Bloggabstinens

Jag har faktiskt fått lite bloggabstinens. Det här med att blogga fungerar ju så att jag kan kabla ut mina dummaste idéer för allmänheten. Då behöver jag inte fundera mer på dem och jag kan gå vidare till att hitta på nya dumheter.

Bland annat har jag tänkt mycket på demokrati. Det kan verka vara en ganska märklig sak för en ung man att tänka på. Jag borde väl tänka på en fräsig bil och en schysst lägenhet. Men jag tänker på demokrati. Men jag vill utveckla det lite mer så jag återkommer troligen till det.

Däremot hörde jag något roligt i morse. Golfare lever längre än andra, icke-golfare. Det var någon forskare som hade kommit fram till detta. En typisk undersökning som kommer då och då med triviala fakta och antaganden som en kattunge kan lura ut med röven. Det spekulerades lite i om det var för att de promenerar och motionerar så lång upp i åldrarna eller om det är en hälsosammare sport (om man nu kan kalla moderatbandy för sport) än exempelvis fotboll. Det är mindre skador och doping. Om man skulle jämföra denna undersökning med en annan undersökning som jag faktiskt bydde mig om att läsa. Men som av någon anledning inte framhålls i några allmänna sammanhang.

Denna undersökning slog fast att personer med arbetarklassbakgrund (även de som inte längre är låginkomsttagare) generellt lever fem år kortare än de med övre medelklass, eller överklassbakgrund.

I ljuset av detta så känns det rätt självklart att tennisspelare och de som bara dricker det finaste av systemets utbud och fifflar med skatten och hälsat på kungen också lever längre är de flesta andra...

Den klene lille Enar han hade en mani.
För Enar samla stenar som det var hål uti.
Ha ej som mål att samla hål,
sa mamma på sitt modersmål.
Till lille klena Enar, som samlade på hål.

Idag träffade jag Hagir

Jag var påväg till tvättstugan med en IKEA-påse tvätt. Det är några meter bara. På en liten cykel kom hon vinglandes.

"Ursäkta. Ursäkta. Ursäkta kan du laga den?"
"Laga vadå?"
"Den är sönder." hon stiger av cykeln, hon har antagligen ramlat och styret har blivit skevt.
"Jaha." säger jag och vrider styret rätt igen.

"Vad heter du?"
"Mattias!"
"Mattias, jaha. Tack Mattias!"
"Vad heter du?"
"Hagir."
"Varsågod Hagir."
"Och min bror heter Achmed. Och min pappa heter Achmed. Känner du honom?"
"Nej, det tror jag inte, var bor han?"
"Känner du ingen som heter Achmed." Jag ler och får erkänna för mig själv att jag inte känner någon som heter Achmed.
"Nej, jag känner ingen Achmed."
"Häpp." Hon sitter upp och cyklar iväg för allt hon är värd. Efter henne i full fart kommer en lite pojke i samma ålder. Achmed förmodar jag.

Nonsens

Nu är det bara en vecka kvar till jag blir sambo. Det är minst sagt spännande. Jag har tagit ledigt från jobbet för att hinna städa och fixa. (Det var inte sant, jag bara struntade i att anmäla mig på schemat på torsdag, den sista arbetsdagen jag har denna veckan.)

I övriga nyheter tycker jag det var roligt att läsa en artikel på Aftonbladet.se om den nya Iphone. Egentligen skiter jag fullständigt i telefonen, jag kommer inte ha råd att skaffa den i alla fall. Men jag tyckte det var roligt att artikeln hade så många stavfel och syftningsfel att den verkar ha skrivits med T9-funktionen.

Jag fick nästan full pott på min senaste tenta. Det var roligt men trots det fick jag bakläxa och måste komplettera. Det eftersom idioten till tantlärare fått dille på värdelösa och störttråkiga källor. Källor som jag inte hade tillgång till under hela kursen. Källor som fanns i ett inte så genialiskt system.

Jag har nu jobbat i ett par veckor på ett bemanningsföretag som inte skall nämnas vid namn, uthyrd på ett företag som inte heller skall nämnas vid namn. Det är stressigt och tungt som satan. Emellertid har det renderat mig fantastisk kondition. Jag önskar bara att jag inte haft ett trasigt knä för nu känns det som om jag kan springa en mil utan att blinka.

Det skvallras på byggden... Folk är på väg till västkusten... Journalisten och webbdesignern och aspirerande LO-juristen skall komma hit. ICA-handlaren skall flytta in till stan. Och jag skall bli sambo med hon som skall ta ut min svenska siffra i Hammarkullens statistik...

Blogga blogga blogga!

Det låter lite som ett påhittat afrikanskt språk i en Betty Boop-film...

