Ordet fast har minst fyra olika innebörder. 1: Fast, som i någonting fast/hårt/stadigt/åtsittande. 2: Fast, som i ”fast och andra sidan”. 3: Fast som i fast anställning. 4: Fast som i ”åka fast”.
Jag satt och skruvade på maskinen när Kent-chefen kom. Han erbjöd mig fortsättning på sommarjobbet. Jag hade bett om att få fortsätta deltid så jag kunde plugga samtidigt men han ville ha någon fast anställd.
”Du kan få fast.” Det var när han sa ordet fast som jag kände gallerburen slå igen. Och jag insåg hur mycket som har ändrats på några år.
En gång i tiden hade jag hoppat högt om någon hade erbjudit mig en fast tjänst. På den tiden då mina ambitioner sträckte sig till att jobba röven av mig i ungdomsförbundet och förändra världen. En fast tjänst var drömmen tänkte jag.
Men fast lät plötsligt som fängslad och fjättrad vid min maskin. Att vara dömd till evigt skruvande på en maskin åtta timmar om dagen. När Kent-chefen yttrade ordet slog det ner som en hammare mot ett städ, det var hit men inte längre. Jag kunde tro att jag också kunde fixa en utbildning. Men det var inte mitt huvud som satte stopp, det var pengarna.
Jag kom inte in på mastern. Så egentligen kom jobberbjudandet som på beställning. Det var ett hyfsat bra erbjudande. Och jag började tänka på att lida ett tag så jag kunde få råd med en resa, en MP3-spelare och en ny soffa. Polarna, av vilka nästan ingen pluggade vidare på universitetet, kallar mig ett pucko som aldrig har pengar utan slösar bort tiden i böcker.
Och jag började tänka förbjudna tankar. ”Nåja, jag kanske inte kan bli något. Men om jag anstränger mig så kanske min barn kan komma någonvart i framtiden.” Vänta nu… Börjar jag redan pådyvla mina eventuella framtida barn de krav jag ställer på mig själv? Vore det inte att ge upp alla de år jag har kämpat mig igenom det akademiska fikonspråket, alla de tentor och alla de kunskaper som jag verkligen inte fått gratis.
Jag bestämde mig ändå för att jobba fram till jul för att reparera mitt sparkonto som vid det här laget helt står på noll och satsa på att komma in på mastern då istället. Är jag en idiot?
Jag satt och skruvade på maskinen när Kent-chefen kom. Han erbjöd mig fortsättning på sommarjobbet. Jag hade bett om att få fortsätta deltid så jag kunde plugga samtidigt men han ville ha någon fast anställd.
”Du kan få fast.” Det var när han sa ordet fast som jag kände gallerburen slå igen. Och jag insåg hur mycket som har ändrats på några år.
En gång i tiden hade jag hoppat högt om någon hade erbjudit mig en fast tjänst. På den tiden då mina ambitioner sträckte sig till att jobba röven av mig i ungdomsförbundet och förändra världen. En fast tjänst var drömmen tänkte jag.
Men fast lät plötsligt som fängslad och fjättrad vid min maskin. Att vara dömd till evigt skruvande på en maskin åtta timmar om dagen. När Kent-chefen yttrade ordet slog det ner som en hammare mot ett städ, det var hit men inte längre. Jag kunde tro att jag också kunde fixa en utbildning. Men det var inte mitt huvud som satte stopp, det var pengarna.
Jag kom inte in på mastern. Så egentligen kom jobberbjudandet som på beställning. Det var ett hyfsat bra erbjudande. Och jag började tänka på att lida ett tag så jag kunde få råd med en resa, en MP3-spelare och en ny soffa. Polarna, av vilka nästan ingen pluggade vidare på universitetet, kallar mig ett pucko som aldrig har pengar utan slösar bort tiden i böcker.
Och jag började tänka förbjudna tankar. ”Nåja, jag kanske inte kan bli något. Men om jag anstränger mig så kanske min barn kan komma någonvart i framtiden.” Vänta nu… Börjar jag redan pådyvla mina eventuella framtida barn de krav jag ställer på mig själv? Vore det inte att ge upp alla de år jag har kämpat mig igenom det akademiska fikonspråket, alla de tentor och alla de kunskaper som jag verkligen inte fått gratis.
Jag bestämde mig ändå för att jobba fram till jul för att reparera mitt sparkonto som vid det här laget helt står på noll och satsa på att komma in på mastern då istället. Är jag en idiot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar