De é så de é

Världens Viktigaste Man har glidit ner på listan över Sveriges populäraste bloggar. Bloggen läses endast av de närmast sörjande och uppdateras aldrig. Men kanske det finns en framtid. Det är ju trots allt november.

Jag har återknutit kontakten med mitt arbetaralibi. Man var ju tvungen att ha ett sånt, då, på tiden det begav sig, då man satt i styrelser för vad som då var Sveriges största politiska ungdomsförbund. På den tiden så var man liksom tvungen att motivera sitt engagemang i rörelsen med någon slags anknytning till arbetarklassen. Allt för många saknade den anknytningen. I synnerhet eftersom de kom från en jävligt mobbad barndom där de inte hade vanligt jävla folk som kompisar, bara andra mobboffer.
Visst, taskigt att säga. Jag motiverade min arbetarklassanknytning med att farsan minsann jobbat på bandet på Volvo och var långtidsarbetslös på 90-talet. Visst fan minns jag hur det var att äta knäckebröd till frukost, lunch och middag. Men det var ju det där tveksamma släktskapet med min far som också utgjorde min dubiösa släktanknytning. Han är ju trots allt chef.

Efter snart 9 år i vänstern har jag lyckats få min far att kalla sig arbetarklass igen (ibland). Han är chef. En hög chef. Men han är anställd och tvingad till att göra det han måste göra. Han är på intet sätt fri. Han får sin inkomst genom att arbeta. Även om han inte producerar andra mervärden än pappershögar och avtal. Vi har enats om övre-, inte så synd om, arbetarklass. (Övre medelklass som han säger när vanligt jävla folk lyssnar).

Men jag tror att den viktigaste delen av min arbetaralibi handlar om var och hur jag växte upp. Vi var inget annat än vanlig jävla arbetarklass. Och i vår grupp odlades arbetarmentaliteten. Mobboffren som gick med i Ung Vänster och fick en bekräftelsechock hade allt som oftast en inställning om sig själva som gick ut på att de inte dög till nåt, att de var skit värda. Vi visste redan det. Fast vi var inte mobbade, vi var bara arbetarklass.

Lärarna lärde ut att vi kunde bli precis vad vi ville. Om vi bara ville. Fast och andra sidan fick vi så låga betyg att vi inte kunde bli någonting. Och när vi började gymnasiet. Och träffade barn från andra sidan av kommunen. Som åkte till Frankrike på med franskan i åttan eller nian. Då började vi nog förstå att vi aldrig skulle bli någonting. För vi hade sparat pengar i ett och ett halvt år för vår stora klassresa. Den tog oss till Stockholm och räckte ändå bara till en chartrad buss och två nätter i en sovsal på ett vandrarhem.

Det är skillnad på folk och folk. Det sa farmor till mig redan när jag var liten. ”Vi är alla lika, men vissa är lite mer lika än alla andra…”

Jag går till jobbet nu. Jag jobbar med händerna. Händer med fingerspetsar som hårdnat lite av skruvandet. Jag tänker verkligen börja plugga till våren. Jag har sökt och är nästan 100% säker att jag kommer in. Jag är faktiskt lite stolt över att jag kan dra åt skruvar och rör, hårdast av alla på jobbet. Om jag har dragit åt ett lock eller ett rör så är det i princip bara jag som kan öppna det igen. De andra beklagar sig och säger att det är helt onödigt. Det sitter bra i alla fall. Jag ber om ursäkt men i hemlighet tar jag det som en komplimang och när ingen tittar så känner jag lite på röret för att känna hur hårt det sitter fast.

Vi snackar om hur skit det är att pendla. Det är skit att det alltid regnar på helgerna och att man inte kan snacka med chefen när han har bestämt sig. Vi pratar om lönerna och om att vi önskar att vi hade ett bättre jobb. Vi pratar om kräftor och fylla, ibland pratar vi om barn. Och alla samtal avslutas med: ”Jaja, de é så de é.” och när man har sagt det så finns det ingen som kan överklaga samtalets slutsats. (det är skit men inget att göra åt)

Det har blivit ett nytt signum för min föreställning av arbetarklassen. Det är folk som klagar men vet att de måste gå till jobbet. Och känner sig nästan lite stolta över det. Fast de ägnar timmar varje dag åt att klaga över skiten. Och inget förändras av sig självt. Men de é så de é…

Arbetargrabben och äventyraren

Jag ska börja blogga igen. Jag SKA, jag lovar. Jag ska bara laga middag först. Jag har upptäckt Vert Haricots. Jag tror det blir någon slags pasta med fräst bacon, ost och champinjoner.

