slutat fungera ramlar vi omkull och vi bryts ner. På sätt och vis är vi mer levande än någonsin just då. Vår kropp invaderas av miljarder och åter miljarder nya bakterier som smaskar i sig resterna av kanske 70, 80 år av människa. Och livet går vidare.

Människor kan skapa liv, men inte i laboratorium. Eller ja, om det nu inte råkar vara att två laboratorieassistenter busar bland provrören…
Verken sädescellen eller äggcellen lever egentligen. Men när de möts bildas magi. Ett barn bildas, livet fortsätter.

Så vad är meningen med livet? Är det kaffe med dopp? Är det makt och rikedom? Är det karriär eller gudsfruktan? Vad som än händer så fortsätter livet…

... om Negerbollen

2008-01-07T16:03:00.000+01:00

Jag står hemma i köket igen. Eftersom jag inte har något bättre för mig så bakar jag negerbollar. Jag bakar jättemånga bollar och experimenterar med dem på alla olika sätt, en slatt konjak och ett försök med varm oboj istället för kakao. Ibland blir det lyckat, ibland lite mindre…

Det roligaste jag någonsin har hört i hela mitt liv var ett inslag på radio för några år sedan. Sverige hade småbubblat av vardagsrasism ett tag. 2002 försökte Sverigedemokraterna för första gången på allvar ta sig in i riksdagen. Så en ung journalist på Sveriges Radio bestämde sig för att idka lite grävande journalistik. Hon tog sin mikrofon och sin lilla bil ut till den lilla skånska hålan Sjöbo.
För dem som inte känner till det så satte det avhoppade Centerpartistiska kommunalrådet där Sjöbo på kartan när han startade Sjöbopartiet och drev fram en folkomröstning om den lokala flyktingförläggningen.

Journalisten strövade runt i Sjöbo och efter ett tag sög det antagligen i kaffetarmen för hon gick in på konditoriet. På en liten skylt stod det:

”Negerbollar – 10kr.”

Journalisten frågade expediten varför de sålde negerbollar.
”Vadå, det är väl inte förbjudet…” Tänk er riktigt präktig Sjöboskånska.
”Men varför kallar ni dom för negerbollar? Varför inte chokladbollar?”
”Nä, men det får vi inte, det är inte tillräckligt mycket choklad i dem.” Där slutar inslaget.
Men vänta lite nu, är det tillräckligt mycket negrer i dem för att de skall få kallas negerbollar?

Jag funderar på om det är för att det är kokos på bollarna som de kallas för negerbollar? Kokos kommer ju från de där negerländerna. Och så är det ju kakao i dem också, och var kommer kakao från? Och socker?
Fast och andra sidan så kan man ju baka dem med svenskt smör och svenska havregryn. Då kan man ju kalla dem för mulattbollar.

Man får inte säga negerboll längre. För då kan människor från främmande länder bli lessna. Är det föresten en kaka eller en bulle? Eller är det bara en liten boll?

… om tryggheten

2008-01-07T00:14:00.000+01:00

Jag står med disken. Jag diskar naturligtvis för hand. Vore rätt ut sagt korkat att skaffa diskmaskin. Det skulle jag föresten aldrig ha råd med. Och det är trots allt rätt avslappnande. Allt är sköljt och staplat i prydliga högar så att jag enkelt skall kunna diska allt i rätt ordning så att det inte diskstället blir ett katastrofområde.

Jag funderar på trygghet. Jag kom hem från Kenya för några dagar sedan. Planet lyfte 28 december, dagen innan bråken började. När jag steg ut från hotellet i Nairobi den morgonen kunde man inte tro att redan nästa dag skulle hela stan vara i ett enda kaos.

Det är ju väldigt tryggt att vara svensk. Vi förväntar oss att allting fixas för oss. För så har det alltid varit. I alla fall så länge vi kan minnas. Vi tycker det är jättekonstigt att brandkåren inte kom och började rädda folk minuter efter den stora flodvågen i Phuket för några år sedan. Vi tycker det är jättekonstigt att polisen tar chansen och skjuter skarpt på fattiga människor som känner sig lurade efter ett gigantiskt valfusk. För oss är otrygghet så ovanligt att vi inte ens kan föreställa oss det.

