Pride

Nej. Jag är relativt ointresserad av Pride. Så om du söker en recession av Pride är det ingen idé att du fortsätter att läsa. Detta är en fundering över identitet och egentligen en idiotförklaring av alla människor, fjolliga bögar som pimpinella kvinnfolk, ansvarstagande medelålders män och deprimerade offer.

Jag läser Johan Ehrenbergs bok ”Könsbytet” (2005, ETC förlag, org. 1983). Kortfattat är det en ångestorgie i en tonårings identitetskris som följde med upp i 20 årsåldern helt enkelt eftersom den identitet han fick då aldrig passade. Det är nog inget konstigt, någon form av identitetstransaktion gör nog alla. Men det är lättare att bli hårdrockare istället för Dansbandsnörd, eller ansvarsfull familjeförsörjare istället för en slarver som super varje helg. Så fort det har med könet att göra så blir det ett stigma.

Jag har gjort två konstateranden:

Könet är socialt. Det slår Ehrenberg fast flera gånger i boken. Det visste jag redan, det är väl lika självklart som att bra betyg och pengar är sociala påhitt för att skilja agnarna från vetet. Och det är jobbigt att utmana sociala mönster. Men ibland kan man fråga sig om det verkligen måste vara så ångestfyllt. Allright, jag har aldrig varit i närheten av något liknande eftersom jag alltid har varit så kallad ”normal”. Dessutom kan man fråga sig om det inte är nödvändigt att man faktiskt har sociala kön. Det är ju en del av den mänskliga sociala interaktionen. Så får man väl ha transor som byter kön och acceptera att folk måste få trivas med sig själva. Huvudsaken är väl att man behandlas som folk och inte som något märkligt fabeldjur.

Nu skrattar jag högt åt mig själv. Det här kommer att uppröra en hel del PK-folk på höga hästar och inte minst en del homoförkämpar och ännu fler homofober. Men ibland får jag bara lust att skrika åt självömkande offer: ”Skärpning för fan och sluta gnäll!” Bara för att man gör revolt behöver man fan inte vara ett ynkligt jävla offer.

Det andra konstaterandet är att transvestiter är en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter. En stor del av vad som utgör identiteten hos en människa är av någon anledning kläderna. I fallet med transor så är det själva manifestationen av det avvikande. Det är lustigt. Jag vill inte att någon skall se om jag är smart eller dum, glad eller olycklig, nykär eller bitter, rik eller fattig (fast det syns eftersom jag bara har kläder med företagslogga eller skjortor från Dressman). För mig är det normalt. Kläder hos en ”normal” person skall uttrycka god smak. Hos en transa skall det förklara att det är en man i kvinnokläder och egentligen en kvinna född i en mans kropp.

Skulle jag ta på mig en kjol för män (kilt) skulle det vara ett uttryck för dålig smak. Om jag tar på mig en kjol avsedd för en kvinna är det ett uttryck för min sexualitet. Det är fortfarande ett simpelt höftskynke men tinget har fått en identitet. Och genom att tinget har en identitet så får jag samma identitet som plagget jag har på mig.

När jag var ung tonåring fick jag tag på en mockarock. Stor och ful som stryk. Men det var varm och jag hade snöat in på cowboys som bar fotsida rockar oavsett om det var vinter eller sommar. Jag hade den på mig hela vintern och kände mig jävligt tuff i min gigantiska och skittunga rock. Någon sa att det faktiskt var en kvinnokappa, inte en rock. Men den var ju så tung så det trodde jag inte på.

Jag jobbar häcken av mig för att köpa små grejer till mig själv, till tjejen och till lägenheten. Jag fyller den med massa mer eller mindre praktiska grejer. Sånt om jag vill ha. Jag vet inte om min identitet finns i de där grejerna, eller om jag får min identitet av alla de här grejerna. Men frågan är om jag inte var minst lika nöjd med tillvaron, om inte nöjdare, när jag gled runt i Östafrika i ett par månader med en ryggsäck. I den hade jag allt jag behövde. Ombyte, några böcker och mina kameror.