Men vem fan boggar jag för egentligen? För min nio trogna fans som kollar bloggen ett par gånger i veckan fast jag aldrig uppdaterar? Er skiter jag faktiskt i.

Idag köpte jag en Jay Z-skiva, till tjejen med fundamentalt annorlunda musiksmak. Och jag konstaterar: ”All I have to say, it’s me and my girlfriend.”

Jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med så mycket annat än jobbet och tjejen. Alla polare jag inte hinner träffa, alla öl jag inte hinner dricka och alla blogginlägg jag inte hinner skriva. Men och andra sidan skiter jag i er.

Jag skämtar med den gravida tjejen på jobbet. Hon som letar hus med pojkvännen, ett renoveringsobjekt, de bor i en etta, hyresrätt. ”Det är som att ni rott runt i en gummibåt i en liten skogstjärn och sen hoppar ner i en segelbåt som ni ska segla jorden runt.” Hon skrattar. ”Ni är faktiskt inte kloka, någon av er.” Vi skrattar. Det är en utskällning. Jag tänker att jag resonerar som min far skulle gjort om mina ogenomtänkta grejer.

Jag köpte även en Springsteen-skiva. Och jag konstaterar: ”This is Radio nowhere, is there anybody alive out there.”

Jag kände mig hotad med det där livsvalet. Ett hus, mammapappabarn. Ja, arbetargrabben i mig måste erkänna att han blir lite lockad. Det är på något sätt det enda rätta. Men äventyraren skrek av skräck. Äventyraren som tvingas dela kropp med den halvfattiga arbetargrabben är barnslig och fri. Han vill inte sitta med amorteringar när det finns saker att se, äventyr att upplevas. Han saknar det där livet där han, fången i arbetargrabbens kropp, skruvar ihop maskiner. Huden på fingrarna hårdnar av de handdragna förskruvningarna.

Jag hånar killen på jobbet som säger att jag ska gå med i facket. ”Jag är bara här till januari, då är de la fan ingen idé. Men fixa en sån metall-jacka till mig så ska jag fan gå med i facket för det lär va det enda jag får ut av min fackavgift. Pengarna går ju ändå bara till styrelsens wienerbröd och till ett parti jag inte ens röstar på.” Och jag konstaterar att jag är en tvättäkta 80-talist. Nu är det åt helvete med solidariteten. ”Men löneökningen då?” Jag tänker tyst att om facket hade stått på sig på den här arbetsplatsen hade de haft både högre lön och 6 timmars arbetsdag. Men jag sa inget om det.

Jag kommer hem och ger tjejen skivan. Hon blir jätteglad. Jag var orolig att det var fel artist. Men det var till och med rätt låt på skivan. Den bästa. Köksfläkten brakade ihop när jag lagade mat och jag konstaterade att äventyraren måste ringa Bostadsbolaget i morgon och rapportera det. För jag tror att det är äventyraren som är den som klarar allt. Arbetargrabben är han som gör som han blir tillsagd.

Fast

Ordet fast har minst fyra olika innebörder. 1: Fast, som i någonting fast/hårt/stadigt/åtsittande. 2: Fast, som i ”fast och andra sidan”. 3: Fast som i fast anställning. 4: Fast som i ”åka fast”.

Jag satt och skruvade på maskinen när Kent-chefen kom. Han erbjöd mig fortsättning på sommarjobbet. Jag hade bett om att få fortsätta deltid så jag kunde plugga samtidigt men han ville ha någon fast anställd.
”Du kan få fast.” Det var när han sa ordet fast som jag kände gallerburen slå igen. Och jag insåg hur mycket som har ändrats på några år.

En gång i tiden hade jag hoppat högt om någon hade erbjudit mig en fast tjänst. På den tiden då mina ambitioner sträckte sig till att jobba röven av mig i ungdomsförbundet och förändra världen. En fast tjänst var drömmen tänkte jag.

Men fast lät plötsligt som fängslad och fjättrad vid min maskin. Att vara dömd till evigt skruvande på en maskin åtta timmar om dagen. När Kent-chefen yttrade ordet slog det ner som en hammare mot ett städ, det var hit men inte längre. Jag kunde tro att jag också kunde fixa en utbildning. Men det var inte mitt huvud som satte stopp, det var pengarna.

Jag kom inte in på mastern. Så egentligen kom jobberbjudandet som på beställning. Det var ett hyfsat bra erbjudande. Och jag började tänka på att lida ett tag så jag kunde få råd med en resa, en MP3-spelare och en ny soffa. Polarna, av vilka nästan ingen pluggade vidare på universitetet, kallar mig ett pucko som aldrig har pengar utan slösar bort tiden i böcker.

Och jag började tänka förbjudna tankar. ”Nåja, jag kanske inte kan bli något. Men om jag anstränger mig så kanske min barn kan komma någonvart i framtiden.” Vänta nu… Börjar jag redan pådyvla mina eventuella framtida barn de krav jag ställer på mig själv? Vore det inte att ge upp alla de år jag har kämpat mig igenom det akademiska fikonspråket, alla de tentor och alla de kunskaper som jag verkligen inte fått gratis.

Jag bestämde mig ändå för att jobba fram till jul för att reparera mitt sparkonto som vid det här laget helt står på noll och satsa på att komma in på mastern då istället. Är jag en idiot?

Pride

Nej. Jag är relativt ointresserad av Pride. Så om du söker en recession av Pride är det ingen idé att du fortsätter att läsa. Detta är en fundering över identitet och egentligen en idiotförklaring av alla människor, fjolliga bögar som pimpinella kvinnfolk, ansvarstagande medelålders män och deprimerade offer.

Jag läser Johan Ehrenbergs bok ”Könsbytet” (2005, ETC förlag, org. 1983). Kortfattat är det en ångestorgie i en tonårings identitetskris som följde med upp i 20 årsåldern helt enkelt eftersom den identitet han fick då aldrig passade. Det är nog inget konstigt, någon form av identitetstransaktion gör nog alla. Men det är lättare att bli hårdrockare istället för Dansbandsnörd, eller ansvarsfull familjeförsörjare istället för en slarver som super varje helg. Så fort det har med könet att göra så blir det ett stigma.

Jag har gjort två konstateranden:

Könet är socialt. Det slår Ehrenberg fast flera gånger i boken. Det visste jag redan, det är väl lika självklart som att bra betyg och pengar är sociala påhitt för att skilja agnarna från vetet. Och det är jobbigt att utmana sociala mönster. Men ibland kan man fråga sig om det verkligen måste vara så ångestfyllt. Allright, jag har aldrig varit i närheten av något liknande eftersom jag alltid har varit så kallad ”normal”. Dessutom kan man fråga sig om det inte är nödvändigt att man faktiskt har sociala kön. Det är ju en del av den mänskliga sociala interaktionen. Så får man väl ha transor som byter kön och acceptera att folk måste få trivas med sig själva. Huvudsaken är väl att man behandlas som folk och inte som något märkligt fabeldjur.

Nu skrattar jag högt åt mig själv. Det här kommer att uppröra en hel del PK-folk på höga hästar och inte minst en del homoförkämpar och ännu fler homofober. Men ibland får jag bara lust att skrika åt självömkande offer: ”Skärpning för fan och sluta gnäll!” Bara för att man gör revolt behöver man fan inte vara ett ynkligt jävla offer.

Det andra konstaterandet är att transvestiter är en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter. En stor del av vad som utgör identiteten hos en människa är av någon anledning kläderna. I fallet med transor så är det själva manifestationen av det avvikande. Det är lustigt. Jag vill inte att någon skall se om jag är smart eller dum, glad eller olycklig, nykär eller bitter, rik eller fattig (fast det syns eftersom jag bara har kläder med företagslogga eller skjortor från Dressman). För mig är det normalt. Kläder hos en ”normal” person skall uttrycka god smak. Hos en transa skall det förklara att det är en man i kvinnokläder och egentligen en kvinna född i en mans kropp.

Skulle jag ta på mig en kjol för män (kilt) skulle det vara ett uttryck för dålig smak. Om jag tar på mig en kjol avsedd för en kvinna är det ett uttryck för min sexualitet. Det är fortfarande ett simpelt höftskynke men tinget har fått en identitet. Och genom att tinget har en identitet så får jag samma identitet som plagget jag har på mig.

När jag var ung tonåring fick jag tag på en mockarock. Stor och ful som stryk. Men det var varm och jag hade snöat in på cowboys som bar fotsida rockar oavsett om det var vinter eller sommar. Jag hade den på mig hela vintern och kände mig jävligt tuff i min gigantiska och skittunga rock. Någon sa att det faktiskt var en kvinnokappa, inte en rock. Men den var ju så tung så det trodde jag inte på.

Jag jobbar häcken av mig för att köpa små grejer till mig själv, till tjejen och till lägenheten. Jag fyller den med massa mer eller mindre praktiska grejer. Sånt om jag vill ha. Jag vet inte om min identitet finns i de där grejerna, eller om jag får min identitet av alla de här grejerna. Men frågan är om jag inte var minst lika nöjd med tillvaron, om inte nöjdare, när jag gled runt i Östafrika i ett par månader med en ryggsäck. I den hade jag allt jag behövde. Ombyte, några böcker och mina kameror.