Eller kan vi det? Utöver hyra, el och Internet som sammanlagt går på cirka 3 000 i månaden så äter jag mat för ungefär 65 kronor om dagen. Det blir nästan 2 000 kronor i månaden. Dessutom får man räkna med omkring 1 000 kronor i andra utgifter som resor och böcker. Som student får jag strax över 7 000 i studiestöd. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla fattig men jag klarar mig, för att jag måste. Inte för att jag lär få råd att köpa en soffa den närmaste tiden.
Men vad skulle hända om jag fick någon mer att ta hand om?

Så jag ringer min flickvän en stund. Nu är det så att min flickvän, hon är kenyan och bor i en liten stad i norra Kenya som heter Nanyuki. Där är situationen lite annorlunda. Där är nästan alla fattiga, det är bara en fråga om hur mycket. Det är i alla fall så de flesta känner sig. Just nu är situationen väldigt spänd. Många affärer är plundrade och utbrända och många har människor misshandlats. Även fast Nanyuki ligger långt ifrån de värst drabbade områdena.

Men på julafton gick jag på gatan i Nanyuki. Eller snarare på den jordiga stigen invid grusvägen som tjänar som Nanyukis ena huvudgata. Fattigdom är verkligen något relativt. För jag är fattig i Sverige, men på gatan i Nanyuki är jag en förmögen man. Vare sig jag vill det eller inte.
Så visserligen förstår jag alla de människorna som kommer emot mig med utsträckta händer. Kanske är det just därför jag aldrig ger dem några pengar. För det man känner är inte solidaritet, det är medömkan. Trots att alla fattiga i tredje världen bara står lite längre ner i samma hål där jag själv trampar och klättrar i en jävligt hal lervälling.

Så jag funderar på vart alla hjältarna tog vägen. En gång i tiden fanns det dem som sa att fattigdom skulle tillhöra historien en dag. Var är dem nu? Någonstans i ett land där det är mycket varmare spänner en desperat man på sig en bomb. Någonstans i ett land där det är mycket varmare hugger rasande folkhopar ner varandra med machetes bara för att de kallar sig Kikuyu eller Ja’Lou. Var är hjältarna? Någonstans där borta i historien antagligen.

.. om återkomsten

2008-01-06T22:47:00.000+01:00

Hej!

Om du läser detta är det troligt att du faktiskt läst bloggen förut. Eller ja, detta är ju en helt ny blogg fast med ett gammalt koncept. Eller ja, konceptet är också nytt det är bara skribenten som är gammal. Eller ja, gammal i leken som det heter. Eller ja... Låt oss börja från början.

Världens Viktigaste Man startade motvilligt en blogg för drygt ett och ett halvt år sedan. Ganska snart låg Världens Viktigaste Man i fejd med större delen av sin läsarskara och han var rätt nöjd med det. Fast det är klart, den var ju inte så stor. Världens Viktigaste Man är ju inte född rik, hänger inte med Linda Rosing och bloggade inte för Aftonbladet. Så Världens Viktigaste Man var rätt nöjd med att i alla fall ha en liten men trogen läsarskara.

Men ganska precis för ett år sedan la han mysteriskt ner sin verksamhet. I själva verket hade han fått skrivkramp. Han kände inte för att skriva en rad till. Därför, på självaste årsdagen la han ner sin blogg för alltid...

Eller hur var det nu? Världens Viktigaste Man gör comeback! I en ny tappning och på en ny address kommer han nu återigen skriva om värdsliga angelägenheter. Men en del kommer att förändras. Bland annat är alla tidigare inlägg borta. I fortsättningen skall allt ha en lite mer filosofisk ton. Vi kommer fortfarande få omvärldsanalyser och väderrapporter...

Så han hoppas att du är lika glad som jag att Världens Viktigaste Man åter träder in på banan. Vi får se hur länge det håller. Detta kan verkligen barka vart fan som helst... Tjo!