Eftersom Facebook inte räcker till…

Det känns som semester… Tänkte jag när jag tände grillen och knäckte en öl. Detta en onsdagskväll. Fast det bara är arbetslöshet så känns det bra att kunna göra alla de roliga sakerna som man inte har tid eller råd med annars.

Egentligen har man ju inte råd med det. Så det blir väl först nudlar och sen svält i juli. Men just nu känns det så avlägset att jag inte orkar bry mig. Jag har lite cash och jag har tid.

Det hela började i fredags, midsommar när vi reste upp till Tanum för att fira midsommar. Att kvällen inte blev så lång spelar inte så stor roll längre. Jag hade visserligen velat se vem som sprang runt naken och brottningsmatchen. Nästa dag spelade vi spel och drack lite mer öl i Norra Bohusläns idyll. Och vi sov i tält.

På hemvägen kollade vi in hällristningarna och kände oss förträffliga.

Måndag, alla andra hade arbeten att gå till men jag med min bättre hälft har inget. Vi åkte till Borås och kollade på djuren. Vi hade sån tur att vi kom precis när vi matade dem. Det var roligt när det blev fight mellan elefanten och vattenbuffeln. Jag trodde det skulle smälla rejält men vattenbuffeln fegade när de andra elefanterna dök upp. Lejonen var inte mycket att hänga i granen men vargarna däremot. Jag förstår inte att folk är rädda för dem. De var ju mindre än morsans hund. Varje gång jag ser en varg förvånas jag över hur små de är. Eftersom man föreställer sig dem som ett monster som äter barn. Jag antar att det är varghetsen som sätter fart på fantasin.

Nästa dag bar det hem till Hammarkullen. Vi hade lägenhetsbesiktning och sen sov jag nästan hela dan. Jag vet inte varför. På kvällen var det avslutningsmöte på Folkets hus. Styrelsemötet var mest rapporter men efteråt hade vi middag med personalen. Där avhandlades en hel den intressant och jag tror att det faktiskt blir en poesifestival i Hammarkullen till hösten/vintern. Men var vet inte vad det kommer att innebära. Dessutom försökte jag lansera ett nytt koncept för lokaluthyrning. Men vi får väl se hur det slutar.

Idag hade frugan lyckats tröttna på lägenhetens fyra väggar och drog med mig till Valhallabadet. Det var roligare än jag hade föreställt mig. Och det var nog bra för kroppen att få röra lite på sig efter all midsommarfylla. Fast det hindrade ju inte att jag slängde upp fem fläskkotletter på grillen senare på eftermiddagen. Kände att det var lika bra eftersom de ändå höll på att bli för gamla. Ingen idé att spara. Några öl senare och tre nersmaskade fläskkotletter senare blev det Rammstein på Spotify och här sitter jag nu…

Varför är folk så rädda i Sverige?

”Öhh… Ja alltså jag vet inte… Men jag tror det kan vara bra…”
”Öhh… Nä, jag vill inte lägga mig i… Jag har ju inte med det att göra…”
Varför är folk så jävla rädda i Sverige? Folk verkar vara rädda för att säga ett enda skit som bryter mot konventionerna? Folk är ta mig fan rädda för att säga att de röstar! Har jag missat något? Är det här fascistdiktatur jag lever i? Riskerar folk att bli skjutna i huvudet för att man säger ett knyst om vad man tycker? För att man säger ifrån?

Jag tycker det är märkligt att 1000 personer utan att tveka går förbi en person som ligger på marken. Men att stanna upp och hjälpa, det är så skrämmande att folk faktiskt skyndar sig lite extra och inte låtsas se. Jag tycker det är märkligt att tio personer kan stå i en bankomatkö och se på när fem småkillar trakasserar en gammal tant med rullator. Att säga ifrån är mer skrämmande än att förlora sin plats i kön. Att säga ifrån när någon på jobbet sprider unken rasism omkring sig är mer skrämmande än vad som kan bli resultatet.

Jag fattar inte varför folk är så rädda! Vi lever i ett land och en tid där människor har åsiktsregistrerat för att de vågar säga ifrån, tvångsintagits för sin sexualitet och trakasserats för sin hudfärg. Vi lever i en tid där du registreras och bötfälls av företag för att du inte köpt din skiva för 179 kr utan laddat ner den gratis istället. Vi lever i en tid där du snart inte har några fler rättigheter än att välja vem du ska låta ta dina sista slantar, ICA Maxi eller Kronofogden.