Ett kapitel ur loggboken

20080722 06:00
Alarmet på telefonen går.
20080722 06:09
Alarmet på telefonen går igen.
20080722 06:18
Alarmet går en tredje gång. Jag häver mig upp ur sängen. Klär på mig. Resonerar med mig själv om huruvida jag faktiskt behöver ryggsäck idag. Kysser den sovade (eller medvetslösa?) kvinnan i sängen adjö och går ut ur stugan.

20080722 06:31
Äter frukost, en skål med Rågfras och mjölk. Det smakar inte så bra. Brer två dubbelmackor för att ha med till jobbet. Tar ut lunchlådan ur kylen, tar en banan och sätter mig i morsans bil. Jag hatar den bilen.
20080722 07:16
Anländer till jobbet. En kvart för tidigt. Byter om till arbetskläder. Fyller en mugg med kaffe och en mugg med choklad. Sätter mig i soffan ute på däcket. Läser måndagens tidning.
20080722 07:48
Anmäler mig till chefen. Inga arbetsuppgifter idag heller så jag får sitta i godsmottagningen och vänta.
20080722 08:30
Frukostfika. Äter mackorna. De var inte så goda.
20080722 09:10
Mår lite dåligt av mackorna. Jag hatar vitt bröd, skall aldrig mer äta det.
20080722 09:27
Ett paket kommer in. Det måste packas om och vi tömmer kartongen med hjälp av en truck i en pall med fyra kragar.
20080722 09:45
Börjar surfa på jobbdatorn. Mår lite illa av kaffet.
20080722 10:50
Går och hämtar en kaffe.
20080722 11:30
Lunch. Resterna efter mina föräldrars lördagsmiddag var inte så gott. Till maten dricker jag vatten och kaffe.
20080722 12:03
Ringer hem och pratar med tjejen.
20080722 12:26
Sätter mig med arbetskamraterna ute i solen och dricker kaffe. Tittar lite på pallarna som skal lastas om.
20080722 12:40
Går in till kontoret igen. Börjar surfa. Mår lite illa av lunchen.
20080722 13:10
Skriver in ett 4500-nummer i SAP på något som levererats direkt. Fortsätter att surfa.
20080722 13:30
Eftermiddagsfika, men jag orkar inte gå och hämta mer kaffe. Tar en kopp te istället. Till teet har jag socker och mjölk. Det är ganska ok.
20080722 14:04
Går till packen och tittar på när de kör in pallarna.
20080722 14:24
Får order att hjälpa Martin med att packa om. Martin är upptagen så jag väntar på att han skall bli kvar.
20080722 14:41
Martin provar att lyfta ett av motorblocken. Jag håller i kedjan på traversen. Vi sätter den på pallen. Sen går Martin.
20080722 15:01
Jag äter min banan. Ovanligt sent. Bananen var god och ganska lång.
20080722 15:13
Martin kommer tillbaka och säger att vi gör det i morgon istället.
20080722 15:23
Jag går och byter om och kör hem till Hammarkullen för att vattna blommorna. Några av dem var nästan döda. Jag tar med mig ett par rena byxor, mina träningskläder och tandborsten. Det hade bara kommit ett reklambrev från Western Union. Jag har tjänat 100 kronor i telefontid på ett telefonkort som kan användas utomlands (alltså två och en halv minuts samtalstid). Jag får ut dem om jag skickar in svarsremsan och gör en ny transaktion på minst 500 kr inom två veckor.
20080722 16:39
Jag kommer hem till mina föräldrar igen.

Working class hero is something to be

Ett mjukt sommarregn faller när vi kommer ut ur trapphuset, jag och tjejen. Jag drar ner kepsen i pannan för att slippa få det i ansiktet. Det är kallt och tråkigt. Vi är på väg till affären för att köpa en liter mjölk, en avokado och kex. Jag har precis kommit hem från arbetet.

Jag slås av tanken att det var så här det var tänkt. Då, för länge sen när de byggde miljonprogrammen. 60 talet skulle liksom frysas in. Mannen kommer sent från verkstaden eller fabriken, hem till kvinnan som slutat sitt arbete på dagiset eller äldreboendet. Då skulle de kanske gå ner till centrum, som ligger två minuters promenad bort för att köpa lite mjölk och kanske några grönsaker. Sen skulle de gå hem och äta middag. Kanske rester från lasagnen som de hade i söndags. Efter det så tittar de lite på TV, sen går de och lägger sig. Nästa dag går han upp tidigt för att ta spårvagnen till jobbet. Men kvinnan kan ligga och dra sig för hon har bara fem minuter till jobbet med cykel. De nöjer sig med sitt för de har vad de behöver, precis som alla andra människor. Sen skall de skaffa barn och flytta till en större lägenhet i samma område. Ungarna som leker på gården passar varandra när föräldrarna är på arbete och de vet vad som väntar dem. Trygghet.

”Jaså…” säger jag på eftermiddagsrasten. ”Du är inte med i facket…” Tjejen rodnar och flinar.

”Nej, jag inte så insatt…” Jag och den andra tjejen börjar prata oss varma för facket och vad de betyder för landet, för oss arbetare.

”Fattar du inte att det är tack vare dem som du har semester, den lönen du har och 40 timmars arbetsvecka?” Jaja, det är nog allt fint men jag tror knappt de slita gamla fraserna själv. Det låter väldigt romantiskt och viktigt när jag yttrar dem. Men i verkligheten tänker jag på hur lokala förhandlare lägger sig flata för arbetsgivaren och hur avtalsförhandlingar och strejker är rena skämten nu för tiden.

Av 60- talet kvarstår endast några betonghus och en falnande dröm om en frigjord arbetare. Regnet avtar när vi kommer ut från den lilla butiken mitt på torget. På kakorna står det någon slags utländska men mjölken är för ovanlighetens skull helt färsk.

Bloggabstinens

Jag har faktiskt fått lite bloggabstinens. Det här med att blogga fungerar ju så att jag kan kabla ut mina dummaste idéer för allmänheten. Då behöver jag inte fundera mer på dem och jag kan gå vidare till att hitta på nya dumheter.

Bland annat har jag tänkt mycket på demokrati. Det kan verka vara en ganska märklig sak för en ung man att tänka på. Jag borde väl tänka på en fräsig bil och en schysst lägenhet. Men jag tänker på demokrati. Men jag vill utveckla det lite mer så jag återkommer troligen till det.

Däremot hörde jag något roligt i morse. Golfare lever längre än andra, icke-golfare. Det var någon forskare som hade kommit fram till detta. En typisk undersökning som kommer då och då med triviala fakta och antaganden som en kattunge kan lura ut med röven. Det spekulerades lite i om det var för att de promenerar och motionerar så lång upp i åldrarna eller om det är en hälsosammare sport (om man nu kan kalla moderatbandy för sport) än exempelvis fotboll. Det är mindre skador och doping. Om man skulle jämföra denna undersökning med en annan undersökning som jag faktiskt bydde mig om att läsa. Men som av någon anledning inte framhålls i några allmänna sammanhang.

Denna undersökning slog fast att personer med arbetarklassbakgrund (även de som inte längre är låginkomsttagare) generellt lever fem år kortare än de med övre medelklass, eller överklassbakgrund.

I ljuset av detta så känns det rätt självklart att tennisspelare och de som bara dricker det finaste av systemets utbud och fifflar med skatten och hälsat på kungen också lever längre är de flesta andra...

Den klene lille Enar han hade en mani.
För Enar samla stenar som det var hål uti.
Ha ej som mål att samla hål,
sa mamma på sitt modersmål.
Till lille klena Enar, som samlade på hål.

Idag träffade jag Hagir

Jag var påväg till tvättstugan med en IKEA-påse tvätt. Det är några meter bara. På en liten cykel kom hon vinglandes.

"Ursäkta. Ursäkta. Ursäkta kan du laga den?"
"Laga vadå?"
"Den är sönder." hon stiger av cykeln, hon har antagligen ramlat och styret har blivit skevt.
"Jaha." säger jag och vrider styret rätt igen.

"Vad heter du?"
"Mattias!"
"Mattias, jaha. Tack Mattias!"
"Vad heter du?"
"Hagir."
"Varsågod Hagir."
"Och min bror heter Achmed. Och min pappa heter Achmed. Känner du honom?"
"Nej, det tror jag inte, var bor han?"
"Känner du ingen som heter Achmed." Jag ler och får erkänna för mig själv att jag inte känner någon som heter Achmed.
"Nej, jag känner ingen Achmed."
"Häpp." Hon sitter upp och cyklar iväg för allt hon är värd. Efter henne i full fart kommer en lite pojke i samma ålder. Achmed förmodar jag.

Nonsens

Nu är det bara en vecka kvar till jag blir sambo. Det är minst sagt spännande. Jag har tagit ledigt från jobbet för att hinna städa och fixa. (Det var inte sant, jag bara struntade i att anmäla mig på schemat på torsdag, den sista arbetsdagen jag har denna veckan.)

I övriga nyheter tycker jag det var roligt att läsa en artikel på Aftonbladet.se om den nya Iphone. Egentligen skiter jag fullständigt i telefonen, jag kommer inte ha råd att skaffa den i alla fall. Men jag tyckte det var roligt att artikeln hade så många stavfel och syftningsfel att den verkar ha skrivits med T9-funktionen.