Fördelen med att blogga blogga blogga är att man inte behöver ha dåligt samvete för att man aldrig uppdaterar skiten. För även om det händer massa intressant i mitt liv just nu... Massa riktigt bra saker, så har ni inte ett skit med det att göra.

Dessutom så är det ju fan ingen annan seriös människa som orkar uppdatera skiten hela tiden. Men utvecklingen har kommit till Frillesås: http://freddieboatengine.blogspot.com/

Magnus Uggla verkar vara en mycket jobbig person, om man går efter hans fantastiska program: "Va fan e mitt band!" Jag tror inte jag har skrattat så åt ett TV program sedan Knut Knutsson fick utlösning på en ljusstake i Antikrundan. Jag är glad att Magnus Uggla är artist och en bra sådan, och inte min arbetskamrat eller liknande...

Hej hå, blogga blogga blogga... Nu skall jag till mitt skitjobb för att kröka rygg för kapitalet och bryta benen i kroppen till på köpet... Men snart får jag ett nytt! Pris ske gud-jäveln!

En klassvandring genom stan

Jag hade en och en halv timme över idag. Och som vanligt, studentarsle som man är, så hade jag nästan inga pengar och magen skrek. Min stolthet (och mage för den delen) förbjuder mig att äta på McDonalds, så det blev en korv och en Blåbärs-Ramlösa på Seven Eleven och en parkbänk framför Avenyns enda ”Latino-bar”.

Var är en latino-bar? Jag vet inte, men den kan inte ha något med latinos att göra. Tjejerna som jobbade där var alla blonda och de som åt såg inte ut som om de hade sett solen på fem månader (med andra ord har de varit i Sverige). Så jag började räkna. En svensk, två svenskar, tre svenskar, fyra svenskar, fem svenskar… Ja, ni fattar. Jag kom fram till att det gick ungefär en utlänning på var tjugonde, trettionde svensk på Avenyn.

På centralstationen, vid spårvagnsstoppet ser man många utlänningar. Ungefär var fjärde är utomeuropé. Det är nog inte heller representativt för Göteborg, jag vet inte hur många svenskar det går på en utlänning och jag skall nog inte spekulera heller, men jag har en känsla av att centralen är närmare sanningen än Avenyn. Man kan också konstatera att det är väldigt få med kavaj, skjorta och slips. Om det är en, så är det en förskrämd turist från Stockholm som inte hittar en taxi.

Nåväl, fascinerad av min nya statistiskt fastställda empiri, begav jag mig mot skolan. Den ligger vid Linnéplatsen. På vägen passerade jag Järntorget. En snabb överblick gav mig för handen att ungefär var tionde var utlänning, kanske mer. Några hundra meter söderut, vid Linnéplatsen, där Slottsskogen börjar, köpte jag en glass och slog mig ner på en parkbänk och började räkna igen. Fast det var hopplöst. Jag satt där i en halvtimme. I parken, denna soliga och varma dag, satt hundratals ungdomar. På gångvägarna gick morsor med barnvagnar, tjockisar som motionerade, gamla gubbar och tanter och en förskoleklass (som jag inte räknade eftersom de inte är där av fri vilja). Men utlänningarna kunde jag räkna på en hand. Jag skulle tro att det var en på cirka hundrafemtio! Varför? Jag fattar inte! Även om jag skulle ha fel i att Göteborg har en femtedels utlänningar om de så bara utgjorde en tiondel av Göteborgs befolkning borde de vara betydligt fler i statsparken. Det är ingen som är förbjuden där.

Jag frågade Julio. Han menade på att det hänger ihop med att utlänningarna inte trivs där för att de inte fattar grejen med att bara sitta i solen i flera timmar. Och om man ser en snygg tjej så vill man gå fram och börja snacka. Men i Sverige så tycker brudarna bara att man stör. Allright, tänkte jag, Julio är ju utlänning, fast jag tror att han bara kan tala för Kubaner i över trettioårsåldern, som han själv.

En tanke som jag hade är att det kanske är som när jag var i Kenya. Vart man än gick så insåg man hur vit man var. Folk är ju allt som oftast snälla och trevliga, men man känner sig nästan lite utstirrad. Det var då det var skönt att komma till Nairobi där folk var så vana vid utlänningar (alltså vitingar), att ingen brydde sig. Så jag tänkte, att om en mörk person kommer till Slottsskogen så kanske det är så många som stirrar på en så att det blir obehagligt…

Fast det vore väldigt osvenskt, vi skulle inte låtsas titta på naken clown om den så sprang fram och tillbaka genom Konsum. Vi är för väluppfostrade för att stirra. Dessutom så är väl vi så luttrade av utlänningar vid det här laget så att vi inte ens skulle bry oss om att titta.