Men du din jävel vågar inte säga ett skit. Du står där och låter allt omkring dig falla samman men du har åtminstone gått igenom livet utan att göra någon upprörd. Du har minsann skött ditt lilla liv, du har betalat dina räkningar. Du är på jobbet i tid varje dag. Om du får ett råd så följer du det. Du är din egen lyckas smed. Det är alla människor i Sverige och du är lycklig och trygg för det finns någon där som tar hand om dig. Någon som ser till att du kan köpa DVD-filmer, och en ny soffa och kanske tre veckors semester i Thailand. För gud förbjude att du skulle åka till ett land där man inte kan träffa andra svenskar. Det skulle ju vara helt galet!

Du din fåne som inte ens vågar ta ställing för något annat än den gyllene medelvägen. Du som inte ens vågar läsa en dagstidning för at du eventuellt skulle råka få information om något annat än Daniel Westlings njurar eller det senaste offentliga lustmordet och den groteska härlighet vi kollektiv grottar ner oss i när vi får höra om en Caroline Stenwall här och en flygplanskatastrof där. Nej… Sitt du där och läs Sportbladet och förfasa dig över Zlatans osvenska uttalanden. Det räcker för dig din sate. Men kom för fan inte och be mig om någonting sen när du satt den där skiten i halsen. För vi får fan inget annat än vad vi förtjänar!

Jag hatar dig! Vad är du så jävla rädd för?

Havregrynsgröt

Vad är en individ och vad gör den individuell? Vi sägs leva i det individuella samhället där varje individ spelar roll och idividualitet höljs i något som mest liknar medeltid helighet. Trots att friheten i den moderna tiden gör det möjligt för varje individ att utforska varje del av sin egen personlighet hävdar jag att vi lever i den minst individualistiska tiden i hela historien.

Vad är en individ? En individ är ett subjekt. Till exempel talas det om den svenska vargstammen kring vilken svenska regeringen har som mål att ha 200 individer. En individ i det här fallet är en varg i ett större kollektiv, en grupp vargar. Individuella enheter är enheter som har jämförbara ”stödpunkter”. Det vill säga att i en population kan antalet individer avgöras av kriterier. I Sverige bor det till exempel fyra individer födda Östtimor i Sverige (scb.se). Det är hela populationen. Om man begränsar populationen till endast kvinnor blir antalet individer två.
Individualism uppfattas som en livsstil. Det vill säga att vi som individer endast har oss själva att ta hänsyn till. Man kan väl se det som att vi är de enda individerna i vår population. I den här andan/livsstilen är man fri att utforska sin egen personlighet och ideologin innefattar att alla människor ska behandlas lika och att alla människor har rätt till åsikt och livsstil. Men det är frågan om det är helt sant. Är det verkligen individualism?

I en människas liv finns oundvikligen andra människor, levande, döda och rent av ofödda, egentligen varje människa man känner till. I min närhet finns min fästmö, vänner och föräldrar. De påverkar på flera möjliga sätt. Samtidigt påverkar jag dem. Tillsammans bildar vi en grupp människor, ett kollektiv. Utöver det påverkas vi av kändisar, politiker, journalister, författare, konstnärer och musiker. Trots att Karl Marx och Leonardo DaVinci har varit döda i hundratals år så påverkar de fortfarande människor som lever idag. När min farfarsfar rymde till sjöss 90 år sedan, undan sin sinnessjuka styvmor och sin far, Gustav Gustavsson, länsman i Kiruna. I den handlingen påverkades historien i hur familjen Poulsen kom till Västsverige. Olof Palme tog de svaga och fattiga i försvar. Plötsligt blev namnet känt på statsminstern från det lilla kalla, blåsiga landet. Det gjorde att det svenska biståndet spreds och höjde (i fler fall än borgerliga debattörer vill erkänna) levnadsstandarden och rent av räddade livet på tusentals, miljontals människor i världen.

Individualister är personer som beskrivs tänka för sig själva, som Darwin. Emellertid påverkade han en hel värld för all framtid. Hade inte en individualist bestämt sig för att strunta i alla andra? Skulle inte prestigelösheten i individualismen gjort att Darwin aldrig plockat fram manuskriptet ur byrålådan? De som kallas individualister är oftast i själva verket personer som frossar i kollektivt medvetande.

Eftersom vi har Internet, kan läsa och skriva, till och med fotografera och avbilda kan vi utöka vårt kollektiva medvetande till att omfatta betydligt fler människor än man kunde för bara 100 år sedan. För några hundra år sedan bodde medelsvensson i byar. De flesta lämnade inte byarna för några längre resor. Kollektivet var inte alls stort. Samtidigt såg man sig sannolikt inte alls som individer. Om man presenterade sig för en främling använde man sig oftare av bynamnet än efternamnet.
Genom Facebook, bloggar, Twitter och allt annat som finns på Internet och i våra telefoner utökar vi vårt kollektiv. Vi påverkas, påverkar och deltar i kollektivet mer än någonsin i historien. Vi som människor utgör kollektivet som vi förändrar tillsammans. Det blir som ”en havregrynsgröt”.