Jag fick nästan full pott på min senaste tenta. Det var roligt men trots det fick jag bakläxa och måste komplettera. Det eftersom idioten till tantlärare fått dille på värdelösa och störttråkiga källor. Källor som jag inte hade tillgång till under hela kursen. Källor som fanns i ett inte så genialiskt system.

Jag har nu jobbat i ett par veckor på ett bemanningsföretag som inte skall nämnas vid namn, uthyrd på ett företag som inte heller skall nämnas vid namn. Det är stressigt och tungt som satan. Emellertid har det renderat mig fantastisk kondition. Jag önskar bara att jag inte haft ett trasigt knä för nu känns det som om jag kan springa en mil utan att blinka.

Det skvallras på byggden... Folk är på väg till västkusten... Journalisten och webbdesignern och aspirerande LO-juristen skall komma hit. ICA-handlaren skall flytta in till stan. Och jag skall bli sambo med hon som skall ta ut min svenska siffra i Hammarkullens statistik...

Blogga blogga blogga!

Det låter lite som ett påhittat afrikanskt språk i en Betty Boop-film...

Fördelen med att blogga blogga blogga är att man inte behöver ha dåligt samvete för att man aldrig uppdaterar skiten. För även om det händer massa intressant i mitt liv just nu... Massa riktigt bra saker, så har ni inte ett skit med det att göra.

Dessutom så är det ju fan ingen annan seriös människa som orkar uppdatera skiten hela tiden. Men utvecklingen har kommit till Frillesås: http://freddieboatengine.blogspot.com/

Magnus Uggla verkar vara en mycket jobbig person, om man går efter hans fantastiska program: "Va fan e mitt band!" Jag tror inte jag har skrattat så åt ett TV program sedan Knut Knutsson fick utlösning på en ljusstake i Antikrundan. Jag är glad att Magnus Uggla är artist och en bra sådan, och inte min arbetskamrat eller liknande...

Hej hå, blogga blogga blogga... Nu skall jag till mitt skitjobb för att kröka rygg för kapitalet och bryta benen i kroppen till på köpet... Men snart får jag ett nytt! Pris ske gud-jäveln!

En klassvandring genom stan

Jag hade en och en halv timme över idag. Och som vanligt, studentarsle som man är, så hade jag nästan inga pengar och magen skrek. Min stolthet (och mage för den delen) förbjuder mig att äta på McDonalds, så det blev en korv och en Blåbärs-Ramlösa på Seven Eleven och en parkbänk framför Avenyns enda ”Latino-bar”.

Var är en latino-bar? Jag vet inte, men den kan inte ha något med latinos att göra. Tjejerna som jobbade där var alla blonda och de som åt såg inte ut som om de hade sett solen på fem månader (med andra ord har de varit i Sverige). Så jag började räkna. En svensk, två svenskar, tre svenskar, fyra svenskar, fem svenskar… Ja, ni fattar. Jag kom fram till att det gick ungefär en utlänning på var tjugonde, trettionde svensk på Avenyn.

På centralstationen, vid spårvagnsstoppet ser man många utlänningar. Ungefär var fjärde är utomeuropé. Det är nog inte heller representativt för Göteborg, jag vet inte hur många svenskar det går på en utlänning och jag skall nog inte spekulera heller, men jag har en känsla av att centralen är närmare sanningen än Avenyn. Man kan också konstatera att det är väldigt få med kavaj, skjorta och slips. Om det är en, så är det en förskrämd turist från Stockholm som inte hittar en taxi.

Nåväl, fascinerad av min nya statistiskt fastställda empiri, begav jag mig mot skolan. Den ligger vid Linnéplatsen. På vägen passerade jag Järntorget. En snabb överblick gav mig för handen att ungefär var tionde var utlänning, kanske mer. Några hundra meter söderut, vid Linnéplatsen, där Slottsskogen börjar, köpte jag en glass och slog mig ner på en parkbänk och började räkna igen. Fast det var hopplöst. Jag satt där i en halvtimme. I parken, denna soliga och varma dag, satt hundratals ungdomar. På gångvägarna gick morsor med barnvagnar, tjockisar som motionerade, gamla gubbar och tanter och en förskoleklass (som jag inte räknade eftersom de inte är där av fri vilja). Men utlänningarna kunde jag räkna på en hand. Jag skulle tro att det var en på cirka hundrafemtio! Varför? Jag fattar inte! Även om jag skulle ha fel i att Göteborg har en femtedels utlänningar om de så bara utgjorde en tiondel av Göteborgs befolkning borde de vara betydligt fler i statsparken. Det är ingen som är förbjuden där.

