Främling

Jag står och stryker skjortor. Jag har inte räknat dem men det är väl runt tio stycken, ungefär mina samtliga användbara skjortor. Jag har blivit ganska bra på det egentligen. Jag kan sätta snygga pressveck och stryka kragen och sånt.

Tänk om min den tonåriga anarkisten i mig visste om att jag föredrar skjortor. Då, när jag var 14 år var jag anarkist. Visserligen inte en vidare duktig anarkist. Min revolution gick ut på att rita anarkist:an överallt i skolan. Tills jag såg att det var städtanterna som var tvungna att torka bort dem. Då kunde jag inte med att fortsätta.
Min huvudsakliga uppfattning som anarkist var att allt som är strikt är dåligt. Det vill säga saker som Tommy fysikläraren och skjortor. Jag ville klä mig i svart och vara sådär tuff. Fast vi hade inte råd att köpa riktiga anarkistkläder så det fick bli t-shirtar och manchesterbyxor. Jeans kom ju från modevärlden så det var något dåligt. T-shirtarna hade i alla fall olika tryck, tyvärr var de köpta i Ullared så trycken var oftast saker som ”Baskeball!” (trycket var felstavat).

Jag var andra ord kanske den sämsta anarkisten i hela världen. Eller ja, jag hade en anarkistpolare, nu är han Miljöpartist…
Men skjortan var i alla fall det värsta tänkbara otyget och symbolen för hela etablissemanget och allt det där auktoritära och strikta. Jag hade bestämt mig, jag skulle aldrig någonsin ta på mig en skjorta. Eller ja, sen fick jag någon slags grungestil, t-shirt med en trasig oknäppt flanellskjorta. Men jag tänkte att det var en ännu bättre käftsmäll mot etablissemanget. Jag använde deras kläder emot dem!

Jag minns inte när jag för första gången klädde upp mig. Jag tror det var mormors begravning sommaren 1998. Men jag kommer ihåg att jag motvilligt tyckte att det var rätt snyggt. Sen gick jag ju ut högstadiet 1999. Då klädde jag faktiskt upp mig och jag fick väl lite för många komplimanger för anarkistens bästa.
Så till slut upptäckte jag hur skönt det är med skjortor. Tyvärr hade jag fortfarande en förkärlek för riktigt fula ostrukna skjortor. Jag vägrade fortfarande mode.

Jag funderar ofta kring identitet. Jag tror att en bidragande orsak till att så många människor vantrivs så beror på att de har så många identiteter att förverkliga. Tillexempel har vi en identitet för familjen. Sen har vi en annan för karriären och en för samhället. Går vi in i en affär är vi plötsligt konsumenter, går vi på fotboll är vi GAIS:are (innerst inne). Går vi på stan har vi identiteten i våra kläder eller i caféet vi går till. Jag tror att människor mår dåligt när de inte kan balansera alla dessa identiteter. Därför tror jag att det är ett sätt att hitta en utväg att anta en färgrik identitet som alla kan registrera så fort man ser den. Man känner igen anarkister, brats eller skinnskallar så fort man ser dem. Skinnskallar är alltid skinnskallar vart de än går, de har bara en identitet. Sen kan man sympatisera med nassarna till exempel, gå runt i skjorta, jobba på kontor, betala skatt, pussa frugan på munnen och bara rösta på SD.

Men när jag tar på mig en skjorta och går ut. Då blir jag ingen alls. Jag blir bara ännu en person på spårvagnen eller i kassakön. Jag är helt identitetslös för alla andra än mig själv. Jag är som dem andra, jag är ännu en främling.