Nu är det ju så att Slottsskogen ligger väldigt långt bort från förorterna. De som bor omkring Linnéplatsen och bortåt är generellt svenskar. Det var dessutom mitt på dan så det var väl bara slöa studenter som hade tid och möjlighet att ligga där och slöa. Allt vettigt folk måste ju vara på jobbet. Och utlänningar är inte väl representerade på landets högskolor heller. Om jag hade gått runt och frågat om folks klassbakgrund så hade jag nog fått ganska tydliga signaler på den med.

Efter skolan tog jag en buss som kom från Tynnered, jag skulle in mot stan. Den enda utlänningen på bussen var han som körde. Jag tog nians spårvagn från Järntorget, den kommer från Frölunda, fortfarande mest svenskar. Vid Brunnsparken tömdes den nästan helt, stationen efter, Drottningtorget/Centralstationen fylldes den på igen, nu av allehanda utlänningar. Vi var på väg mot Angered.

Jag kan inte säga vad det beror på. För det är öppna, allmänna platser. De är tillgängliga för alla. Så frågan är varför det är så? Och den andra frågan som kanske är mer intressant, vad skulle hända om det plötsligt var femte person i Slottsskogen var utlänning?

Ett nytt avtal!

Nu skall man skaffa fram ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det är arbetsmarknadens parter som tar initiativet som svar på politikernas kladdiga fingrar i arbetsmarknadens syltburk. Anledningen som lyfts fram är förvirringen som rått på arbetsmarknaden mer eller mindre sedan 70 talet.

Vad var Saltsjöbadsavtalet? Tja, de som bara läst skolhistoria lär väl inte veta det eftersom det nästan inte står någonting om arbetarrörelsen i våra ”opolitiska” skolböcker. Avtalet innehöll spelreglerna på arbetsmarknaden. Bland annat förbjöd det strejkbrytare och privata arbetsförmedlingar (det som idag kallas bemanningsföretag). Det var grunden till ”svenska modellen”, en modell som byggde på att konflikter och avtal som rörde arbetsmarknaden också avgjordes av dess parter utan inblandning av politiska beslut. Avtalet genomlevde en lång period av socialdemokratiskt styre i Sverige, fram till 60- 70 talen då allt mer av avtalet urholkades genom den socialdemokratiska lagstiftningspolitiken.

Vid den här perioden hade Socialdemokraterna kommit fram till slutsatsen att de var mer eller mindre oövervinnerliga. De hade kapitalet på knä. Saltsjöbadsavtalet sades upp. Men efter en rad impopulära lagförslag vaknade Tage Elander och Olof Palme upp en oktobermorgon och upptäckte att de inte längre satt vid makten.

De centrala punkter som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938 försvann en efter en till nästan bara strejkrätten och principen av återhållsamhet i användning av strejkvapnet fanns kvar.

Nu skall ett nytt avtal tas fram. Vad det kommer att innehålla är svårt att sia om. Men några aktuella arbetsmarknadsfrågor kan man kanske förvänta sig. Bland annat ytterligare återhållsamhet i användningen av strejkvapnet. Men också stopp mot vissa former av blockader. Till exempel den omtalade salladsbaren med ägaren som trodde att kollektivavtal var valfritt. Dessutom vill näringslivet att lagen om anställningsskydd skall luckras upp.

Facket lär trycka på att kollektivavtalen skall gälla alla som arbetar i Sverige, oavsett hemland. De lär också fortsatt trycka på att kollektivavtal faktiskt inte är valfritt.

Men situationen är en helt annat idag än för 70 år sedan. Saltsjöbadsavtalet var ett resultat av en lång period av hårda och vilda strejker. Facket vann hela arbetarrörelsen genom att gå med på att fördöma alla vilda strejker och samlade då arbetarna i sin fålla. Idag har facket en låg aktivitetsgrad och förlorar allt fler medlemmar. De ekonomipolitiska frågorna är inte på tapeten idag. Bonusar till chefer och aktieägare och varsel till anställda är något helt naturligt och sånt som möts med en axelryckning.

Näringslivet är de som har allt att vinna på ett nytt avtal. Det är dem som är starkast just nu och kan diktera villkoren. Vi kan nog inte räkna med att de problem som vi är timanställda, vikarier, projektanställda, svartjobbare, deltidsanställda, sjukskrivna eller arbetslösa blir visade någon hänsyn. Avtalet är till för de fast anställda.

Men ett nytt avtal av den här magnituden är något historiskt. Vi kommer faktiskt kunna tala om en ny svensk modell. Avtalet skall vara träffat i slutet av året. Det är ganska typiskt för hur vi skriver politik i Sverige på 2000 talet. Mötena i Saltsjöbaden inför träffandet av det gamla avtalet började 1932, det tog alltså sex år att förhandla fram och skriva avtalet. Det kom ur hårda konflikter på arbetsmarknaden och ett läge där parterna var jämställda. Det var genomtänkt politik och det var ett avtal som skulle fungera i 30 år. Vad blir det den här gången?