Jag frågade Julio. Han menade på att det hänger ihop med att utlänningarna inte trivs där för att de inte fattar grejen med att bara sitta i solen i flera timmar. Och om man ser en snygg tjej så vill man gå fram och börja snacka. Men i Sverige så tycker brudarna bara att man stör. Allright, tänkte jag, Julio är ju utlänning, fast jag tror att han bara kan tala för Kubaner i över trettioårsåldern, som han själv.

En tanke som jag hade är att det kanske är som när jag var i Kenya. Vart man än gick så insåg man hur vit man var. Folk är ju allt som oftast snälla och trevliga, men man känner sig nästan lite utstirrad. Det var då det var skönt att komma till Nairobi där folk var så vana vid utlänningar (alltså vitingar), att ingen brydde sig. Så jag tänkte, att om en mörk person kommer till Slottsskogen så kanske det är så många som stirrar på en så att det blir obehagligt…

Fast det vore väldigt osvenskt, vi skulle inte låtsas titta på naken clown om den så sprang fram och tillbaka genom Konsum. Vi är för väluppfostrade för att stirra. Dessutom så är väl vi så luttrade av utlänningar vid det här laget så att vi inte ens skulle bry oss om att titta.

Nu är det ju så att Slottsskogen ligger väldigt långt bort från förorterna. De som bor omkring Linnéplatsen och bortåt är generellt svenskar. Det var dessutom mitt på dan så det var väl bara slöa studenter som hade tid och möjlighet att ligga där och slöa. Allt vettigt folk måste ju vara på jobbet. Och utlänningar är inte väl representerade på landets högskolor heller. Om jag hade gått runt och frågat om folks klassbakgrund så hade jag nog fått ganska tydliga signaler på den med.

Efter skolan tog jag en buss som kom från Tynnered, jag skulle in mot stan. Den enda utlänningen på bussen var han som körde. Jag tog nians spårvagn från Järntorget, den kommer från Frölunda, fortfarande mest svenskar. Vid Brunnsparken tömdes den nästan helt, stationen efter, Drottningtorget/Centralstationen fylldes den på igen, nu av allehanda utlänningar. Vi var på väg mot Angered.

Jag kan inte säga vad det beror på. För det är öppna, allmänna platser. De är tillgängliga för alla. Så frågan är varför det är så? Och den andra frågan som kanske är mer intressant, vad skulle hända om det plötsligt var femte person i Slottsskogen var utlänning?

Ett nytt avtal!

Nu skall man skaffa fram ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det är arbetsmarknadens parter som tar initiativet som svar på politikernas kladdiga fingrar i arbetsmarknadens syltburk. Anledningen som lyfts fram är förvirringen som rått på arbetsmarknaden mer eller mindre sedan 70 talet.

Vad var Saltsjöbadsavtalet? Tja, de som bara läst skolhistoria lär väl inte veta det eftersom det nästan inte står någonting om arbetarrörelsen i våra ”opolitiska” skolböcker. Avtalet innehöll spelreglerna på arbetsmarknaden. Bland annat förbjöd det strejkbrytare och privata arbetsförmedlingar (det som idag kallas bemanningsföretag). Det var grunden till ”svenska modellen”, en modell som byggde på att konflikter och avtal som rörde arbetsmarknaden också avgjordes av dess parter utan inblandning av politiska beslut. Avtalet genomlevde en lång period av socialdemokratiskt styre i Sverige, fram till 60- 70 talen då allt mer av avtalet urholkades genom den socialdemokratiska lagstiftningspolitiken.

Vid den här perioden hade Socialdemokraterna kommit fram till slutsatsen att de var mer eller mindre oövervinnerliga. De hade kapitalet på knä. Saltsjöbadsavtalet sades upp. Men efter en rad impopulära lagförslag vaknade Tage Elander och Olof Palme upp en oktobermorgon och upptäckte att de inte längre satt vid makten.

De centrala punkter som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938 försvann en efter en till nästan bara strejkrätten och principen av återhållsamhet i användning av strejkvapnet fanns kvar.

Nu skall ett nytt avtal tas fram. Vad det kommer att innehålla är svårt att sia om. Men några aktuella arbetsmarknadsfrågor kan man kanske förvänta sig. Bland annat ytterligare återhållsamhet i användningen av strejkvapnet. Men också stopp mot vissa former av blockader. Till exempel den omtalade salladsbaren med ägaren som trodde att kollektivavtal var valfritt. Dessutom vill näringslivet att lagen om anställningsskydd skall luckras upp.

