… om tryggheten

Jag står med disken. Jag diskar naturligtvis för hand. Vore rätt ut sagt korkat att skaffa diskmaskin. Det skulle jag föresten aldrig ha råd med. Och det är trots allt rätt avslappnande. Allt är sköljt och staplat i prydliga högar så att jag enkelt skall kunna diska allt i rätt ordning så att det inte diskstället blir ett katastrofområde.

Jag funderar på trygghet. Jag kom hem från Kenya för några dagar sedan. Planet lyfte 28 december, dagen innan bråken började. När jag steg ut från hotellet i Nairobi den morgonen kunde man inte tro att redan nästa dag skulle hela stan vara i ett enda kaos.

Det är ju väldigt tryggt att vara svensk. Vi förväntar oss att allting fixas för oss. För så har det alltid varit. I alla fall så länge vi kan minnas. Vi tycker det är jättekonstigt att brandkåren inte kom och började rädda folk minuter efter den stora flodvågen i Phuket för några år sedan. Vi tycker det är jättekonstigt att polisen tar chansen och skjuter skarpt på fattiga människor som känner sig lurade efter ett gigantiskt valfusk. För oss är otrygghet så ovanligt att vi inte ens kan föreställa oss det.

Eller kan vi det? Utöver hyra, el och Internet som sammanlagt går på cirka 3 000 i månaden så äter jag mat för ungefär 65 kronor om dagen. Det blir nästan 2 000 kronor i månaden. Dessutom får man räkna med omkring 1 000 kronor i andra utgifter som resor och böcker. Som student får jag strax över 7 000 i studiestöd. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla fattig men jag klarar mig, för att jag måste. Inte för att jag lär få råd att köpa en soffa den närmaste tiden.
Men vad skulle hända om jag fick någon mer att ta hand om?

Så jag ringer min flickvän en stund. Nu är det så att min flickvän, hon är kenyan och bor i en liten stad i norra Kenya som heter Nanyuki. Där är situationen lite annorlunda. Där är nästan alla fattiga, det är bara en fråga om hur mycket. Det är i alla fall så de flesta känner sig. Just nu är situationen väldigt spänd. Många affärer är plundrade och utbrända och många har människor misshandlats. Även fast Nanyuki ligger långt ifrån de värst drabbade områdena.

Men på julafton gick jag på gatan i Nanyuki. Eller snarare på den jordiga stigen invid grusvägen som tjänar som Nanyukis ena huvudgata. Fattigdom är verkligen något relativt. För jag är fattig i Sverige, men på gatan i Nanyuki är jag en förmögen man. Vare sig jag vill det eller inte.
Så visserligen förstår jag alla de människorna som kommer emot mig med utsträckta händer. Kanske är det just därför jag aldrig ger dem några pengar. För det man känner är inte solidaritet, det är medömkan. Trots att alla fattiga i tredje världen bara står lite längre ner i samma hål där jag själv trampar och klättrar i en jävligt hal lervälling.

Så jag funderar på vart alla hjältarna tog vägen. En gång i tiden fanns det dem som sa att fattigdom skulle tillhöra historien en dag. Var är dem nu? Någonstans i ett land där det är mycket varmare spänner en desperat man på sig en bomb. Någonstans i ett land där det är mycket varmare hugger rasande folkhopar ner varandra med machetes bara för att de kallar sig Kikuyu eller Ja’Lou. Var är hjältarna? Någonstans där borta i historien antagligen.