The Ghost of Tom Joad

Har ni hört om Tom Joad? Joad har dödat en deputy, slog hjäl honom med knytnävarna. Det var mitt i natten utanför plantagen. Tom Joad var ute i skogen med de där männen som strejkade. Vad han gjorde där vet jag inte. Men bylingarna hittade dem. Fast det var Casey de var ute efter. Ja, Casey, det var han som ledde strejken. De klubbade ihjäl honom när de fick tag på honom. Han var en agitator den där. Men så var han ju predikant en gång. Han kunde ju snacka den där.

Tom Joad har gömt sig. De hänger honom ju honom om de får tag honom, det är inte första gången Joad slår ihjäl nån. Han är ju en oakie… Och jag har hört att han slog ihjäl en karl där, med en spade. De bråkade på fyllan har jag hört. Sånna som han borde inte få gå lösa. Oakies kommer hit och lever som djur i tältläger, jobbar för småpengar, super och slåss. Jag har sett hur de lever där ute i de där lägren, inget annat än snusk! Ungarna springer runt i leran och tigger mat. Tänk att de inte kan se till att ge ungarna ordentligt med mat så de måste tigga. Lata är vad de är.

Arbetslöshet, banken tar allt, hemlöshet, fattigdom, utanförskap och främlingsfientlighet. Känns det igen? Familjen Joad försökte hanka sig fram hederligt. De ville inget annat än att bli behandlade som hederliga människor. Men i depressionens spår var de på botten av hela den ekonomiska strukturen. Den nya marknaden krävde storbruk och billig arbetskraft. Det fanns inte plats för de som arbetade för familjens överlevnad. Nu var det var man för sig själv. Mamma Joad kämpade med att hålla ihop sin familj när de, som flyktingar i sitt eget land först reste till Kalifornien och sedan drev mellan plantagerna i jakt på små påhugg för att kunna överleva dagen och i bästa fall kunna tanka bilen så den kunde ta dem till nästa plantage. Men en efter en gav de sig av för att försöka på egen hand. Och det var när kollektivet bröts som familjens hopp försvann.
Familjen Joad kom från en mentalitet där man hjälps åt för att klara kriser. De kom till en värld där kriser utnyttjas för att få fram billig arbetskraft och tjäna stora pengar.

Predikanten Casey brottades med sina egna dilemman. Vad var kärlek och lust om gud förbjöd synd? Kunde verkligen varje enskild människa ansvara för varje liten del av sina handlingar? Caseys viktigaste budskap var en. Vi har inte var sin själ som vi måste vårda. Vi är alla del av en enda stor själ. Det är det som gör själen odödlig. Varje människas kärlek, hat och handlingar nedärvs i den gemensamma själen och gör oss människor till vad vi är. Det är själen, som är knuten till varje människa och det land som bebos av människor, som för oss samman.

Familjen Joad kastas och tumlas runt i fattigdomen och misären. De behandlas värre än djur och har inget annat än sin självrespekt och solidaritet med varandra. Men fattigdomens påfrestningar slår sönder familjen och en efter en faller de ifrån. De som ger sig av klarar inte längre ansvaret de har, drömmarna som krossats och de sorgsna blickarna i barnens hungriga ögon. Predikanten var en av dem som gav sig av. När Tom Joad möter honom igen är det i de strejkande lantarbetarnas läger. De strejkar för att plantageägaren sänker lönen för var dag tills en hel familjs dagslön inte längre räcker till en limpa torrt bröd. Samtidigt som de stora skördarna av vindruvor omvandlas till stora vinster. Men de rika plantageägarna har tagit lagen i egna händer. Inhyrda muskler anfaller strejkarna.

De klubbade ihjäl praktikanten. Vi borde alla gjort som Tom Joad. När de jagar oss som djur har vi inte längre skyldighet att betrakta dem som nåt annat än fienden. För jagar de oss med räntorna, sen jagar de bort oss från hus och hem, så jagar de oss med hopp om arbete, efter det jagar e oss med fattigdom och svält, så jagar de oss med konkurrens och det sista de gör är att jaga oss med klubbor och gevär. Vi var inte sämre än dem en gång. Vi arbetade med våra händer och vi älskade vår jord. Nu har de dödat vår själ, genom sin girighet och vår desperation.