Facket lär trycka på att kollektivavtalen skall gälla alla som arbetar i Sverige, oavsett hemland. De lär också fortsatt trycka på att kollektivavtal faktiskt inte är valfritt.

Men situationen är en helt annat idag än för 70 år sedan. Saltsjöbadsavtalet var ett resultat av en lång period av hårda och vilda strejker. Facket vann hela arbetarrörelsen genom att gå med på att fördöma alla vilda strejker och samlade då arbetarna i sin fålla. Idag har facket en låg aktivitetsgrad och förlorar allt fler medlemmar. De ekonomipolitiska frågorna är inte på tapeten idag. Bonusar till chefer och aktieägare och varsel till anställda är något helt naturligt och sånt som möts med en axelryckning.

Näringslivet är de som har allt att vinna på ett nytt avtal. Det är dem som är starkast just nu och kan diktera villkoren. Vi kan nog inte räkna med att de problem som vi är timanställda, vikarier, projektanställda, svartjobbare, deltidsanställda, sjukskrivna eller arbetslösa blir visade någon hänsyn. Avtalet är till för de fast anställda.

Men ett nytt avtal av den här magnituden är något historiskt. Vi kommer faktiskt kunna tala om en ny svensk modell. Avtalet skall vara träffat i slutet av året. Det är ganska typiskt för hur vi skriver politik i Sverige på 2000 talet. Mötena i Saltsjöbaden inför träffandet av det gamla avtalet började 1932, det tog alltså sex år att förhandla fram och skriva avtalet. Det kom ur hårda konflikter på arbetsmarknaden och ett läge där parterna var jämställda. Det var genomtänkt politik och det var ett avtal som skulle fungera i 30 år. Vad blir det den här gången?

Vad krävs?

Vad krävs när man ligger hemma i sin 130cm långa soffa med bakfylleångest och önskar att man bara hade en god människa som kunde skämma bort en genom att hämta tårta och kaffe och sätta på extramaterialet till Konungens Återkomst, men man inte har det?

Vad krävs om man sitter och lyssnar på överpretentiösa personer som har läst för många böcker av Linda Skugge och för få av Lisa Marklund och babblar på om kvinnors frigörelse men föraktar tanterna nere på vårdcentralen som strejkar?

Vad krävs när arbetet som man skiter i, växer i låtsashögar på skrivbordet men man är för bakfull och har fortfarande inte sett extramaterialet till Konungens Återkomst ännu och i köket står hur mycket disk som helst och snart har ölen som någon spillde klibbat in ordentligt så det kommer bli ett helvete att få bort?

Svaret på det kan du inte få här men det är skönt att känna personer som den här mannen...
http://freddieboatengine.blogspot.com/

Med vilken rätt?

Jag klev in på biblioteket idag för att kopiera lite uppgifter till en ansökan. Men det kostade 2 kr per kopia. Är inte det inflationstecken så vet jag inte vad. För övrigt så stängde biblioteket 16:30 idag, så jag hann inte göra mina kopior, för jag hade inte ett korvöre på fickan.

Jag kom att tänka på att förr, då kunde man kopiera ett par sidor helt gratis, det var en del at bibliotekets service. Men det är tydligen inte värt nåt längre. Sen kom jag att tänka på att förr, då kunde man kopiera på posten. Det var ju behändigt efter som det är oftast i samband med att man skickar något brev, som man kopierar. Det var service. Men så är det inte längre, service är visst inte värt någonting längre.

När jag satt idag och tittade i kalendern så insåg jag att jag inte har sökt högskola. Ajaj, jag har snackat och kollat olika utbildningar. Men jag har glömt att söka. Synd att VHS stängde ner sidan idag där man kan söka på Internet, som vanligt. Tydligen så lär sig verken dem eller jag.
Förra året så fick jag också problem med VHS eftersom de vägrade skicka en pin-kod till mitt konto. Jag var tvungen att verifiera min identitet med en pin-kod, just den pin-kod som jag ville att de skulle skicka.

Vad är nu detta? Jag är emot uttrycket: ”Det var bättre förr”. För det var det inte, det var bara annorlunda. Men arbetarrörelsen, med sossarna i spetsen byggde upp en stark välfärd i Sverige. En välfärd som byggde på service som vi betalade med skatten.
Men bara för att sossarna byggde upp välfärden, ger det dem rätt att avveckla den? För det var inte den borgerliga regeringen som stängde postkontoren. Och det är inte bara dem som hellre sänker skatten än ökar stödet till biblioteken. Inte här i Göteborg i alla fall.

Jag undrar vem det var som lyfte kravet på att avveckla välfärden. Är det så att svenskarna är okej med det som ideologisk vision och politiskt projekt? För det känns som att alla säger att det är enda alternativet.