Jag har alltid en plan B

Vi som är unga idag är alla produkter av 90talet. Det var egentligen ett fruktansvärt decennium. Jag tror det var då Sverige blev kallt. Den ekonomiska krisen lämnade spår i oss som drabbades av den som vi förhoppningsvis alltid kommer att komma ihåg. Det är nog det enda som kan rädda min generation.

På 90talet uppfanns en massa nya begrepp. Bildtregeringens pinsamma gästspel i början av decenniet var försmaken på vad som komma skulle. Tillexempel blev ordet konkurrens ett positivt ord. Jag kommer ihåg när det var något negativt och något man inte ville ha! Det började med att någon sa att det vore bra om de där statliga institutionerna fick tävla lite mer. Och sen var det någon som sa att de ville ha lite mer ”valfrihet”. Sen uppfanns begreppet ”positiv konkurrens”. Det innebar att lite konkurrens höjde kvaliteten. Och kunde man ha friheten att välja mellan ett företag som erbjöd dyr, bra vård, istället för ett landsting som ger billig, bra vård. Om nån ville, varför inte? Efter det rullade det helt enkelt på. Devisen blev att fungerar det inte, sälj ut!

Det påverkade oss som växte upp då mer än man tror. Vi fick lära oss nya grejer, datorer blev en del av vardagen. Allt gick fortare och alla skulle uppfylla sina drömmar. Vi skulle bli doktorer, advokater, mäklare och journalister hela bunten. För nu var konkurrens någonting bra så om vi bara tävlade så skulle alla vinna.

Det blev inte riktigt så. Vi slutade som alla andra generationer. Några blev läkare, advokater, mäklare och journalister. Andra blev vaktmästare, elektriker och lastbilschaufförer. Flera blev farsor och morsor innan de fyllt 25. Andra reste runt i världen, andra blev idrottsstjärnor, andra blev sjukskrivna.
Det är egentligen ingenting konstigt, för så funkar världen. Men någonting var fel. För vi trodde att alla skulle vinna. Men det var visst bara de rika ungarna som vann. Vi förlorade och har inte förstått det.
Konkurrens betyder att någon vinner och någon förlorar. Vi som inte hade pengarna och föräldrarna med kontakterna kan inte konkurrera på samma villkor. För det visade sig att betygen inte spelade minsta roll när mellanchefen har valfrihet mellan VD:ns dotter och sin egen son.

Vi är många i min generation som fortsätter att plugga och plugga för vi ska bli något. Fast det inte går. Därför måste man alltid ha en plan B. För om man inte lyckas bli det man vill så kan man alltid bli det man vill bli näst mest. Och sen näst, näst mest antar jag. Tills man inte längre har valfriheten och inte längre kan konkurrera.