Jag ska läsa Internationella Relationer i vår. Jag har bestämt mig! Eller snarare har jag inga andra alternativ just nu. ”Men vad ska du bli då?” frågar farmor. ”Ja, nåt med historia och Internationella relationer… Eller nåt…” Jag är bara ännu en slashas på en av Sveriges många högre utbildningar.
Men jag sitter på introduktionen av Internationella relationer bland en massa omvärldskramare som fortfarande tror på världsfred. Jag noterar att det bara är en enda svartskalle av de omkring 50 personerna där. Lite typiskt, tänker jag. Men vem är jag att snacka? Jag är väl lika mycket svensson som alla andra där inne i den helt nya och fräscha lokalen. Precis som alla andra omvärldskramare som pluggat liknande grejer tidigare så tycker jag att det är jättekonstigt. Internationella frågor skall man läsa i sunkiga och dåligt upplysta lokaler där stolarna inte är likadana. Men här är det stora öppna lokaler med lås på dörrarna och datoriserade informationstavlor. Sen kom jag på att det nästan är självklart för det är så den moderna rättviserörelsen fungerar idag. Biståndsorganisationer och missionskyrkor bränner mer pengar på sina jeepar än de faktiskt investerar i direkt bistånd.
Det visade sig att det var några bosnier i klassen också, dem kan ju vara lite svåra att skilja från svenskarna. Jag har inte bytt mer än några korta ord med mina klasskamrater ännu men jag vet att de är multikulti och vänster. Antagligen funderar de på att gå med i Amnesty eller skänka pengar till Plan International och drömmer att få jobba i något varmt land där massa människor dör för det är så spännande och intressant. Jag är väl likadan, fast jag har gått ett steg längre och faktiskt gått med i Röda Korset (medlem sedan 2006).
Man får en lite sned världsbild när man pluggar mulitkulti-ämnen. Inte bara att man riskerar att bli etnoromantiker eller exotist eller vad man vill kalla alla de där människorna som inte kallar sig själva för svenskar, men tycker det är fruktansvärt fint av andra folk att vara stolta över sin kultur. Egentligen tycker jag det är lite sjukt, andras kulturer reduceras ner till pittoreska inslag i vardagen. Samma människor kan förfasa sig över hedersvåld i andras kulturer utan att dra några likhetstecken mellan kvinnovåldet i de svenska radhusen.
Fast det var egentligen inte det jag menar med sned världsbild. För alla de där etnoromantikerna menar egentligen väl. Till exempel finns där ibland en underliggande vilja att motverka rasismen. Vad jag menar är att man passar in så väl. Jag är vänster, precis som de flesta andra som pluggar saker som globala rättvisefrågor. Efter ett tag undrar man hur det kommer sig att vi har en borgerlig regering, ett neoliberalt näringsliv och en stockborgerlig journalistkår som styr landet. För under mina studieår har jag träffat flera hundratals radikala ungdomar med mängder av visioner för hur världen skulle kunna bli en bättre plats att leva i.
Fast sen kommer jag på att jag har träffat dem för att jag, precis som dem har sökt mig hit. Någon annanstans inom Göteborgs Universitet finns det andra som läser internationella relationer och globalisering på en annan institution, fast deras huvudsakliga frågeställning är hur de skall tjäna mest möjliga.
Internationella Institutionen för Global Studies, som det heter där jag pluggar nu ligger vid Linnéplatsen. Jag tar ”Ettan” (i Göteborg åker vi spårvagn) tillbaka in mot stan. Jag passerar breda gator med höga stenhus fina dyra bostadsrätter, ner mot Haga, det gamla arbetarkvarteret Haga som nu mer är ett fint område med ombyggda bostadsrätter för de hippa, rika människorna. Och jag tänker att det är här jag skall läsa om fattiga människor i fattiga länder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar